10 juni 1875. - Den nutida pessimismen gör mig ont i innersta själen. Det är tröstlösheten satt i system och liksom en föresats att förtvivla. Och det hjärtslitande är styrkan i dess argument. En förutsättningslös tänkare lider av allt det smärtsamma i alla system. Hans liv består i att inympa på sig själv alla mänsklighetens andliga sjukdomar.
20 aug. 1875. ( kl. halv sju f.m.). - Ett ord av Sainte-Beuve på tal om Benjamin Constant har frapperat mig - det är anseende. Att ha anseende eller ej synes madame de Stael som en livssak, att ha förlorat det som en obotlig olycka och att erövra det som en trängande nödvändighet. Vad är då denna förmån för något?
Den är allmänhetens aktning. Vad är det som berättigar till den? Aktningsvärdhet
i karaktär och vandel, förenad med en viss summa av gjorda tjänster och vunna framgångar. Det är inte detsamma som gott samvete, men det har någon likhet med detta såsom varande en vittnesbörd utifrån om än ej inifrån.
Anseende är inte detsamma som ryktbarhet och än mindre än berömdhet, glans och ära; det fäster sig inte vid skickligheten och följer inte alltid med talangen eller geniet. Det är en belöning tillerkänd plikttrohet och redlighet i vandeln. Det är en hyllningsgärd hemburen åt ett liv som anses oförvitligt. Det är lite mer än aktning och mycket mindre än beundran. En ansedd person är inte detsamma som en ansenlig person, och de ansenliga personerna lyckas ej alltid bevara sitt anseende. Det allmänna anseendet är en sötma och styrka. Att vara berövad det är en olycka och ett stundligt straff.
Och här har jag nu hunnit till femtitre år utan att ha inrymt tanken på detta ringaste plats i mitt liv. Är det inte besynnerligt? Att eftersträva anseende har så föga varit en drivkraft för mig att jag inte ens haft begrepp om det, och kanske inte ens ordet förekommer på min dagboks tretton tusen sidor. Varpå beror detta fenomen? På det faktum att omgivningen, galleriet, publiken aldrig har varit annat än en negativ kvantitet för mig. Jag har aldrig begärt eller väntat något av den, inte ens rättvisa, och att ställa mig i beroende av den och ansöka om dess bevågenhet eller dess votum har synts mig som ett kryperi och en servilism, som mitt högmod instinktivt har avvisat. Omgivningen har synts mig kunna skada, förarga och pina, och jag har försökt undfly dess tyranniska inblandning, som man
värjer sig för getingar, mygg och andra yttre obehag. Men därmed nog. Att sörja för en fin begravning är en omtanke som alltid varit mig främmande. Jag har inte ens försökt att vinna ett kotteri, en tidning eller en enstaka valmans röst. Och likväl skulle det varit min glädje att bli mottagen, älskad, uppmuntrad och välkomnad och att erhålla vad jag själv slösade med, nämligen vänlighet och välvilja. Men att fika efter anseende och rykte, att tillkämpa mig aktning, usch det har jag alltid hållit mig för att vara mig ovärdigt, en förgripelse på min blygsamhet, nära nog en förnedring. Jag har inte ens ägnat det en tanke.
Kanske har jag gått mitt anseende förlustigt genom att göra mig oberoende av anseendet? Det är troligt att jag svikit allmänhetens förväntningar genom att hålla mig avsides, sårad i mitt inre. Jag vet att världen, som gör allt för att tysta en då man talar, harmas över ens tystnad när den har betagit en lusten att ta till ordet. Den är lik en teaterpublik som har fått ett horn i sidan till en skådespelare och visslar ut honom av hjärtats lust men inte tillåter honom att tiga eller dra sig tillbaka.
Visserligen borde man för att kunna tiga i fullkomligt samvetslugn inte bekläda någon offentlig befattning. In petto säger jag mig nog nu att en professor är moraliskt förpliktigad att rättfärdiga sin titel medelst publikationer, att detta är klokt med hänsyn till studenterna, myndigheterna och allmänheten, att detta är nödvändigt för hans anseende och kanske för hans ställning. Men denna synpunkt har inte legat mig nära. Jag har försökt hålla mina föreläsningar så samvetsgrant som möjligt, och jag har så gott jag kunnat fullgjort alla till ämbetet hörande släpsysslor. Men jag har inte kunnat sänka mig till att kämpa mot impopulariteten, ty jag hyste besvikenhet och vemod i själen och visste och kände att man systematiskt hade bildat ett tomrum omkring mig och tillgripit nålstyngstaktiken, sinnrikt kombinerat med ihjältigning; kort sagt, jag var led vid publiken och pressen och önskade bara att slippa ha något att göra med dom vidare.
Det befinnes alltså att jag har otympligt förenat de bägge könens förfaringssätt. Jag har varit kvinnligt rädd för att sjunka i anseende och jag har inte förmått manligt eftersträva allmän uppmärksamhet, rykte. Min rädsla och min liknöjdhet ha i lika mån skadat mig. O sympatins trolldryck!
Jag hade behövt mera stridslystnad, äregirighet, grovhet, energi och brutalitet än jag har haft. Jag har råkat i en förtidig hopplöshet och en djup modfälldhet. Jag liknar en älskande kvinna vars hjärta är sviket och krossat. Ur stånd att för egen del intressera mig för min begåvning har jag låtit alltihop förfaras när hoppet att bli älskad för den och genom den övergav mig. Min omgivnings köld har isat mig. Som en sköldpadda har jag dragit in huvud och klor i mitt skal. Eremit mot min vilja som jag har varit har jag inte funnit frid i ensamheten heller, ty mitt samvete har innerst varit lika lite tillfredsställt som mitt hjärta.
Bildar inte allt det här ett melankoliskt öde, ett utarmat och förfelat liv? Vad har jag förstått att göra av mina gåvor, mina speciella förhållanden, min halvsekelstillvaro? Vad har jag lyckats få för avkastning av min jord? Vad äro alla mina pappersluntor tillsammans, min oändliga korrespondens, mina trettontusen dagbokssidor, mina föreläsningar, mina uppsatser, mina rim och mina mångahanda anteckningar, annat än torra löv? För vem och för vad har jag varit till nytta? Skall mitt namn räcka en enda dag än mig själv och skall de komma att betyda något för någon? - Ett värdelöst liv. Mycket spring hit och dit och mycket klottrande för ingenting. Slutsumman blir: Nada! Och till råga på eländet är det inte ett liv som förbrukats för någon tillbedd varelses skull eller offrats för något framtidshopp. Dess självoffrande har varit förgäves, dess försakelse gagnlös, dess självförnekelse opåkallad och dess ofruktbarhet utan vederlag...
Jag misstar mig - det har haft sin lönnliga rikedom, sin sötma, sin belöning, det har väckt en och annan tillgivenhet av högt värde, det har skänkt glädje åt några själar, dess förborgade tillvaro har haft en viss betydelse. Och för övrigt, om det än ingenting har varit så har det förstått mycket. Om det än inte har varit i sin ordning så har det älskat. Om det än har förfelat lyckan och plikten så har det åtminstone känt sin intighet och begärt förlåtelse.
26 okt. 1875. - Beständigt gränser och tilltagande hinder och ökade umbäranden. Det är annat än att sträcka ut sig och blomstra...
Vem och vad kan denna obevekliga förkrympning gagna? Försakelse är en försvarsställning, men den har inte mer verkligt värde än en utdragen tand eller ett avhugget ben. Den moraliska uppfostran är en kompensation för dom som hoppas på ett liv efter detta. Men för mig som saknar detta hopp tjänar inte heller offret till något. Kvar står åtminstone detta: Avund och uppror är något fult, att neka sig sådant är alltså riktigt, och att göra det rätta utan lön är ädla hjärtans regel. Jag ska alltså inte ändra mitt beteende; men svårmod är raka motsatsen till en drivfjäder, under det lyckan ger vingar.
Om jag åtminstone trodde på en individuell Försyn, men jag äger ingen av den sortens bekväma och styrkande hållpunkter. Mitt enda stöd är den tillgivenhet som beskäres mig. Min tillvaro har denna enda fröjd och vederkvickelse. Den hänger sålunda på ett hår.
Hur oförsiktigt att inte ha fler fästen och skäl att leva än så! En sjukdom eller bara en av dessa tillfälligheter som skapa missförstånd och avlägsna hjärtan kan reducera mig till nöd och elände. Jag är i slumpens våld. Omöjligt att missta sig på mitt nuvarande tillstånds ödesdigra vansklighet. Allt vad jag kan göra är att slå det ur tankarna och bedöva mig. - Visst är att en händelse kan beröva mig återstoden av hälsa och de två vänskapsförhållanden som göra livet drägligt för mig. Men vad kan jag göra åt det? Kan jag undandra dessa skatter möjligheterna till förstörelse? Nej. Ska jag anbefalla dom åt en huld Försyn? Det är en fåfäng åtgärd, som hugsvalar tron men inte ändrar ett jota i det som sker. Ingenting annat återstår än att foga sig i detta fullständiga beroende och tillägna sig de moraliska lärdommar det innebär, som om bakom det stode en faderlig avsikt och en beskärmande ledning. Den gud religionerna förlägga till himlen och utom oss finns kanske blott i vårt eget inre. Denne gud är det godas röst, är vår hemliga beundran för dygden. Samt är att det som ligger i verkningen borde potentiellt ligga i orsaken. Om gud är i oss är han i tingens ursprung. Om det goda är vårt ändamål är det också vårt upphov. Det skulle alltså åtminstone finnas en allmän Försyn, nämligen den återställande och helande kraft som upprätthåller det universella livet i trots av ideliga rubbningar och ständig död. Det som vill livet för de godas skull och de goda för det bättres, denna ursprungliga och osvikliga makt är vad man kallar gud. In deo movemur, vivmus et sumus. Denna övertygelse är den filosofiska religion som kan överleva alla vidskepliga, fantastiska och legendariska kulter, alla trosläror vordna allegorier. Det väsentliga är att mänskan städse har anat en högre ordning vars organ och medel och betraktare och novis hon var och vars härold och förkämpe hon borde vara.
Vad betyder det sedan om individen är mer eller mindre lycklig, om han spelar en roll och blommar eller ej? Det universella verket fortgår i alla fall...
Fotfolksnot: Det kommer en fortsättning alltså...Men...
Övriga genrer av figurett
Publicerad 2013-11-03 15:48