Lågan inom mig börjar sakta försvinna.
Men vinden som blåser bort.
Den får inte släckas.
Måste göra något fort.
Dom säger att jag kommer få en bättre framtid.
Men med vilka krafter då, kan jag läka mina sår?
Ingen kan se.
Ingen kan höra.
Hur jag lider inombords.
Och det finns inget jag kan längre göra.
För att få dom att se.
Att jag lever halvt vid liv.
Vem kan ta min hand och ta mig upp?
Upp från denna mörker.
Upp från denna ensamhet.
Innan allting tar slut.
Jag vill springa.
Springa bort från mig själv.
Jag vill skrika.
Skrika så att alla hör.
Jag vill slå.
Slå så att ilskan och smärtan tar slut.
Börjar förlora styrka inom mig.
Börjar inse att inget kommer ordna sig.
Sluta säg att allting blir bra till slut.
För jag är trött på metaforer.
Som att livet går vidare.
Fri vers av EweM
Publicerad 2014-04-07 18:29
ej medlem längre
Texten förmedlar verkligen utmattning. Känner igen mig från tillfällen då man verkar ha gått på autopilot utan att ens känna hur vikten av det. Men, man vet ju trots allt inte vart livet har tänkt sig.
2014-12-20