Hand mot ryggskål
talar ömhet
öra invid själens mörkaste skrymsle
bådar tröst
läppar mot nackes vekhet
lovar trygghet
och lust
I mörker och kärlek
fingrar som flätas
ömsint och jämlikt
söker samförstånd
och lugn
I mörker och kärlek
Tårar av lättnad
blandas med svett
av närhetstörst
i paradisdräkt
lämgtansflimmer
och åtrå
I mörker och kärlek
Ångest mot närhet
ensamhet mot svar
blygsel mot närhet
livsleda mot ömhet
I mörker och kärlek
Fri vers av HanKa
Publicerad 2014-05-11 01:24
petter rost
Nästan lite besvärligt fint, vackert som en undergång. Och så de igen och igen upprepade orden: I mörker och kärlek... Hade jag kunnat vara troende, hade jag lagt till... amen. Det här är mej stor poesi! Just som jag ska gå vidare, anfaller mej 'sista versen'. Bakifrån - ogarderad faller jag...
2014-05-12