Min mormor är i himlen, det är i alla fall vad jag intalar mig för om jag trodde att hon inte längre var någonstans så skulle jag dö av hjärtsorg, saknaden är oändlig.
Min mormor hälsar på ibland och säger att jag måste kämpa vidare, trots att jag varken vill ta ett enda andetag eller steg till. Kämpa… viskar hon milt, jag hör hennes viskningar i vinden och i sömnen.
Min mormor hälsar och säger förlåt för att jag lämnade dig, varken du eller jag var redo men min kropp svek mig, den orkade inte kämpa mera. Förlåt.
Min mormor hälsar på mig och säger jag älskar dig för evigt, härifrån till månen, kom ihåg det, glöm… aldrig… oss.
Fri vers av Astrowich
Publicerad 2016-06-30 20:11