Rädd, ständig rädd

Jag blundar.
Blundar för livet.
Blundar för verkligheten.
Allting tystnar.
Allting omkring försvinner.
Inte ett enda ljud.
Så tyst.
Så lugnt.

Stänger av.
Alla känslor.
Alla tankar.
Stänger av omgivningen.
Stänger av allt.
Även om det är bara för en stund.

Står mitt i mörkret.
På en väg som bara leder framåt.
Finns ingenstans att svänga.
Finns ingenstans att vända.
Att gå framåt,
Är det enda jag kan göra.

Men jag är rädd.
För det är mörkt,
Och jag kan inte se någonting.
Jag är rädd.
Rädd för vad som finns där framme.
Rädd att vägen leder till mer smärta.
För jag vill inte känna.
Känna den smärtan som aldrig tar slut.
Jag vill inte gå mot något som kommer leda till mera lidande.

Så jag står.
Står och vill inte gå.
Ser ner och vill inte kolla upp.
För jag är rädd.
Rädd för att se framåt.
Rädd för att gå framåt.

Vad ska jag göra.
När rädslan finns.
Rädslan för ovetandet.
Rädslan för smärtan som kanske aldrig kommer att ta slut.
Rädslan för att aldrig komma ut ur detta mörkret.

Jag lever i ständig rädsla.
För livet.
För människor.
För världen.
Och även för mig själv.

Hur ska jag kunna leva, när mitt liv har redan dött?
Hur ska jag leva, när ingenting känns rätt?
Hur ska jag leva, när allting slutar på samma sätt?
Iskalla nätter.
Tankar blir till tårar.
Och alla människor som sårar.