Sorgen

Var än jag går…vad än jag gör,
du...det svarta i mig…du ljuset förgör.
Jag har med dig så många gånger försökt bli av,
ändå på något sätt du alltid klamrar dig kvar.
Du...du tror du är min ledsagare,
du är bara en parasit och ofrivillig följeslagare.
Jag har nått bergets topp, och himlavalvets stjärnor jag smekt där.
Skördad lycka snabbt försvinner in i din svarta sfär, där bara du är.
Bit för bit, cell efter cell du utan barmhärtighet tar
Av hoppets celler finns nu inget kvar.