i rummen utan redovisning
fann jag deportationerna och diskbänkens öde år
och till ålderdomliga gester förförd av charmen i kaotisk vänskap
önskade jag hett förlåta mig själv nervositeten,
att få jordfästa såren
min vänstra axel var den sommaren gungan i din dröm
och jag tror vi gav liv åt en fjäril med en glödande kurva
ritad i blod på sin vinge
och i timmarna vi bodde, i tankarna vi levde tedde sig framtiden dyrbar
argumenten allt mer övertygande och otaliga
de flödande förvirringarna,
flagranta, odödliga
jag växer för att se minnet samla mig...i en fiktion fylld av vallmo och avklädd avgudadyrkan,
i huggormens månad, blåmärkt av hungerns vokabulär,
i den vidgade sprickan i dysterheten där berättelsen sväljer sina första ord,
glömmer vart den går...
men fri...som i det första andetaget
efter den sista bekännelsen..
Fri vers (Fri form)
av Domenico
Publicerad 2019-10-09 23:10
Eva Langrath
Tycker mycket om intensiteten i orden och hur du bygger din text.
2019-10-14
Lena Själsöga Keijser
insikt stiger in i visshet... bilderna dina ord berör djupt, kan andas hur de spröda rötterna finner jord, kan ske inte finner mer svarar och moder jord renar
2019-10-10
ej medlem längre
Fastnar särskilt för intensiteten i andra halvan av dikten där orden bär på minnen och på ett alldeles nyskapande liv.
2019-10-10
ej medlem längre
Din dikt förmedlar starka känslor
2019-10-10
Bjarne Nordbö
En ljuvlig språklig resa. Njuter varje rad. Avslutning som grädde på mos. Mvg.
2019-10-10