Minns du det bruna huset i skogen?
Där barnen skrattade och vuxna mår bra.
Alkoholen var aldrig i överflöd, sådär som det ska vara.
Mina drömmar, och dina, saker vi pratade om varenda dag, allt som vi skulle besvara.
Tar året och knycklar ihop till världens finaste boll, varenda ögonblick jag vill bevara.
Märkt med 2012.
Så unga men så fulla med liv,
vårt sista gemensamma kliv.
jag hade alltid på känn.
Precis likadant,
varenda gång allting slutade så dog en liten del.
Men detta var så annorlunda, jag var så liten patetisk och svag.
Omfamnade allt som skulle ha varit jag.
Men aldrig jag och du,
om du flera år efter skulle läsa, så vill jag bara fråga, förstår du nu?
2020 kommer inte bli som då,
vi har redan sagt hejdå.
När ska jag förstå,
att det kanske aldrig riktigt var mer än drömmen.
Vi river, sliter, sprättar upp sömmen.
Jag saknar känslan av att bara vara,
men det kommer aldrig tillbaka.
Vi var så unga då.
Om du andades in stunden, så skulle du förstå.
Fri vers (Fri form)
av Unsaidwords
Publicerad 2019-12-26 16:27
the wildcat
ser jag redan kommenterat dig det är lätt att komma med råd men oftast inte det hela vi förstår varje människa har sin sanning att skriva är ett sätt att förstå sig själv läst flera av dina texter de kan hjälpa inte enbart dig själv utan även andra då de dig läser. lycka till med dina planer.
2021-08-14
ej medlem längre
Det flöder som vågor, undrar hur det skulle låta live.
2019-12-26
the wildcat
det är viktigt bevara de fina minnena de är att ta fram och värma sig vid när vintern springer narig runt knuten du skriver med inlevelse om att dö en smula av vad som inte blev så är det vi dör och dör och reser oss igen och hittar då vägen tillbaka till jaget och nuet övertygad för du är inte ensam tusen har levt samma och tusen kommer efter och alltid är sorgen lika stor för varje Mycket bra
2019-12-26