Man hör brottstycken. Som i en lyhörd uppgång. Här i kollektivet. Dom stannar upp utanför där jag ligger med nästan nackspärr och läser på laptopen. Hör vem men inte alla ord. Där, en jag inte kan placera.
Hon sjunger i rummet bredvid.
Scrollar igenom vänners uppdateringar.
Nu dragspel, eller är det munspel. Det sista förstås.
Orkar inte med filmen. Håller på att somna. Behöver det, sova.
Minns fadern och sonen vid t-banan. Samma långa näsa, böjda nacke, långsmala lemmar. En sorts enfald tycker jag mig skönja.
Hon som jag föreställer mig har mjuka yppiga bröst. Hör till frisyren. Brunt tjockt uppsatt och stora ögon.
Det bara kommer, sådant där. Tankarna.
Prosa av hansensson
Publicerad 2020-01-13 22:50