nej, suckar du
jag vrider mig inåt
roddbåten och din skugga
är sammanflätade
jag hittar inte årorna
ingen grotta att gömma mig i
endast lösryckta brottstycken
fingerfärdigt gör flugan sina konster
fångad av flugpapprets klibbiga löften
och jag skyler mig tafatt med klangen
från den gamla spruckna klockan
som väver in sprickor i vår framtid
hoppet om en ny sång
det är inte längre möjligt att vara oberoende
Fri vers av Rublev
Publicerad 2020-03-08 14:12
Minkki
och sången?
2020-03-08
Rublev
Tidigare kommentarer: Manal: du skriver med inlevelse och använder vackra ord. tack 2008-03-24 Rebekah: Bra! Många metaforer och bilder som läsaren får suga i sig, jag fastande särskilt för det första stycket, gillar roddbåten och årorna, jättefint! 2008-02-09 DanSan: Nä men åh så bara bra ihopvirkat fylls med förundran över dina så underbara rader om att tiden kan vi inte springa förbi . . . för där mitt i steget så är vi bara så beroende av tiden . . . *APPLÅD* 2007-12-28 Sländan: Som alltid så fint! Kul att läsa något av dig igen. Hoppas det blir mer av den varan nu! 2007-05-29 Agnes: Du har en lågmäldhet som jag gillar, en raspig mjukhet mellan raderna som tilltalar. Å jag kan fortfarande förnimma en trolsk natt hos Eva... och njuta postumt av vibbarna när du läste poesi för oss. 2007-05-25
2020-03-08