sorgens fåglar har stora ögon
mörka skådar de genom mörker
tysta sveper mjuka vingar
flyger nära i natten
bygger bo hos de ensamma
deras fuktiga natt
så ångande klibbig, mättad av tårar
cikadan, i blanksvart rustning
gnisslar rädsla från gömslet
väcker rubinröda sorgen
väcker ångestskriet
som tystar, gör stilla
blir frostnatt och stenstod
nu skälver mörkret
öppnar upp hemligheter
sipprar fram förvillelser
smeker skelande ögon
tvivlet ringlar sig nära
svidande nära
hudnära är också bergstoppen
och svindlade vacker
avlägset ljuder befallningen
stoppar det vilda flödet
leran stampar ödmjukt
rödskymmer min blick
flodbåten sjunker djupare ner i gyttjan
jag skymtar hala fenor, blekvita kroppar
leran, ömsintare än mygglarver
är min förlamande tillit till dig
flodfåran förlåter paddornas små ögon
jag kramar dig hårt
mina ögon glittrar av tårar
Fri vers av Rublev
Publicerad 2020-04-07 13:37
Hopplös själ
Som balsam över och in i min egen värld. Jag känner igen mig i varje strof Mina ögon glittrar i ljuset av dina ord.
2020-04-16
Solweig Jansson
Magiskt och berörande !
2020-04-10
Fredrik Axelsson
det är förtätat och mörkt, men jag läser en skapelseprocess som gör mig vän med mörkret. det är rörelser, det är hudnära, det är formbar lera, det är ett sökande och det finns dessutom ett mål. den vackra Flodfåran. tack vare den så pressas rubinrött blod och hjärta in i livets hårda ateljé.
2020-04-07
ej medlem längre
Dina ord är som sorgfåglar, vemodiga och omslutande i en otrygg värld. De andas sorg och saknad med kärlekens rubinröda färg mot den dova bakgrunden.
2020-04-07