Orden framträder som en katts mjuka spinnande,
korpens skrikande,
slutet på en psalm, cikador i ett citrusträd,
bruset i mitt huvud, en hagelstorm i ljus, Catania, Neapel,
Du...
Det är inte vinden jag hör
det är en arkipelag fylld av fåglar vilka jagar molnen
Det är sådant som en tysthets ingenting
där allt är ljus och början
där tiden darrhänt smälter...
Sådant som är etsat, skrapat, ärrat
ett samtal, en sekund, ett regnfalls tonhöjd
frånvarande händers eko
förbrutet och så stilla...
Det är stavelsernas gång genom natt
och i brisen av min likgiltighet
doften av din ånger
Jag sov sömnlös,drömde vaken,
inlyssnande som en lund av kastanj
och du var färgen på rödhakens bröst...
Som solens långsamma exil glaserar bergen
och vinden lydigt och lysterlöst
kysser varje viskning
det är sådant som...
Fri vers av Domenico
Publicerad 2020-04-17 15:29
Kajan
Som ett själsligt tillstånd upplever jag, där tillvaron (en relation?) står och väger. Mycket fin och läsvärd.
2020-06-24
Lena Själsöga Keijser
vad finns att säga vad kan jag tillägga dina ord är så mycket mer än ord...även om jag ej tycker om jämförelser eller just detta..mer än
2020-04-25
ej medlem längre
Vinden bär dina längtande viskningar av något nära men samtidigt avlägset, som känslan när man balanserar mellan vakenhet och dröm, som stunden när då och nu blir ett.
2020-04-17