Jag känner ängens hjärta, liljornas motiv
kastanjernas vindlek kring min andedräkt
när alla våra berättelser var rena
och alla våra önskemål var borta
bundna till bönen
jag bad dig - sy mina sår löst
ge mig kyskhet och krediter emellan fördömelsen
mirakel och synd är besläktade var och en sprungna
ur en bruten lag
jag är främst imaginär
och har stulit vad jag kunnat
bläck, skrivpapper, en handfull hud
skyddande andetag, heta knivar
den sinneslösa känslan av att vara en berusad förlorare
skuggad av helvetes balkonger
och tyngd av dagarna som följer
tiden trampade på oss
i bilen över gränsen
två volymer Proust, linnekostymen, en ärgad portnyckel
om vi skulle stanna visste ingen
och efteråt skulle ingen minnas att vi var här
eller att vi föddes någon annanstans...
Fri vers (Fri form)
av Domenico
Publicerad 2020-05-30 22:57
Monica Lindgren
Sorg, vemod, väntan och ovisshet. Två volymer Proust räcker långt! Tycker mycket om din sparsmakade poesi.
2021-04-27
ej medlem längre
Underbart att man får se världen genom diktjagets ögon. Här händer något magiskt, när texten personifieras och författaren/diktjaget i samma stund skapas, tar gestalt och blir till i text. Det här är poesi att verkligen njuta av i all sin tidlöshet, en tid, kanske ett förflutet som blir ett närvarande nu i det ögonblick man läser, som när man tar ett bett på madeleinekakan och sinnena öppnar alla minnets slussar...
2020-08-19
Lena Själsöga Keijser
får upplevelsen av ritualer
2020-07-12
ej medlem längre
Jat tyckte mycket om den här. Du får alltid dina dikter att smaka och dofta! Linnekostymen, Prousts två volymer. Slutet fantastiskt ”skulle ingen minnas att vi var här”. Men kanske ändå....Doften av en madeleinekaka kan framkalla minnen som man trott varit förlorade för alltid... -Hallon-
2020-06-17