ett mellanläge, en tid
som redan var gammal
när den träffade
när den svepte bort
min förevändning
en vridning
nästan omärklig
och jag känner att jag vill
räta på mig, sträcka ut benen
men orkar inte öppna ögonen
det kliar på näsan
jag låter det klia
samtidigt som jag försöker
avvärja den annalkande katastrofen
flugorna surrar
maskrosorna vissnar
vinden har mojnat
rökpelaren stiger rakt upp
framför karlavagnen
är två fullblod förspända
ivrigt väntande
på att börja dra
och världsalltet vilar i mitt hjärta
Fri vers av Rublev
Publicerad 2020-06-24 01:56
Engel
Människans längtan bortom allt det som är människa. Och ändå människa. Och ingen av oss har någon ursäkt. Helt oväntat fångar du allt detta. Poesi ska vara just så överrumplande.
2021-04-27
Solweig Jansson
Fantastiskt fin text från att det kliar på näsan till världsalltet ! Slutet väldigt vackert ! Undrar dock över den annalkande katastrofen ....
2020-06-25
Rublev
’framför karlavagnen är två fullblod förspända’ Har ändrat från fastspända till förspända. :)
2020-06-24
ej medlem längre
Så fängslande och suggestivt! Stämningen byggs upp för varje strof och jag fastnar särskilt för de två sista. Skiftningen i luften, den lilla flugan vingslag som växer till ett stundande skalv, och den fullständigt underbara bilden av Karlavagnen, allt och alltet som finns inuti.
2020-06-24
Fredrik Axelsson
Det är så vackert med fullbloden framför karlavagnen. Jag blir helt stilla inför den här dikten. Slutraden ger mig en varm känsla som påminner mig om Psaltaren 42:8, där djup ropar till djup.
2020-06-24