ungdomen slänger språken i varukorgarna
själv dör jag flera gånger i denna butik
kassörskan tvättar mina fötter
balsamerar kroppen med orientalisk musik
det är nu jag lyssnar på min egen tomhet
— när den tänks
jag släpar hem hela mitt dödskap
vilar händerna på en halvglömd bok
jag rör vid dess förgyllda blad som består
darrar mig in i ett tidlöst språk
dagens sol kysser sin kisande måne om natten
kastar mosaiklågor på min frågande halvö
jag möter katharsis på den tillfälliga vägen
själen blir en ståtlig arkitektur
de runda formerna
det fallfärdiga taket klätt i guld
omsluten av ökensand och åter ökensand
Fri vers (Fri form)
av Fredrik Axelsson
Publicerad 2020-07-07 10:26
Gunnar Hilén
Inte dum alls hahaha.....intagande vacker !
2020-07-29
Fredrik Axelsson
Förändringar är gjorda i dikten gällande främst tempus och läsrytmen, i samarbete med Rublev.
2020-07-15
Rublev
Dikten fångar mig med sina starka/vackra bilder (drömmar, minnen) och djupa innehåll. Kontrasten mellan det bestående och det tillfälliga, mellan liv och död. Men samtidigt spretar den åt olika håll. Jag tappar delvis riktningen, blir villrådig (fast det är ju samtidigt positivt). Jag skulle vilja ha den inledande strofen mer sammanhållen. Tror också att dikten skulle vinna på att beskäras något. Diktens jag rör sig genom tre scener/dimensioner: Butiken, Boken, Arkitekturen. Funderar på vad som är det meningsbärande i dem? Vad ska bevaras, vad kan beskäras? Undrar varför du växlar mellan nutid och dåtid? Den vackra sista strofen blir en tillbakablick, förutsättningen för eller förklaringen till resten av dikten. Dessa rader är förunderliga, en dikt i dikten: ”jag släpar hem hela mitt dödskap / vilar händerna på en halvglömd bok / jag rör vid dess förgyllda blad som består / darrar mig in i ett tidlöst språk” För att exemplifiera så tar jag mig friheten att modifiera din dikt: Okänt ursprung ungdomen slänger språken i varukorgarna själv dör jag flera gånger i denna butik där kassörskan tvättar mina fötter och balsamerar min kropp med orientalisk musik: det är nu jag lyssnar på min egen tomhet när den tänks jag släpar hem hela mitt dödskap vilar händerna på en halvglömd bok jag rör vid dess förgyllda blad som består darrar mig in i ett tidlöst språk jag mötte katharsis på den tillfälliga vägen själen blev en ståtlig arkitektur de runda formerna det fallfärdiga taket klätt i guld omsluten av ökensand och åter ökensand
2020-07-14
Lena Staaf
Funderar på vad som hände med själen efter den hopplösa vandringen i butiken. Var det den halvglömda boken, solen, eller? Något hände.
2020-07-09
Ulf Carlsson
Fint färglagd arabesk med surrealistisk, "tranströmersk", metaforik. Thutankamon i sin sarkofag är också nutidsmänniskan i sitt mumifierade och sorgsna välstånd.
2020-07-07
Kajan
Det historielösa och de historielösa finns här; men även substans i form av "... en halvglömd bok", som diktarjaget andäktigt närmar sig. En känsla av att tanken ej är nog i detta livet, dröjer sig kvar; att gå bortom tanken. Jag tycker mycket om slutraderna.
2020-07-07