vem är han - den tomma människoåkern
vem är hon - den sökande livgivaren
när de ständigt brister och bedrar
obehärskat trevar och pickar
flyendes all litterär essens;
vänder bort tusentals år av mångfald
de står här som kalla pelare, skumögda
helt bortskrivna likt gulnade monografier -
smeker och tillber en förvrängd och fattig åder
i sitt ursprung av mörker
fortsätter ordets träd susa allt högre
genom stunder av borttappad värme
fäller de sista diktarna ut öppna infrabågar
Fri vers av Fredrik Axelsson
Publicerad 2020-07-12 10:52
Gunnar Hilén
Kärleken ack ack ack !!
2020-07-29
Magica
Otroligt stark text, andas sorg och uppgivenhet.
2020-07-29
Kajan
Ett monument, sparas för att ej falla i glömska.
2020-07-12
Ulf Carlsson
Delar Lenas känsla. Med tanke på rubriken framstår "de sista diktarna" som nutidens sista skydd mot hotande katastrofala utbrott. Dikten ställer krav på poeten att vara den "åskledare" som tiden tränger och inte navelskådandets eller det blinda hatets tändande gnista.
2020-07-12
Lena Staaf
Kalla pelare, skumögda - en bra bild av människor som inte älskar varandra eller över huvudtaget har kontakt med sina känslor. Du skriver också om ordens makt, vad de kan åstadkomma. Tycker mycket om "diktarnas infrabågar".
2020-07-12