Ömsom ödmjuk, ömsom ömsint.
Förskräckligt vass, och hård,
inramad av vårens mjuka kanter.
En ros som tappat alla kronblad,
uti en fjuttig damm.
Och utan värmen kvar.
Men solen stiger långsamt, och fyller
alla diken, filar pikarna till mjuka kullar.
Nu växer något i tomrummet - något magnifikt!
Fri vers (Fri form)
av Kajsa M
Publicerad 2021-04-18 10:45