En nostalgitripp

Sommaren 1998 läste jag ut Malcolm X autobiografi i mitt pojkrum.
Eftersom boken fick motta stryk, precis som med många andra föremål i rummet under min tonårstid, så var jag tvungen att häfta ihop boken och förvara den i ett plastfodral.
Och där har den legat sedan dess.

För några dagar sen ville min mamma att jag skulle ner till hennes källare och hämta upp en väska. Efter att ha rotat en stund bland kartonger hittade jag mer än väskan. Jag fick nämligen syn på boken och tänkte för mig själv att en sådan här tung bok ska sitta högt på en bokhylla. Inte i en kall och mörk källare gömd under ett högt och grått betonghus.

Så jag plockade med den upp och bläddrade igenom sidorna under hissens färd när den plötsligt föll ut. En liten beige pappersbit som en gång var vit som snö. Ett smile ansikte som jag hade ritat lite för snett satt fortfarande kvar och den smittade av sig snabbt.

Jag luktade nyfiket på den för att se om pojkrummet, matlukten eller om det ens skulle kunna ske, doften av årtalet skulle sitta kvar. Mitt Smile blev tillsagt med ett pling av verkligheten att vakna till för hissen hade nu stannat på min mammas våning. Och nej. Den var luktlös.