när jag dog var inte självkänslan uppfunnen
den kom några år senare
med kriget
då hade jag precis lärt mig hålla käften och lida
i skyttegravarna låg erfarenheterna strödda som damm
vi skulle alla dö
vi visste bara inte hur
en av de rasande nätterna då allt var svart
blev den strömmande älven min älskare
vi skulle bli ett
det var då synen försvann
kroppen kände det våta
och lungorna drog sig undan
allt blev kallt och tomt
vi skulle alla dö
vi visste bara inte hur
där var en strand av glassplitter
blundade och gick
jag förvandlades till pulserande blod
kände väl igen den varma söta doften
stannade i den
tills den kom för nära
då gick jag vilse igen
Prosa av Sanningsägaren
Publicerad 2022-01-27 22:55
Han som går långsamt i regnet igen
Jag tycker om denna, jag vet bara inte varför.
2024-05-23
Hjördis Krovotskij
Wow, vackert, tungt, rå beskrivning. Kan vara metaforer för mycket. Väcker känslor av mörker och sorg
2023-05-26
ej medlem längre
I min hemstad finns en kyrkogård, minns alla ekorrar där och röster som sa var stolt. Har funderat och försökt vara stolt. Förstår hur Du tänker.
2022-01-28
lodjuret/seglare
Den där tänkarmössan du tar på dig ibland, den bärs int iväg med ett virus, istället blir läsningen som en sorts löpeld, längs en bardisk indränkt i sprisorter eller hur en majbrasa kan fås att ta fyr genom matande av böcker tryckta i pocketupplagor... bäst jag läser texten en gång till, så envar läsare kan vaccineras, två doser tack.
2022-01-27
tom boreland
denna text kommer precis rätt när krigshetsen breder ut sig, skriven mmed fingertoppskänsla
2022-01-27