En ettrigt tilltagande hetta
mellan falnande lägereldar,
just när vi skulle montera
en stilla, kedjad slummer.
Då rann eld genom ord,
brände ljud, svämmade myt,
sprängde sten, kokte blod:
strängt, ogenomträngligt blod.
Då glödde ord utan papper,
bittra som ord mot ord,
fräsande som ord av eld,
graverade med lågor som svärd.
Hur likgiltigt vi än svävade,
formade andra flammande hjul,
fällda av stenskott eller nackskott
och jord skulle de åter varda.
Fri vers av Mats Gyllin
Publicerad 2022-05-10 12:35
Anneli Karlsson
Något urtida eller ursprungligt kommer jag att tänka på. Det är mycket eld i dikten. Mycket förvandlingar av elementet och så något som sägs på ett starkt sätt. Finns en stark spänning i dikten.
2023-05-01