Kort text
Dånet av rytteriet ekade över slätten. Bedövande rullade det osynligt fram. Skälvande väntade hopen män på att de första kavalleristerna skulle skymtas genom slagfältets rök.
Tysta bönar sades. Saliga kompromisser smiddes. Tårar föll obemärkt.
Det fanns inga order att skrika. Trupperna hade mött döden förut. Led hade bildats, främst på knä därefter stående. Bajonetterna var fixerade. Framförhållningen förebrådde nu väntan, som drog sig och tycktes evig. Det behövde ske nu. Dröjsmålen var för många värre än själva striden.
Där helt plötsligt spetsade det första ryttarna skyns gråa draperi. Ylande drog de sablarna. Order om eld gavs. En åska av krut och lågor bröt ifrån de två främre leden. Här och där föll både häst och man. Skaran haltades inte, fördärvad kolliderade den med leden i en våldsam utbredning av ben, kött och blod.
Kaos utbröt. Enstaka skott skötts, sablar högg. Skrik från människa och kreatur bildade ett onaturligt vrål. Tappra handlingar hämmades av hjältars våldsamma stupande. Där skjuter en ung man en ryttare på nära håll med ostadiga händer. Han träffar hästen som i döden får sin oskyldiga hämnd genom att falla över den juvenila soldaten. Han, som många andra, krossas och kvävs.
Blod bildar pölar och snart strömmar. Det skiljer ej åt mellan fiende och vän. Långsamt tystnar tjuten. Fienden retirerar. Efter bullret kommer tystnaden igen. De som oskadade står, levande, tror sig för en stund odödliga. Där så många manglas, skurits, arkebuserats och krossas har de överlevt. Slump eller öde, väsentligast är att de är vid liv. Utvalda.
Den efemära tystnaden jagas sakta iväg av skadades stönanden och slagets fortsatta förlopp. Luften Är tung av rök och förödelse. Ingen är längre osårbar eller tros sig leva evig. Stanken kryper sig fram. Snart förstår de alla att detta var bara en kamp i furstarnas oändliga aptit för erövring. Men alla vill de leva. Så på två led formar de sig igen.
Prosa (Kortnovell)
av Brom
Publicerad 2022-06-16 09:39