Dikt
Ännu en gång kastas jag
I existensens fördärv
Jag andas som för första gången
Naken och andfådd
Vilse, rädd och ledsen
Min egna vuxenhet kommer över mig
Jobb, kärlek, ångest, to do listor
Dem svävar över mig
Sticker och spetsar mina tankar
Det är dags
Men ej är tiden än riktigt kommen
Först ska jag åtnjuta
En liten fröjd
Som enbart är min och ingen annans
En varm kopp kaffe innan staden och min kära vaknar
Avkopplande tystnad i dess mörka robe
Jag luktar, jag ångar, jag värmer
Till sist rör den mina läppar
Jag njuter, ro och förströ
I några minuter utan hjärtat som bultar
Allt kan säkert inte vara så hemskt
När sådan dryck finns i min existens.
Fri vers av Brom
Publicerad 2022-06-16 10:05