Mitt fågelbad

Mot mig flyger en duva. Jag vet inte om den är svart, vit eller grå. Ur min hand vill jag att den ska matas. I de små guppande vågorna glittrar solen så att jag inte kan se vad den bär under sina vingar. Där i periferin sitter kråkan på sin kvist. Inte så nära så att jag kan klappa dennes fjädrar men nära så att jag kan känna vingslagen när den ställer sig tillrätta. Om duvan blir mitt focus, öppnar kråkan sin näbb och sjunger sin vackra sång. Jag blir så rädd, så rädd att jag rycker till och viftar med mina armar. Duvan är borta och än en gång får jag vänta med mina frön i min utsträckta hand. Kommer den fälla ut sina vingar och iväg flyga, förgått från mig trädgård? Kommer din blick bli kvar åt varsitt håll, men med din näbb rakt mot mig och mitt fågelbad?