Jag följer stigen du skapat för mig och alla dem före
likaväl som dem, har du gett mig en sista chans
och om jag kommer att lyckas med det uppdrag du lagt framför mig återstår att se
men jag vet att du vet
för du ser allt, vet allt
allsmäktige du
mina fötter börjar kännas lätta som fjädrar efter varje steg som tas, efter varje steg som för mig närmare slutet
solen strålar inte en dag som denna men ändå märker jag hennes närvaro
hur hon försöker trösta mig mig med hennes varma leende
men molnen är på din sida, här för att upprätthålla ordning
jag tar mitt sista steg och tittar upp mot himlen en sista gång
nu när jag anlänt ser jag vad du vill ha av mig
frågan om jag kan ge dig det som du önskar, svarar molnen på åt mig, med deras tårar som faller ner mot den mark jag ännu står kvar på
mina ögon följer tårarnas ändamål och ser ner i sjön
den sjön som under min barndom varit min trygga tillflykt
en plats som tagit mig så nära dig att jag nästan kunde se din falska avspegling i det söta vattnet
och nu på knä i sjön, som ideligen renat mig från mina misstag
låt mig ännu en gång be om förlåtelse, var barmhärtig, använd din sista kraft för min sista
försoning ber jag dig
men jag vet innerst inne att det är försent, jag kan också tala och förstå
moder naturs språk förstår du
det har du lärt mig under en tid då du fortfarande hade tro på mig, likaväl jag dig
men nu är jag inte längre din, utan jag är min mors dotter
fri och salig
redo att återförenas med henne som jag så längtat efter att få krama igen
Fri vers (Prosapoesi)
av Ung och naiv poet
Publicerad 2022-11-07 22:51