Olika far livet

Jag hade halkat i en nyspolad trappa i tunnelbanan. Inte så farligt, tyckte jag precis efter.
Smärtan i revbenstrakten kom vartefter jag gick hem. Väl hemma, var jag tvungen att ta mig till akuten.
Efter de sedvanliga proverna blev jag hänvisad till akutens väntrum. Där var ovanligt lugnt. Ett fåtal patienter väntade.
Jag slog mig ner på en av stolarna på långsidan.
Mittemot mig satt en man, en övervintrad hippie. Grått sidohår ner mot axlarna, från en i övrigt kal hjässa. Han fixerade mig med dimmig blick.
- Tjena, är det bra?
Det var ju också en fråga att ställa till en person som satt i väntrummet på akuten.
- Ja, jo, sådär svarade jag. Hur är det själv?
- Det är bara toppen.
Jag betvivlade det. Han satt med armen i mitella. En odör av öl, och en underlig tobaksdoft spreds runt honom. Att det dessutom stod två biffiga ordningsvakter några meter ifrån, styrkte inte direkt hans utsaga.
- Vurpade på psyk. Gjorde fan så ont. Dom där, han nickade mot vakterna, tog med mig hit.
Han skruvade på sig, lutade huvudet mot axeln och såg på mig än en gång.
- Pajsarna på syk säger att jag är sjuk i huvet. Dom är ju sjuka i huvet, som påstår att jag är sjuk i huvet. Tycker du att jag är sjuk i huvet?
Hur skulle jag svara på den frågan. Han kunde ju vara oberäknelig, med tanke på vakterna. Det var nog bäst att försöka vara diplomatisk.
- Vem kan bedöma det riktigt? Går du till en hjärnskrynklare kanske den säger si, och går du till en annan kanske den säger så.
- Precis! Jag har varit hos flera sykater, sykologer och fan och hans moster, och det är som du säger. Dom bara snackar en massa bullshit.
Han ändrade ställning, grimaserade. Det såg ut som om han tänkte resa sig. Vakterna slutade småprata, stramade upp sig.
- Det är lugnt grabbar! Den här killen kan man snacka med.
Mannen satte sig tillrätta så gott det gick, gjorde åter en grimas av smärta.
- Livet. Fånga dagen, fånga livet. Dagen fångar mig, livet fångar mig. Hur kunde det bli en sån här av mig?
Jag hade inget svar på den frågan.
Han fortsatte.
- Vi bodde vid centrum. Vi ungar var mest lämnade för oss själva när vi inte var i plugget. Några av oss var knappt i plugget alls. Gubbarna på bänken verkade spännande på nåt vänster, vi hängde runt dom. Dom söp, rökte på, och tog lite av varje. Ja, vi blev ju snart bjudna, och det tyckte vi var schysst, bussiga gubbar. Ja, sen var det kört. Inte fan ville dom vara schyssta. Vi blev ju snart galna om vi inte fick röka, och det kostade. Väck i pallet blev man, korpade bira i affärerna runt omkring. Dom kände ju snart igen oss, vi blev ju påkomna.
Nånstans bortifrån hördes obehagliga skrik. Läkare och sköterskor kom springande som från ingenstans, med full utrustning. Jag kände ett starkt obehag. Smärta visste jag alltför väl vad det var.
Mannen gick vidare i sin berättelse.
- Var tvungna och bre oss, in mot stan. Fan, vad konstig man blev av rökat. Snart var vi på med piller också. Hade ingen aning om vad det var, men allt blev helmysko, som i en dröm, det där konstiga ljuset som kan vara i en dröm. Har du testat nåt nån gång?
Det kunde jag med gott samvete svara nekande på. Varken sprit eller droger hade nånsin lockat mig.
- Så, här sitter jag nu, hjärnskrynklad, med medicin som dom tror ska vara bra för mig. Fan, det är ju rena knarket också. Och inte fan blir jag hjälpt av den skiten. Tvärtom. Ännu mer dimmig i pallet.
En läkare kom med några papper tryckta mot bröstet, ropade ett namn. Mannen reste sig. Ordningsvakterna gjorde sig redo. Namnet hade slagit an ett minne hos mig. Vi hade gått i samma skola.
© Bo Flodin