Fåglarna är grå
när natten går till ro
och ljuset kommer åter
över österns åsar.
Det är så stilla då
när drömmens färder
har blivit till minnen
av hav, av vandringar
längs en strand utan slut
och världen är
densamma som igår
med samma aplar,
samma kattspår
i det mjuka gräset
efter den tysta besökaren
från grannstugan
och snart är det dags
för elvakaffe och chokladkaka
och för musik från radion
medan tankarna vandrar
längs stigar av ljus
och stigar av mörker
och jag är ensam men vet
att någon gått här förut.
En sådan morgon:
en vanlig morgon
med närhet och tomhet
och fåglar som nu
växer till rött och svart
och brunt i många nyanser
och äter sina fröer
och sjunger för kärleken
som är avgörande
för liv eller död.
Inte vet jag
om det finns mer att säga.
mer att göra
än att klappa en katt
eller smeka en älskad
över kinden
och dricka kaffet hett
och se den där stranden
framför mig
och se någon komma till möte
från horisontens gränsland.
Och han bär ingen namnskylt
runt sin hals
och allt är tyst
förutom vågorna
och mullret från havets djup
som skall växa
till ett berg av vatten
och natt och stjärnor
- men den stunden dröjer än
för oss som går längs havets rand.
Nej, det är en vanlig dag
som alltid när ingenting hänt
och byn står kvar
som den gjorde igår
och ingen annan vet
att kajorna var regnbågsfåglar
i ett tidigare liv
och kärleken brann
i sommarens rosenbuskar.
Vanlig dag, vanligt liv,
vanliga vänner,
vanliga under,
vanliga andetag
i ögonblicket mellan
att stå eller falla,
drunkna
eller leva på nytt.
Kaffet smakar gott.
Kakan smälter
på tungan.
Telefonsamtalet
från en försäljare
är en flyktig distraktion
undan tankarna.
Jag vet
att jag inte går allena
att någon vandrar
över gårdstunet
när vi sover
och drömmer tillsammans.
Jag ser stranden
där han nalkas
och jag förstår
att jag känt honom
genom alla liv.
Och fåglarna sjunger
för snart är det vår
och ett nytt ljus
över världen.
Fri vers av Peter Olausson
Publicerad 2024-03-09 21:34
Kungskobran
Underbart vackert epos bokmärkes
2024-03-10