Kasta Macka.
Kasta Marie.
Studsar på ytan. Ett. Två. Tre.
Tappar kraften.
Sjunker mot botten.
Ner dit där man inga tårar kan se.
Ljudlös är färden.
I ultrarapid.
Bort från allt som ej vill henne väl.
Ljuset ger vika.
Mörkret omfamnar.
Bäddar in hennes ensamma själ.
En bubbla stiger.
En sista suck.
Av att aldrig blivit önskad och sedd.
Släpper taget.
Om livet som varit.
Blundar, nu är hon beredd.
Ett ljus skimrar.
Och sedan flera.
Likt stjärnor i ett himmelshav.
De lyser vägen.
Ner till botten.
Där hon läggs till vila i sin djuphavsgrav.
Bunden vers (Rim)
av MaLo
Publicerad 2024-05-07 23:14
Cikoria Blå
Människor må vara elaka. MEN jag önskar att "Marie" vänder sina blickar mot ljuset högt uppe på backen där luften är ren att andas och människorna är goda som kristyränglarna i juletid. Livet vänder för "Marie".
2024-05-12
Kungskobran
Tragiskt rörande dikt
2024-05-08