Foto: Privat (1980)
Ett varmt tack till dig Anna för att du hjälpte mig med konverteringen av ljudfilerna till denna serie.
Gråt, utfyllnadsord och vissa upprepningar har inte noterats i den transkriberade texten som ingår i följande avsnitt. Vid lyssning på telefon kan det vara svårt att höra kuratorns repliker. Men de står i texten.
Det är fredag morgon den första september när jag åter sitter i karmstolen mittemot kuratorn. Nio dagar har gått sedan vårt förra möte. Jag ska strax göra min första röstinspelning på telefonen och berätta om en jobbig scen från barndomen. Kuratorn sitter med blocket i sitt knä och ser vänligt på mig.
- Hur har du haft det sen förra gången?
- Det har varit stressigt med jobbet. Jag är ensam med städet på båda campingplatserna.
- Är det fortfarande många som kommer?
- Det kommer färre svenskar nu på grund av skolstarten. Men rätt många holländare och tyskar. Om en månad stänger de för säsongen. Då ska jag slutstäda allt.
- Är det stugor då?
- Det är totalt nitton stugor, fyra havslägenheter, två stora semesterhus och tre servicehus. Receptionerna och serveringarna städar arbetsgivaren.
- Då vet du vad du gör om en månad då.
- Ja, jag brukar få en vecka på mig. Och det är inte bara städ. Möbler ska ställas på ett visst sätt, saker gömmas undan och madrassöverdrag och kuddöverdrag tvättas. Dynor, kuddar och madrasser ska packas i plastsäckar för att undvika angrepp från skadedjur. Jag inventerar också och skriver rapport på vad som saknas och behöver åtgärdas inför nästa säsong. Rapporten brukar jag skriva hemma. Oavlönad efter arbetstid. Jag orkar inte på plats. Vissa dar jobbar jag tolv timmar utan rast. Jag har sällan ro att sitta ner.
- Det låter väldigt slitsamt.
- Ja, men det är bättre än lärarjobben jag haft på grundskolan. Som min arbetsgivare brukar säga: Toaletter skriker inte.
- Då har du inte hunnit mycket mer än jobbet då?
- Jo, säger jag och ler. Det har hänt en sak. En trevlig sak.
- Vad då för nåt?
- För några dar sen satt jag uppe på natten. Jag kunde inte sova och skrev två dikter. Jag fick lust att publicera dem på nätet av nån anledning. Jag har skrivit många dikter genom åren men inte publicerat mer än en dikt i en dagstidning. Så hittade jag en skrivarsida där man kan publicera texter. Poeter heter den. Jag gick med och publicerade dikterna.
- Vad roligt, säger kuratorn och ser glad ut.
- Igår publicerade jag två dikter till. Men det var äldre dikter från ungdomen. Jag har inte vågat datera dem. De handlar om kärlek. Om den svåra kärleken.
Jag hejdar mig. Kärlek och brustna hjärtan bör jag akta mig för att tala med kuratorn om. Det har jag lärt mig efter vårt förra möte. Den första ungdomsdikten skrev jag i Franz närvaro när han låg och sov. Den andra året därpå när mitt hjärta hade krossats av hans svek. Den sista är på fyra rader och träffade mitt i solarplexus när jag läste den. Jag hade glömt bort den när jag upptäckte den i dagboken trettio år senare. Jag bara grät och grät. Kanske blev publiceringen av dikterna ett sätt att bearbeta när kuratorn svek.
- Så bra att du har hittat den där sidan, säger hon. Att du får ägna dig åt det du tycker mest om.
Jag nickar.
- Har du tänkt på vilken scen du vill berätta om idag?
- Ja. Jag tänkte berätta om den jag nämnde sist. Scenen med mig och min mamma. Den är utan våld men känns ändå viktig. Det är nog bra att börja med den och ta våldet sen.
- Det går bra. Då vet du att du ska tala i presens. Och att du försöker vara den lilla flickan där och då.
- Mm.
- Jag tänker att du berättar tre gånger. Du upprepar din berättelse två gånger alltså. Jag kommer att fråga under inspelningen hur du uppskattar din SUD. Kommer du ihåg vad SUD är?
- Ja. Det är en skala från ett till tio som anger hur mycket stress och ångest man känner när man konfronteras med nåt jobbigt.
- Ja, du uppskattar själv var på skalan du befinner dig. Om du känner dig redo Åsa så kör vi igång.
- Jag är redo.
Jag plockar upp telefonen från bordet framför mig och trycker på appen Röstinspelning. Det är dags att för första gången någonsin berätta om den svåra perioden under barndomen. Nästan fyrtio år efteråt.
Röstinspelning på vårdcentralen 2023-09-01 (ljudfil finns):
Kuratorn: Varsågod.
Åsa: Ja, det här var... Jag tror att jag var tolv år ungefär. 85-86.
Kuratorn: Jag är. Försök att berätta i presens.
Åsa: Just det. Jag är tolv år. Och det här är den värsta tiden under de här åren som det är svårt. Min far misshandlar min mor. Det är ute eller inne. Men nu är det efteråt. Min far ligger och sover. Snarkar. I sovrummet. Min mamma och jag sitter i mitt rum. Och jag sitter vid mitt skrivbord. På skrivbordsstolen. Vänd mot sängen. Mot min säng. Och där sitter min mamma. Och hon... Ja vi... Ingen gråter. Jag grät aldrig. Min mor har gråtit men nu ser hon mest trött ut. Ja, tagen efter att ha blivit slagen. Och jag frågar min mamma ganska odramatiskt: Om pappa slår ihjäl dig och hamnar i fängelse, vem tar hand om mig då? Och hon svarar då... Ursäkta.
Kuratorn: Det är ingen brådska. Ta den tid du behöver.
Åsa: Ja. Min mamma är lugn. Precis som jag. Ja, ingen av oss gråter eller är... Det är klart att det är ångestfyllt. Men ingen är så ledsen som jag är nu. Konstigt nog. För vi levde i det här. Vi lever i det här. Hela tiden. Varje dag. Och det här är verkligheten. Ja, hon svarar...
Kuratorn: Hur mycket skattar du din SUD nu?
Åsa: Ja, det... Nu är det jobbigt. Åtta, nio kanske.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Men hon svarar. Att det har hon också tänkt på. På mig. Om hon försvinner. Ja det har jag också tänkt på vet jag att hon sa. Jag har pratat med Maggan då. Margareta. Systern. Min moster då. De bodde i Florida. Ja, du kanske kan... Ja, du kan få bo hos dem. I Florida. Ja, hon... Ja, hon berättar att hon har pratat med henne. Hon har inte... Hon berättar att hon har inte sagt nånting om ... Eller det säger hon inte. Men jag vet att hon aldrig berättade om våldet. Men hon har ändå hört sig för. Kanske för att... Ja. Och det är inga problem har min moster sagt. Att få bo där. Och hon säger att då får du komma till Amerika. Och jag minns att jag... Att jag inte ville dit. Eller jag vill inte dit tänker jag i den stunden. Men. Ja. Jag vet inte riktigt vad jag tänker egentligen. Att det är bra att veta. Men jag vill inte dit. Jag vill hellre stanna i helvetet hos mina föräldrar. Jag vill hellre vara kvar. Jag tycker inte om dem så mycket. Min moster och ... Ja. Jag minns inte riktigt mer.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Det är ganska odramatiskt på nåt sätt.
Kuratorn: Tänker du att din berättelse slutar där?
Åsa: Ja.
Kuratorn: Då tänker jag Åsa att du börjar om. Vi fortsätter. Du börjar om igen på samma ställe där du var och så berättar du en gång till.
Åsa: Ja. Ja, nu är det...
Kuratorn: Du försöker att vara där. Försök att vara den lilla flickan...
Åsa: Jag kan fylla ut lite. Det kommer nya...
Kuratorn: Ja.
Åsa: Ja, men det är på kvällen. Det är alltid kväll. Nästan. Det är mörkt ute. Och min far har slagit min mor. Minns inte var. Men vi sitter i mitt rum. Han sover. Lugnt. Eller. Ja. Obekymrat. I ett annat rum då. Och min mor... Ja. Hon gråter inte. Hon är tagen på nåt sätt. Rödögd efter gråt. Men lugn. Och jag är lugn. Det finns säkert ångest. Stark ångest hos oss båda. Men det är en lugn situation. Och jag sitter på... vid mitt skrivbord. På skrivbordsstolen. Vänd mot sängen där min mamma sitter. På sängkanten.
Kuratorn: Vad är dina känslor där?
Åsa: Ja. Ja, att vi är väldigt ensamma hon och jag. Att ingen mer än vi vet vad som ... händer.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Att det inte borde vara så här. Ja, hon kanske hade pratat med några men... Det känns som att... Ja. Det finns inte så mycket hjälp. Ja, jag frågar ju då. Jag vet inte vad som rör sig i huvudet innan jag ställer frågan. Den kommer... Som jag minns så kommer den väldigt spontant. Rätt fram. Rätt ut. Men det måste ha varit våldsamt precis innan eftersom jag frågar: Om pappa slår ihjäl dig och hamnar i fängelse, vem tar hand om mig då? Jag vill veta. Det är ett behov av att bara få veta. Konkret. Inte nåt... Det är inget psykologiskt så att säga. Utan det är bara. Ja. En rak fråga egentligen. Det måste ju snurra... Det snurrar väl i huvudet. Att det kan ske. Att det alldeles nyss kunde ha skett. Att hon... Att han hade dödat henne som han hotade med varje dag. Jag ska utplåna dig ... som han sa.
Kuratorn: Hur blir det för en liten tjej?
Åsa: Förlåt?
Kuratorn: Hur blir det för en liten tjej att få höra?
Åsa: Ja, det är... Det är väldigt... Ja, mörkt och tomt och kallt och... Ja. Som man säger. En avgrund på nåt sätt. Det finns ingen där.
Kuratorn: Fortsätt din berättelse.
Åsa: Vad sa du?
Kuratorn: Fortsätt din berättelse.
Åsa: Ja. Ja, hon svarar ju då. Ganska odramatiskt. Hon är lugn och jag är lugn. Ja, så lugna vi kan vara. Ja, det finns en trötthet tror jag. Ja, det har jag också tänkt på säger hon. Jag har pratat med Margareta. Maggan. Systern då. Och du kan få bo i Florida. Ja. Då får du komma till Amerika. Jag vet inte vad jag... Jag tror det är väldigt tungt när hon säger det. Men jag gråter inte eller... Det är ingen avgrund. Jag vet inte. Det är en... Det är som att det är en avgrund kanske varje dag, men den här situationen är nåt slags behov av visshet. Vad som ska hända med mig. Ifall att. Jag tar reda på helt enkelt vad som... Hur min framtid blir i värsta scenariot. Det är nåt... Det är ett behov jag har som... Men jag frågar bara rätt ut och hon svarar så självklart. Ja. Vi ska ju vara i stunden när jag pratar om det här. Men min mor och jag har pratat om det efteråt. Om den här stunden. Men det kanske vi inte ska...
Kuratorn: Jag tänker, känner du dig redo där så gör vi så Åsa att du berättar det en gång till.
Åsa: Mm. Ja. Ja, jag är ju... Det är de här åren. Jag är tolv år. 85-86. Och jag... Ja, det är efteråt så att säga. Efter våldet. Och min far sover. Snarkar. Högt. Avslappnat. Ja. Bekvämt. Efter att ha slagit min mor. Och vi sitter i mitt rum. Det kan vara så att hon säger ... vid ett annat tillfälle. Men det kan vara nu. Nu hann vi ju inte med läxan. Vi får titta på den i morgon bitti. Jag vet inte om det är nu. Men vi var i mitt rum en gång när hon sa så. Efter ett ... våld. Ja, jag sitter på ... vid skrivbordet. Ja, vänd mot min mamma då. Ja. Det är dämpat. Ja. Vi är trötta eller ... uppgivna. Ja, vi är lugna alla fall på nåt sätt. Det är en stund vi har för oss själva. Min far sover. När man kan fråga rätt ut känns det som. Och jag frågar då. Ja. Om pappa slår ihjäl dig och hamnar i fängelse, vem tar hand om mig då? Och min mor ser inget förvånad ut. Det är naturligt på nåt sätt. Odramatiskt. Men ändå är det nån sorts spänning. Jag vill veta vad som ska hända med mig. Jag vill få visshet. Ifall han slår ihjäl henne så att säga. Ja, hon svarar då att... Ja, det har jag också tänkt på. Jag har pratat med Margareta då eller Maggan. I telefon. Hon bodde i Florida. Du kan få bo hos dem. Jag ska se om jag kan komma på nåt mer som sas förutom det här då att du får komma till Amerika.
Kuratorn: Hur känner du då?
Åsa: Ja, jag känn... Hur jag känner mig nu?
Kuratorn: Nä, hur känner du då?
Åsa: Då. Ja, jag känner att jag inte vill till Amerika. Men att det ändå är okej. Att det finns en ... ja, väg. Reträtt. Eller. Inte reträtt men... Det finns nån som... Eller några då som... Det är bra att veta. Men jag vill ändå hellre vara med mina föräldrar. För jag tycker bättre om dem än mina släktingar. Fastän det är så våldsamt så känner jag att... Det får inte bli så. Oavsett om min mamma lever eller inte så vill jag inte till dem. Ja. Jag vill... Jag känner mig väldigt bunden till dem. Till båda två. Det är konstigt men jag tycker om min far också.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Ja. Nä, men... Just i den här stunden så är jag mig... Vad ska jag säga. Jag är... Ja. Det är inget spel eller... Annars försöker jag vara diplomat. Jag lagar mat och sådär. Försöker att få god stämning. Men nu... Jag gör mig inte till så att säga. För att få ordning på saker utan ... eller... Jag vill bara veta för min egen skull så att säga.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Det är ändå ett fokus på mig och vad händer med mig.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Och det kanske är enda gången under alla år som det blir så tydligt med den frågan. Men det är väldigt dämpat och lugnt. Men ångestfyllt. Ja, vi är trötta båda två. Ensamma. Övergivna. Ändå vill jag vara kvar på nåt sätt hos mina föräldrar. Jag vill att allt ska bli bra. Min mamma vill ju att allt ska bli bra. Det är inget hon säger. Men jag vet ju att det är det hon känner. Hon försöker och hon försöker hela tiden att prata med min far. Och jag vet ju. Ja, det kanske inte är i den här stunden jag tänker det. Men jag vet ju. Varje dag under de här åren så vet jag att det kommer inte att bli bra. För han... Ja, jag vet inte. Vet inte vad han känner. Men jag vet att min mamma tycker om honom. Trots allt.
Kuratorn: Ska vi stanna där Åsa?
Åsa: Mm.
Kuratorn: Mm.
Jag stoppar inspelningen och lägger telefonen på bordet mellan oss. Kuratorn ser vänligt på mig.
- Hur kändes det att berätta det här?
- Det kändes rätt okej. Inte så läskigt som jag trodde. Jag klarade av det.
- Om du jämför första omgången som du berättade med den sista. Upplevde du nån skillnad?
- Ja, ganska stor. Jag blev säkrare efterhand och smärtan minskade. Jag fick mer kontroll genom att släppa kontrollen. Redan andra gången kändes det bättre.
- Minskade ångesten?
- Ja.
- Hur var det i början när du mötte dina känslor och gråten kom?
- Det var smärtsamt men inte otäckt. Jag har gråtit mycket förut när jag tänkt på barndomen. Det var efter det där samtalet med föräldrarna i Stockholm 2006. Ett par år efteråt var det jobbigt. Då gick jag till botten med mycket av de här känslorna. Det är därför jag inte tänker på barndomen. Det är mer smärta kring senare år.
Kuratorn ser plötsligt bekymrad ut. Jag inser att jag uttryckt mig olämpligt med tanke på behandlingen som är helt fokuserad på våldet i min barndom.
- Har du tänkt på nån annan scen från barndomen? frågar kuratorn. Nån scen med våld?
- Jag har försökt men det är fortfarande så mycket med campingen. Och jag gråter mycket. Inte på grund av barndomen utan på grund av ungdomsåren. Och även för sånt som hänt mig på senare år efter att jag ärvde huset. Jag har mött så mycket ondska. Det är mest det som plågar mig. Människors ondska.
- Jag tänker att du försöker fundera på våldet du bevittnade som barn. Så får vi se nästa vecka om du kommit på nåt. Jag har en tid klockan åtta på fredag. Skulle det gå bra?
- Jag försöker. Blir det fint väder kommer det säkert många gäster till campingen. Då måste jag rycka in.
- Då löser vi det med en ny tid.
På eftermiddagen sätter jag mig med en kopp kaffe i sovrummet och lyssnar på inspelningen. Jag sitter i en fåtölj vänd mot min säng. Fåtöljen står där skrivbordet en gång stod och sängen står på samma plats som min gamla säng.
Jag hör min gråt och hur det prasslar om pappersnäsduken jag håller i. Jag reagerar när jag hör mig säga: Det är inget psykologiskt så att säga. Det är den centrala frågan i berättelsen jag syftar på: Om pappa slår ihjäl dig och hamnar i fängelse, vem tar hand om mig då? Nog handlar den frågan om psykologi. I högsta grad.
Trots att barndomen känns avlägsen har berättandet och lyssningen väckt något i mig. Eller kanske snarare släckt. För första gången känner jag ett kusligt främlingskap i mitt eget barndomshem. Det är som om väggarna i rummet vill äta upp mig. Vad gör jag här?
Det är drygt elva år sedan min mor dog. Elva år sedan jag ärvde huset. Elva års slit. Grävarbeten, reparationer och konflikter med galna grannar. Ändå har jag stannat kvar. Kanske just därför. Ju jävligare det varit desto starkare har beslutsamheten att besegra de onda fattat tag i mig. De ska inte få mig härifrån. Ingen ska ta huset ifrån mig. Inte det också.
Nog behöver jag tala om det som hänt mig här på senare år. Men det förflutna? Vad har det gjort med mig? Är det även min mörka familjehistoria som fått mig att stanna och vilja reparera något som inte går att laga? Det som en gång gick sönder här i huset kan aldrig riktigt lagas. En familj som sprack och skapade ett svart hål av vanmakt i mig.
Alla mina omsorger om huset. Har de varit ett försök att laga den familj som gick sönder? Kuratorn har kanske rätt ändå. Det som hände då jag var barn kunde jag inte styra över. Känslor av vanmakt har förföljt mig långt in i vuxen ålder. Ändå har jag haft en obändig vilja att klara av det omöjliga. Alltid ensam. Aldrig be om hjälp. För någon hjälp fanns inte då jag behövde den som mest. Ingen såg mig. Ingen hjälpte mig. Ingen frågade hur jag mådde. Varför förlita sig på någon annan?
Sveket sitter i väggarna och i mig. Skaver och plågar mig. Jag vet att jag måste ta mig härifrån. Sälja mitt arv. Ta kontrollen över det liv som nu kontrollerar mig. Men redan innan flyttlasset rullar bort behöver jag ta mig härifrån. Göra den inre resan bort från skuld, skam, sorg och maktlöshet. Kommer traumabehandlingen befria mig från de makter som styr mig? Kan den besegra minnenas tyranni i detta sorgens hus?
Jag vet inte. Jag vet bara att någon annan måste ta hand om huset nu. Rädda det från förfallet. Jag måste rädda mig själv innan det är för sent.
Prosa av Åsa Henriksson
Publicerad 2025-11-03 12:28
Åsa Henriksson
Ja Gunnar. Tyvärr tror jag att många kvinnor inte vill erkänna den verklighet de lever i. Detsamma gäller förstås för män som blir misshandlade av sina kvinnor. Ja, i alla former av relationer där någon blir slagen och trakasserad är det nog vanligt med förnekelse. Men inte alltid på grund av kärlek till förövaren, utan ofta på grund av skamkänslor. Åtminstone förr fanns nog en stark rädsla för att det sociala anseendet skulle sjunka vid en skilsmässa. Oviljan att anmäla sin plågoande och gå igenom en rättsprocess mot denne beror nog på en fruktan för att må ännu sämre. Att inte klara av det rent psykiskt. Därför stannar man kvar i helvetet. Och det är förstås fel. Särskilt allvarligt är det om barn tvingas bevittna och avstyra våld, som fallet var för mig. Jag tror att det var bra att berätta tre gånger på raken vid den första inspelningssessionen. Sedan blev det max två gånger och det var lagom tycker jag. Jag vill redan nu passa på att understryka att jag aldrig hade något större intresse av att berätta om våldet i min barndom. Jag kände mig klar med det. Det var kuratorns vilja att jag skulle genomgå behandlingen, trots att jag påtalade att det fanns annat som plågade mig mer. Men det var förstås inte fel att få kontakt med mina känslor genom att berätta om våldet i min barndom. Det var bra. Att sedan skriva om det och publicera det i en serie gör att fler än jag kan förstå vad som sker med ett barn som bevittnar våld. En del som läser kanske kan se på sitt eget trauma med klarare ögon.
2025-11-03
Gunnar Hilén
Din milda röst skiljer sig så oerhört från innehållet...gråten kom. Mammas saklighet hennes enda försvar mot sammanbrott tänker jag. Skulle kvinnor idag älska en dylik man ?
2025-11-03
Gunnar Hilén
Ja och det kommer du att göra också. Det känner jag på mig. Jag vet inte om jag skulle orka berätta samma sak tre gånger men det verkar ha varit till fördel för ditt välmående eller minskat ångesten att minnas skiten.
2025-11-03