Foto: Privat (diapositiv, beskuret, 1981)
En dryg månad har gått sedan jag gjorde den första röstinspelningen i traumabehandlingen. En behandling som går ut på att exponera sig för traumat genom att berätta om det upprepade gånger och sedan lyssna på berättelsen tills ångesten lättar. Vi skulle ha träffats redan en vecka efter den första inspelningen. Men kuratorn blev sjuk. När hon tillfrisknade insjuknade jag i influensa.
Min friska period har varit fylld med arbete på campingen, och veckan med det intensiva slutstädet har just inletts. Jag har även börjat som timvikarie på olika grundskolor i Lillköping några mil norr om Svartdalen. Stressnivån är hög och några tankar på barndomens mörka episoder har inte dykt upp. Jag tillåter dem inte att dyka upp och distrahera mig i arbetet. Ett par veckor tidigare avbokade jag mäklarens besök för värdering av mitt hus. Jag inser att traumabehandlingen måste klaras av innan en försäljning av barndomshemmet kan bli aktuell.
Kuratorn sitter med block och penna och ser vänligt på mig.
- Har du hunnit lyssna på inspelningen du gjorde förra gången?
- Jag har lyssnat några gånger.
- Hur upplevde du det?
- Ångesten lättade. Men annars har jag inte tänkt på barndomen. Det är ungdomen och senare år jag tänker på. Det är därför jag gråter.
En skarp rynka visar sig mellan kuratorns ögonbryn.
- Har du kommit på nån scen med våld att berätta om idag?
- Inte nån särskild scen. Det är svårt fast det var våld varje dag. Det är så mycket annat nu som jag måste fokusera på.
- Hur länge till jobbar du på campingen?
- Avtalet gäller två veckor till. Men jag kan nog bli klar tidigare. Sen är det skolan också. Jag jobbar som timvikare.
Kuratorn nickar och noterar något i blocket. Plötsligt kommer jag ihåg att jag faktiskt har tänkt på våldet i min barndom och att jag har processat det mycket konkret.
- Förresten, säger jag. Bara nån vecka efter förra gången vi sågs skrev jag en dikt om våldet. Jag publicerade den på Poeter. Den handlar om en vanlig men våldsam kväll. Min pappa och jag gick ofta ut och tittade på stjärnorna. Det gjorde vi även såna kvällar när han hade slagit min mamma. Hon ville vara ifred då. Den heter Karlavagnen lyser över grannens tak.
- Har du dikten med dig?
- Ja, den finns i telefonen.
Jag letar fram dikten i mitt lilla arkiv på Poeter och läser de elva stroferna medan kuratorn sitter tyst och lyssnar. Rösten darrar och en gång brister det. Jag river av en pappersnäsduk som finns i en ask på bordet framför mig och torkar tårarna. Det är första gången jag har skrivit och läst något om våldet i min barndom.
- Den är väldigt stark, säger kuratorn.
Jag blir förvånad över komplimangen fast jag känner att hon har rätt. I elva strofer har jag fångat essensen i vad våldet gjorde med mig som barn. Det var då jag började bära allting ensam. Jag lärde mig att tiga och dölja smärtan som gnagde i mig. De instängda känslorna blev en tickande bomb som exploderade i ungdomen när jag drabbades av nya svek.
Trots att jag skrivit och läst den starka dikten om våldet är jag ännu inte redo för det spontana berättandet. Stressen med jobbet påverkar mig. Jag håller emot. Och kuratorn verkar förstå. Jag vill vara fullt närvarande när jag berättar om det jobbigaste. Kanske räds jag ett sammanbrott som gör att jag inte klarar av mitt arbete. Kuratorn skriver något i blocket och ser sedan på mig.
- Skulle du vilja berätta om det du berättade förra gången?
- Scenen med mig och min mamma?
- Ja. Ifall du inte har förberett nåt annat. Så får vi se hur det går idag och jämföra med sist.
- Det kan jag göra. Det kan ju dyka upp nya tankar.
- Det räcker om du berättar det två gånger. Känner du dig redo så kan du slå på din telefon och berätta.
Nu känner jag mig plötsligt säkrare. Jag trycker på appen Röstinspelning och börjar berätta om det som jag vet att jag kan kontrollera.
Röstinspelning på vårdcentralen 2023-10-09 (ljudfil finns):
Åsa: Ja. Det här är när jag är tolv år ungefär. Vi är hemma min mamma och jag. Min pappa ligger och sover. Snarkar. Han har just slagit min mor. Inomhus tror jag. Det var varje dag i princip så att det här... Det här är ingen undantagskväll. Men min mamma har fått rejält med stryk. Och är väldigt tagen. Svag men... I den här stunden är det ingen som gråter eller... Det är lugnt. Och vi sitter i mitt rum. Ja, jag sitter på... vid mitt skrivbord. På skrivbordsstolen. Vänd mot henne. Så hon sitter på min säng. Ja, nedsjunken på nåt sätt. Hon är ju nedtryckt. Men det är min mor. Det är henne jag har på nåt sätt. Hon är deprimerad och... Ja. Just i den här stunden så är det lugnt. Men... Ja. Och jag ställer en fråga då. Rätt ut. Jag frågar: Om pappa slår ihjäl dig och hamnar i fängelse, vem tar hand om mig då? Och hon... Ja, hon säger då att det har jag också tänkt på. Jag har pratat med Maggan. Margareta. Systern då. Min moster. Jag vet att hon inte har berättat om våldet men om nånting händer mig... Ja. Så... Ja, men då kan du få bo hos dem. I Florida då. Då får du komma till Amerika. Nu går det här lite långsammare än vad jag sa nu. Samtalet. För det är dämpat. Jag kan inte minnas exakt hur fort vi pratar eller... Jag kan tänka mig att vi talar långsamt. Så att det var mycket känslor. Men ändå odramatiskt för att det var så våldsamt jämt så det här var en befogad fråga. Det är ångestfyllt men kontrollerat. Ja, då får du komma till Amerika. Ja. Och jag... Jag vet att jag tänker att jag inte vill dit. Dels vill jag ju inte att... Det är inget jag säger men jag känner så då. Att jag vill inte dit. Jag vill ju inte att hon dör. Att det ska bli så. Men jag vill inte dit i alla fall. Även om... Jag vill vara hos mina föräldrar. Jag vill att det ska bli bra. Den tanken finns i den här stunden tror jag. Men den finns konstant nästan. Medvetandet om att det inte kommer att bli bra på grund av min far. Att han... Jag märker att han kommer aldrig att... Ja. Det kommer inte att bli som förr. Men min mor vill ju inte ge upp. Ja, i den här stunden så... Ja. Vi är... Det är väldigt... Vi är väldigt ensamma. Det finns liksom ingen utanför oss som tar hand om oss eller mig. Känslan är att det är min mor jag har. Och min far. Och att jag är väldigt bunden till dem. Ja, en känsla av ensamhet som jag tror började... Inte just den här kvällen men... Den känslan är väldigt stark tror jag i den här stunden. Och som har förföljt mig sen genom livet. Oavsett om jag har haft människor omkring mig eller inte. Det är nåt som fortplantas vid den här tiden och som jag känner i den här stunden. Fast jag inte skulle sätta de orden på det då.
Kuratorn: Mm. Är du färdig med berättelsen där?
Åsa: Ja.
Kuratorn: Vad skattar du i SUD?
Åsa: Ja, en s... Ja, sexa kanske. Det kändes mindre än när jag läste dikten.
Kuratorn: Ska vi se om du tar berättelsen igen och se om du kan ha ditt perspektiv. Försöka vara den lilla flickan som tänker och känner så. Vi tar det en gång till.
Åsa: Mm. Ska jag berätta... Nu vet ju du vad som händer innan.
Kuratorn: Du berättar precis bara där du är.
Åsa: Från i rummet?
Kuratorn: Jaja.
Åsa: Ja, jag... Jag sitter på skrivbordsstolen där och... Min mamma är i rummet mittemot.
Kuratorn: Vad är det du ser?
Åsa: Ja, det känns väldigt ensamt. Hopplöst. Fast det är min mor som sitter där. Det är en annan sak som jag nämnde förra gången. Hon... Hon har sagt det förr. Hon säger det kanske att nu hann vi inte med läxan. Vi får göra den i morron bitti. Ja, det är en känsla av orättvisa känner jag. Orätt. Att det inte ska vara så här. Men det är en hopplöshet att jag kan inte ta mig ur det här. För det är ändå mina föräldrar som styr. Som bestämner hur det kommer att bli. Det kunde vara en fin stund när man sitter med sin mamma. En trygg stund. Men det är bara hopplöshet. Inte därför att min mamma gör nåt fel eller är ond eller nåt utan... Det är... Hon är inte i det tillståndet att hon egentligen kan ta hand om ett barn.
Kuratorn: Vad blir din fråga till din mamma?
Åsa: Som det var på riktigt? Ja. (Jag missförstår först. Uppfattar inte att hon syftar på frågan jag ställde som tolvåring.) Om? Ja. Ja, om pappa slår ihjäl dig och hamnar i fängelse, vem tar hand om mig då? Ja, det har jag också tänkt på svarar hon då. Jag har pratat med Maggan. Hon har sagt att du kan få bo hos dem. I Florida.
Kuratorn: Vad händer med dig när hon säger det?
Åsa: Ja, jag tror jag säger bara ja. Ja. Kanske att jag säger vad bra. Fast jag inte känner riktigt så. Ja, jag känner att jag inte vill dit. Jag vill ju vara kvar hos dem och i Sverige. Jag vill ha tillgång till mina föräldrar hur jäkligt det än är. Det är inte de bästa men det är de enda kanske som finns. Alltså mina släktingar. Jag kan inte komma på... Ja, jag tänker inte det just då kanske. Finns det några fler alternativ? Några andra som skulle kunna ta hand om mig. Kanske det rör sig undermedvetet. Men jag vet bara att jag känner att de är ett sämre alternativ än mina föräldrar. De är ganska kyliga de jag ska till på nåt sätt. Att det... Det känns inte bra. Det får inte bli så. Vi känns väldigt... Vi ... tighta vi tre. Mina föräldrar och jag. Och ändå. Vi rör aldrig varann eller... Ja, min far rör ju min mor när han slår henne. Men det är avstånd och samtidigt är vi så bundna på nåt sätt. Fastkedjade i varann. Det är vi tre mot världen på nåt sätt. Jag vet inte vad som är bäst. Jag tänker ju inte... Det är en känsla i den stunden säkert som flera kvällar... En väldig ensamhet att... Att jag behöver mina föräldrar i den här hopplösa situationen. Fast jag egentligen borde skiljas från dem och vara nån annanstans.
Kuratorn: Mm. Ska vi runda av där?
Åsa: Mm.
Kuratorn: Mm. Jag tänker att vi nöjer oss där.
Jag stoppar inspelningen och ser på kuratorn.
- Hur upplevde du berättelsen den här gången? frågar hon.
- Jag kunde fokusera bättre.
- Hur kommer det sig?
- Ångesten var inte lika stark. Förra gången grät jag. Men jag visste inte varför jag grät. Det var för rörigt i huvudet. Jag var så nervös då. Visste inte vad som skulle hända med mig när jag berättade. Sen gråter jag mycket på grund av annat. Jag gråter inte på grund av barndomen. Kanske är det huset också. Att jag ska överge mitt barndomshem där det hemska skedde. Men just den här historien kan jag hantera bra nu.
- Då har det alltså fungerat att berätta och lyssna?
- Det kan man säga.
- Jag förstår att det är mycket med jobbet. Men du behöver inte tänka på att det blir fel om du berättar. Försök bara att vara närvarande i stunden så får du se vad som händer. Då kanske du kan berätta om en våldsam scen nästa gång?
- Jag ska försöka, säger jag utan att tro på det.
- Hur har det gått med andningsövningarna? Har du hunnit med det? Har du försökt?
Jag skakar på huvudet.
- Har du övat på att vara i folksamlingar?
- Nej, men det är oktobermarknad snart. Jag tänkte gå på den.
- Det passar väl bra. Då kanske du kan göra nåt fynd där också.
- Man vet aldrig.
- Ska vi boka en tid om en vecka igen?
- Det blir bra.
När jag kommer hem tar kaostankarna över. Ilska, sorg och gråt väller fram. Och det är inte barndomen. Det är ungdomsåren. Människor som skadat mig och svikit mig. Besvikelsen över föräldrarnas svek fanns där för länge sedan. Den var smärtsam då. Nu känner jag ingen frustration och sorg när jag tänker på föräldrarna. Det är annat som måste ut.
Men nu är det dags för slutstädet. Min kropp är stark och uthållig. Det är jag tacksam för. Men den styrkan är också beroende av psyket. Att det håller ihop. Några våldsamma scener kan inte fladdra omkring i skallen när jag ska slutstäda. Det tunga jobbet på campingen kommer därför ge mig respit från barndomens värsta mörker ännu en tid.
Prosa av Åsa Henriksson
Publicerad 2025-11-06 13:45
Åsa Henriksson
Tack båda! Ja, metoden är utmärkt. Utan tvekan. Men det dröjde nästan ett år innan kuratorn motvilligt gick med på en inspelning av kärlekstraumat. Attityden efteråt var dessvärre en obegriplig sarkasm. Trots vetskapen om att tragedin kunde ha kostat mig livet. Ett ungt och krossat kvinnohjärta var inte kuratorns gebit. Men det finns alltså inspelade ljudfiler om detta. Om jag publicerar dem måste jag omarbeta de sista avsnitten i introduktionen. Ta bort dialogen med kuratorn och ha ett berättarperspektiv som i de tidigare avsnitten. I verkligheten talade jag ju heller inte i det skedet (sensommaren 2023) så mycket med kuratorn om dramat eftersom hon inte visade något intresse för det. Hade jag fått göra det och blivit bemött med respekt hade jag troligen inte känt något behov av att senare göra röstinspelningar om det.
2025-11-09
Gunnar Hilén
Summa summarum så kanske kuratorns metod inte var så dum. Det är bara att gratulera till att ni båda orkade...fr a att du orkade upprepa händelsen i ditt rum så många gånger. Q måste ha vetat att det kan hjälpa att "tjata". Går samma metod att använda på passionen och dramat där ?
2025-11-07
sphinx
Detta är självutlämnande och påtagligt för den som lyssnar och vill stanna upp, som textjaget måste göra. Något mer detaljerat jämfört med första texten. Dock fortfarande viss distans. Här ges en unik chans att förstå komplexa händelseförlopp. Ljud och text samtidigt. Realistiskt återgivet. Inte för alla kanske, men för den som vill försöka med att förstå. Ett tack också till författaren som gör detta.
2025-11-06