Foto: Privat (diapositiv, julafton 1978)
Det är dags att spela in en ny traumascen på telefonen hos kuratorn på samtalsmottagningen. Hittills har jag inte lyckats skildra en våldsam scen från barndomen med full närvaro. Inte haft förmågan eller viljan att släppa fram känslorna. Den här gången tänker jag berätta om en helt vanlig dag i helvetet. Om scener som utspelade sig i mitt hem varje dag.
- Hur har veckan varit för dig? frågar kuratorn som sitter framför mig med block och penna.
- Jag var på oktobermarknaden i onsdags. Det gick bra trots att det var mycket folk. Jag fick ingen panikångest.
- Det var inte så obehagligt då?
- Nä. Men jag kommer nog aldrig känna mig bekväm i folksamlingar.
- Kommer du ihåg nåt tillfälle när du känt dig bekväm i folksamlingar?
- När jag jobbat som lärare kanske. Jag är utbildad folkhögskollärare men har mest jobbat på grundskolan. Bara kortare perioder på gymnasiet, studieförbund och folkhögskolor. Då har jag haft kontroll. Jag går in i lärarrollen och fokuserar på mina ämnen. Känner mig trygg med mina kunskaper. Jag blir tillfredsställd av att se ungdomar utvecklas och lära sig nåt nytt. Det är i andra miljöer som obehaget kommer. Städer har jag aldrig tyckt om. Det säger sig självt. Uteställen som krogar och serveringar är pest. En verklig pina. Jag vet inte vad det beror på. Jag har aldrig tyckt om fester och fulla människor. Jag behöver ha naturen inpå mig. När jag vandrar på en stig i skogen försvinner all rädsla och ångest. Så var det redan när jag var liten. Innan det blev våldsamt. Jag tänkte att jag skulle bo i en koja i skogen när jag blev stor. Det moderna samhället har jag aldrig tyckt om.
- Tänkte du att du skulle bo själv i kojan eller ha en familj där?
- Jag tänkte nog att jag skulle bo själv. När jag blev äldre tänkte jag som många andra att jag skulle träffa en man och bilda familj. Men ångesten hindrade mig. Rädslan för att släppa nån inpå mig. Och sveket jag utsattes för i ungdomen förstås. Jag låter ingen röra mig. För ungefär tio år sen jobbade jag i hemtjänsten här i kommunen. En dag när jag var klar med jobbet hemma hos en kvinna och stod i dörren för att gå sa hon nåt vänligt till mig. Sen klappade hon mig på kinden. Jag ryckte undan med en våldsam rörelse. Kvinnan såg både sorgsen och förskräckt ut. Men sa inget. Och jag skämdes. Men jag kunde inte hjälpa det. Det skedde reflexmässigt.
- Har det följt med dig sen det blev våldsamt hemma? Ensamheten och distansen till människor?
- Ja. Det var nog då det började. Sen har det förstärkts av nya svek. Särskilt det som hände i ungdomen. Sveket i kombination med den falska anklagelsen chockade och knäckte mig. Jag bar på så mycket smärta innan också. Sen hade jag ju aldrig varit nära nån man på det sättet. Det var i sig omtumlande. Det kan ju finnas nåt hos mig själv också. Nån extra känslighet som förvärrats av upplevelserna. Som gjort mig mer skygg.
- Förra gången var vi inne på att du skulle försöka berätta om ditt agerande när pappa blev våldsam mot mamma.
- Ja. Jag vill gärna berätta om det vardagliga och hur våldet uppstod där.
- Om du känner du dig redo så tycker jag att vi kör igång.
- Jag är redo, säger jag och plockar upp telefonen från bordet framför mig. Jag ska trycka på rätt knapp idag. Då startar jag inspelningen nu.
Röstinspelning på vårdcentralen 2023-10-30 (ljudfil finns):
Kuratorn: Varsågod.
Åsa: Ja, nu så sitter vi då, jag och min mamma och pappa vid köksbordet. Och det är frukost och vi sitter på... Vi har samma platser jämt. Jag sitter i mitten och min mamma till vänster om mig och min pappa till höger. Så sitter vi jämt. Och så har jag fönstret framför mig. Köksfönstren. Ja, det här är ju vardag men... Vi säger... På helgerna så åt vi frukost ihop. Gemensamt. Det gjorde vi ju inte på vardagarna då. För min pappa åkte tidigare. Så att helgerna det var väl då det var bråk redan vid frukosten. Så jag tänker mig att det här är en lördag eller söndag. Ja. Ja, det... min mamma... Hon vill prata med min pappa. Det är sällan de pratar om vardagliga saker. Utan det är nånting hon... Ja, det går ju inte bra att prata med honom. Hon är... Han är väldigt spänd i kroppen på nåt sätt. Stel. Ja, aggressiv känns det som. Ja, sen envisas ju hon med faktiskt att prata om... Ja, det som hör till deras relation. Nu kommer jag inte på nåt sådär. Nån replik. Men jag vet att hon ofta sa vi måste ju kunna prata om det här. Och det räckte ju för att han skulle tända till. Ja, han reste sig väl hastigt då. Om jag nu går in i den här känslan då som är vid bordet när jag sitter där och... Jag har ju... Jag säger ju sällan nånting. Säger jag nåt så är det för att lindra. Eller lugna. Jag har koll på båda på nåt sätt. Särskilt på min pappa då. Så att han inte... Jag har nog koll på hans ögon. Min mamma var ju väldigt rädd när han fick den där blicken. Men jag... Hon pratade ofta om den sen. Senare. När ögonen stod still som hon sa. I huvudet. Pupillerna. Ja. Men jag har ju också koll på den där... På hans blick.
Kuratorn: Vad är du tänker då och känner?
Åsa: Ja, jag får ju inte kontakt med min... Han är ju inte som han brukar så att säga. Det är han väl inte nån gång kanske ens när vi är ihop han och jag. Men... Mot tidigare. Men han... När min mor är med då så... Hon sitter där till vänster om mig och försöker prata så... Han är väldigt avstängd. Han är omöjlig så att säga. Jag vet att han inte... Jag sitter där och är elva, tolv eller vad jag är. Tretton. Och jag vet fast jag är barn så vet jag att han... Jag ser på honom att han... Det är liksom ingen idé att hon försöker. Sen väntar jag väl på att det ska smälla på nåt sätt. Att han blir arg. Ja, så kom... Så blir det ju den där blicken i honom. Ja. Pupillerna. Ja, den där stirriga blicken när nån är väldigt... Ja, man skulle kunna tänka sig att han skulle kunna mörda till och med i det där ögonblicket. Det finns inga spärrar på nåt sätt. Ja, jag är ju van vid det här så jag tänker väl... Om vi säger den här morgonen då som vi föreställer oss. Att nu är det dags. Den känslan är det. När han tänder till då. Jag är på nåt sätt beredd. Men... Och just när våldet börjar så är jag väldigt fokuserad på det. Jag har ju fullt fokus på mina föräldrar. Och... Det här är så vanligt men han reser sig upp. Och min mamma reser sig också i försvars... Hon vet att han ska gå runt bordet för att få tag i henne. Och ibland försöker han väl där jag sitter men då kommer han ju inte runt där. Eller jag spärrar väl vägen kanske. Så finns det intill fönstret där en väg. Ja, ibland så tar ju min mamma tag i mig för att... Ja, då... vi är som en kropp. Men han... Ja, han får ju tag i henne i alla fall. Men det är ju... Ja. Det är ju... Det är ju ett hinder när jag är med att slå henne. Med stolen till exempel. Han tar ofta av sig tofflan. Jag kommer ihåg det var Scholl. Vi... han hade märket... eller vi. Och slår med då överallt. Även på huvudet. Ja. Hon skriker ju. Hon skriker ganska högt min mamma. Jag vet... Ja. Det är ju vanligt. Och han jagar ju henne. Hon... Det kan pågå länge inomhus men... Om jag nu tänker mig att... Ibland flyr hon ju ut så att jag försöker föreställa mig en sån situation. En vanlig situation nu. Att det är i nuet då. Så springer hon ju mot hallen. Och jag följer med hela tiden och min pappa efter och... Ja, ibland... Ibland är jag väl emellan dem. Springer mellan min mamma och pappa för att jag vet ju... Och så ibland får han tag i henne innan ytterdörren då och misshandlar henne där innanför. Vid dörrmattan.
Kuratorn: Var är du nånstans?
Åsa: Ja, jag står ju alldeles intill och... Och hon skriker ju för... Min mamma då. Jag vet inte om jag tar tag i min pappa. Det törs jag nog inte. Jag har ju sagt att jag inte är rädd för honom men... Ja, det är ofta min mamma jag tar tag i.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Så att han inte kommer åt.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Och jag... Jag skrev ju om det där också. Och det är huvudet jag skyddar. Ja, då slår han ju inte. Han ska utplåna henne.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Han säger det... Han säger det varje dag.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Att jag ska utplåna dig.
Kuratorn: Om du skulle skatta SUD nu Åsa. Vad är det nu?
Åsa: Ja, det är jobbigt men det är inte så... Det känns lättnad också.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Så det är inte så jättemycket ångest. Det låter konstigt men...
Kuratorn: Nä.
Åsa: Det lättar när man gråter.
Kuratorn: Ja.
Åsa: Nä, jag känner väl att jag egentligen är rädd för min far.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Men att jag... Han.. Jag vet att han inte slår mig så att... Men ja... Jag vet ju inte riktigt. Om jag skulle göra... agera annorlunda kanske. Man vet ju inte. Men han har en spärr i alla fall mot mig. Jag är som en mur emellan. Skyddsmur. En livvakt.
Kuratorn: Tänker vi att du är färdig med berättelsen där?
Åsa: Ja. Alltså det är ju vanligt att hon fortsätter ut.
Kuratorn. Mm.
Åsa: Jag vet inte om jag ska ta det bara när jag står i dörren också.
Kuratorn: Gör det.
Åsa: För det är ju väldigt vanligt. Den här känslan jag har då som... Det förändras ju lite då. Och det här är ju också skam ... eller skuldkänslor jag har. Att jag inte alltid... Jag följer inte med. Jag står väldigt ofta kvar i dörren när han jagar henne ut. Och så får han tag i henne. Han får alltid tag i henne i ... på garageinfarten då. Nästan alltid. Inte alltid. Och sl... Och får ner henne på marken då. Och slår med... Om han har träskor på sig eller tofflor men... Även träskorna slog han ju med. Det är ju hårdare då. Och då... Då ber ju... Hon ber ju för sitt... Eller hon... Min mamma är ju... Då är hon ju väldigt rädd. Och jag vet att hon skriker. Det låter mycket mer när hon är ute. Hon skriker nåt så fruktansvärt så det hörs ... ekar nästan mellan bergen. Och då skäm... Jag är rädd men samtidigt så tycker jag det är pinsamt att nån ska få... Nä, jag vet inte om... Det är det här som inte känns okej men att jag ändå... Jag kollar ju mot grannfönstren och sådär. Huset mittemot. Och det är ju inte bara en gång. Men jag vet ju en gång då så står de ju ett par stycken där bakom gardinerna. Och de släcker ner och står där med huvudena bakom och sticker ut och följer det här som sker. Men det är ingen som kommer ut. Och ibland är jag ju där ute. Jag ser... Jag... När jag står kvar i dörren så ser jag ju en del också. Naturligtvis. Jag ser... Ja. Men jag... Min mamma har aldrig anklagat mig för att jag inte...Eller att jag står kvar i dörren och sådär. Det... Men ändå så känns det ju lite... Att det... Ja. Jag vet inte. Det... Jag har tänkt på det här att det känns lite dåligt eller... Men jag mår ju ganska dåligt nu och då förstärks ju de där känslorna av skuld och att jag kanske borde ha följt med varje gång istället för att stå kvar i dörren. Och istället så har jag koll på nåt sätt så att ingen ska se. Jag vill ju samtidigt inte att nån ska se eller höra. Jag skäms. Mina föräldrar har inga spärrar så. Och det är konstigt att ingen kommer ut och gör nånting. För som... Hon skrek nåt så fruktansvärt. Ja.
Kuratorn: Orkar du ta berättelsen en gång till?
Åsa: Ja.
Kuratorn: Mm. Varsågod.
Åsa: Ja, jag tänker att det är på helgen då. Eftersom vi sitt... Att det är frukost. Då vi är gemensamt. Äter gemensamt. Och den här värsta tiden då är det ju jämt irriterat. Det är aldrig bra nån gång. Ens vid början av frukost. Det finns ingen normal kommunikation. Så han... Min pappa blir väldigt lätt provocerad. Eller han... Han... Jag vet inte om han... Han... Det är ju ett vanligt uttryck att hon är provokativ. Alltså han förklarar ju det för mig också. Även vid köksbordet. Att nu håller hon på och provocerar och... Ja. Du kommer att förstå det här när du blir stor och... Det har han sagt många gånger till mig. Att han... Att jag ska förstå honom bättre då. Ja, han... Min mamma försöker att prata med honom om deras relation. Men det funkar ju inte. Han... De når inte varann alls. Han är... Jag vet inte. Han... Det går inte att prata med honom. Jag känner ju hennes... Det är sån meningslös... meningslöst försök egentligen. Jag vet ... förstår inte varför hon orkar ens försöka men... Jag märk... jag kan ... jag vet att det aldrig kommer att gå nå fram till honom. Det känner jag. Och så var det ju. Det gick heller aldrig. Men han... Jag håller ju koll på honom. Jag vet ju att han väldigt lätt kan tända till och bli så där konstig i ögonen. Att det... Ja. Pupillerna blev ju stora och... Det står still. Det var min mammas uttryck att ögonen stod still när... Hon glömmer aldrig hans ögon och... Det var ju på henne han såg när han... när de var sådär. Men... Jag... Jag vet inte om han nånsin såg på mig i de stunderna. Men jag såg ju ögonen. Så jag förstår ju att hon var rädd. Men att jag fick ju inte riktigt den blicken. Men han var inte kontaktbar tror jag. Jag tror inte jag fick nån kontakt med honom då för han är så fokuserad på min mamma. Och så reser han sig upp. Hastigt. Ja, min mamma reser sig upp. Reflexmässigt. Hon är ganska snabb. Och söker skydd kanske hos mig eller... Kryp... Ja. Ibland... Jag kan ju se framför mig att hon ibland kryper ihop på nåt sätt mot en vägg. Hon står och vänder ryggen emot eller... Håller huvudet på... Eller håller händerna på huvudet. Jag går ju fram till henne. Och tar tag i henne oftast. Jag har inget minne av att jag försöker... gör nåt försök att få bort min far för det... Att jag tar tag honom på nåt sätt så att jag nånsin tar i honom. Han är ju väldigt våldsam då. Han har ju en spärr mot mig men... Ja. Det är ju säkrare att skydda min mor. Alltså att jag fokuserar på henne och ställer mig emellan än att... Jag skulle i... Jag har in... Jag kan inte tänka mig att jag nån gång har slitit tag i honom. Nä, det har jag aldrig gjort. Som man skulle kunna tänka sig då att få bort honom från henne. Och det hade jag väl liksom inte orkat heller. Fysiskt då. Men jag... Ja. Jag ställer mig emellan och... Och sen jagar han ju ut henne från köket och... till hallen. Ofta är det ju mot ytterdörren. Ja, jag vet inte. Men ofta i mitt minne alla fall så är det i hallen vi hamnar. Jag följer med. Och vid ytterdörren där. Om hon vill ut eller om hon bara vill vara nära ytterdörren. Att det är nåt slags säkerhets... Att hon känner sig säkrare nära ytterdörren. Jag vet inte men kanske att man springer så. Hon har ju mig. Jag finns ju alltid med. Det... Aldrig någonsin tror jag det har skett nån misshandel när jag inte finns där. Eller... Jag var ju bara borta en gång tror jag. Jag har berättat. Så jag är ju alltid med och skydd... Försöker skydda henne. Går upp emellan. Ja, det är ju svårt för honom att slå då. Men jag har ju ingen kontakt med mina föräldrar. Det är ju den känslan. När det är som värst och mest våld och mest fysiskt och mest skrik och... Då är vi... Då är det som att alla är avstängda på sitt sätt. Min far i våldsam vrede. Och min mamma i panisk skräck. Och jag i nån slags... Jag är väldigt fokuserad på den här livvakts... Man skulle kunna säga att jag var en livvakt. Eller... Ja. Det finns ju inte utrymme för att vara ledsen i de stunderna för mig utan jag... Även om jag är det kanske. Det är väldigt svart inombords så ... så är jag fokuserad på att hon ska klara sig. Och sen kommer hon ju ut ibland. Springer ut. Och han följer efter. Får på sig träskorna är det väl. Eller om han har tofflorna. Och han ska utplåna henne. Jag ska utplåna dig. Det sa han alltid när han slog sa min mamma till mig senare år. Och jag hör det där också. Men... Ja, jag tror han... Han håller ju fast henne runt nacken eller halsen och slår mot huvudet. Och hon håller ofta händerna på huvudet. Och jag vet inte. Det är ju där det kommer in lite skuldkänslor att jag... När vi är ute så... Att jag inte går in emellan så ofta där utan bara försöker att säga åt dem att de får sluta och... Ja. Och jag sneglar mot fönstren och... Jag är rädd att nån ska se och samtidigt kan jag bli upprörd över att... att ingen gör nåt för jag ser ju att... Jag ser folk i fönstren. Så det är lite dubbelt det där. Och jag skäms också för att jag skäms. Ibland stannar jag i dörren och står med min... Jag hade en hund. En tyghund som jag kramade väldigt hårt. Den... Halsen på den gick ju av till slut. Eller vi sydde den vet jag. Men till slut så fick vi slänga den. Ja. Ja, det är blandade känslor. Jag känner ju skuld också eller... Att jag kunde ha gjort mer men... Min mamma... Det var ju aldrig så att hon nånsin antydde nåt sånt utan det var tvärtom att hon var tacksam för att jag rä... Hon sa att jag räddade hennes liv flera gånger. Det är ju svårt att veta vad som hade hänt om jag inte hade varit där men... Hon... Hon var tacksam. Så jag borde inte känna nån skuld så. Ja.
Kuratorn: Ska vi avsluta där?
Åsa: Mm.
Vi sitter tysta en stund och ler försiktigt mot varann. Smälter berättelsen.
- Hur kändes det att berätta idag? frågar kuratorn.
- Idag hände det nåt. Jag kom in i det på ett annat sätt.
- Vad berodde det på tror du?
- Jag var nog redo för det helt enkelt. Framme efter flera försök.
- Du sa att du egentligen var rädd för pappa men att han hade en spärr mot dig. Skulle du kunna utveckla det lite?
- Det låter lite motsägelsefullt förstås. Men nån slags spärr hade han. Annars hade han slagit mig också. Men eftersom jag såg vad han kunde göra mot min mamma så agerade jag på ett sätt så att jag inte riskerade att göra honom arg.
- Vad hade hänt om du hade försökt dra bort honom från mamma?
- När jag tänker efter så gjorde jag nog det ibland. Jag gjorde det när jag gick in emellan dem. Men jag vill understryka att jag inte känner så mycket smärta när jag tänker på våldet. Det jobbigaste var att se min mamma brytas ner psykiskt. Att känna hur vi tre blev främlingar för varann. När jag berättade kände jag hur ensam och övergiven jag var och att det har fortsatt så genom livet. Jag hade ju ingen att tala med. Det började när jag var elva och höll på varje dag i flera år. Jag kände en stor ensamhet i kaoset. Det fanns tidigt en insikt om att det inte är nån idé att försöka göra sig förstådd. Skammen och känslan av utanförskap var stark. Känslan av att inte vara normal. Idag kan jag skilja på min person och det svåra som drabbade mig.
- Du sa att folk stod i fönstren och såg men inte kom ut. Hur kändes det?
- Jag har faktiskt pratat med en person som bodde i huset mittemot när det var våldsamt. Jag berättade att jag genomgår behandlingen här. Hon sa att de inte såg nåt av misshandeln. De vuxna då antar jag. Fönstret där jag såg folk var i ett av barnens rum. Så troligen var det barnen som stod där. Vad de såg och förstod av det som skedde är ju svårt att veta. Kvinnan sa att om hon och hennes man hade sett nåt så hade de blivit upprörda och agerat. Men jag såg ju folk stå i fönstren i andra hus. I huset nedanför bodde en polis med familj. De måste ha sett en del även om balkongen skymmer en del av övervåningen där det mesta av våldet skedde. Men det bodde en annan polis längre upp i området. Han berättade för min mamma på senare år att han såg när min pappa misshandlade min mamma mitt i backen. Han och hans fru och två söner bodde högst upp i området med utsikt mot backen. Det var rätt långt ifrån. Ändå såg han misshandeln och sa att han hade tänkt ringa polisen. Men han struntade i det.
Kuratorn skakar på huvudet.
- Det var förresten samma polis som skötte utredningen kring de där barnen som försvann från asylboendet. De som hittades döda i skogen långt senare. Min mamma var på samma fest som polisen en kort tid efter att barnen försvann. Han hånade föräldrarna och deras utseende och antydde att de själva låg bakom försvinnandet. Min mamma blev väldigt upprörd. Hon hade ju tystnadsplikt som barnmorska. Men hon träffade familjen i sitt arbete kan jag väl säga. Hon sa att föräldrarna var helt förkrossade över barnens försvinnande. Att det var absurt att tro att de själva var inblandade i det.
- Vad tänkte du när du hörde att polisen såg misshandeln men inget gjorde?
- Jag blev förvånad. Jag vet inte om min mamma reagerade på att han inte ringde polisen. Men jag gjorde det. Jag tyckte det var märkligt. Särskilt med tanke på att han själv var polis. Idag när jag bott här på orten som vuxen i över ett decennium känner jag människorna bättre. Deras känslokyla och ryggradslöshet är skrämmande. Polismannen var alltså inget undantag. Det finns såklart bra människor här också. Men de är lätträknade. Det ska bli skönt att komma härifrån. Polisen och hans fru bor kvar däruppe i backen. Men han är väldigt dålig. Han kan inte ha långt kvar.
- Kom några andra tankar upp nu när du berättade om våldet för mig?
- Att det här inte var en engångshändelse utan min vardag varje dag i flera år. Det är nog svårt för en utomstående att förstå vilket mörker jag levde i. Min maktlöshet och min ensamhet. Jag vaknade med den och somnade med den varje dag. Min mamma förhörde mig på läxor ibland. Men jag kunde aldrig koncentrera mig. Det var helt svart i huvudet. Livet var utan riktning och mening.
- Du hade ingen att tala med om det här?
- Nej. Det är ju först nu jag berättar. Men folk visste alltså. Som polisen till exempel.
- Var det nåt annat som du själv reagerade på när du berättade?
- Avsaknaden av vanlig beröring nämnde jag inte. Men det tänker jag på nu. Beröring skedde bara genom våld. Jag såg aldrig nån vanlig beröring mellan mina föräldrar och jag tillät det inte själv. Min mamma ville krama om mig en gång under de där åren men jag drog mig undan. Då kramade hon min kompis istället som stod bredvid. Jag blev förvånad över att kompisen tillät det och att hon inte blev arg. Jag tror att det fanns och fortfarande finns mycket smärta och sorg i mig. Även aggression och bitterhet. Då fjärmar man sig från människor. Man vill inte att de ska få syn på det svarta man bär på.
- Vill du fortsätta berätta om våldet nästa gång?
- Ja, det finns mer att berätta. Det kommer fram nu.
På kvällen promenerar jag utmed viken med svår ångest. Jag stannar upp på den lilla gångbron som förbinder strandpromenaden med villaområdet. Det är vindstilla och månljust. I ljusstrimman som speglas i viken ser jag den ännu ljusbruna ungsvanen som söker efter mat. Jag har följt den sedan sensommaren och funderat på varför den är ensam utan sin familj.
Tystnaden är påtaglig. Snart kommer kylan med is och snö. Ungsvanen är lika ensam som jag. Troligen ännu ensammare. Men det vilda djuret utstrålar en styrka och självständighet jag sällan ser hos människor. Den står på huvudet i vattnet och verkar ha funnit något ätbart.
Jag går vidare upp mot villaområdet och möter den nyfikna kattungen som bor i ett av husen närmast viken. Vi har mötts flera gånger under sommaren och hösten. I skenet från gatlyktan ser jag att den leker med något. När jag kommer närmre upptäcker jag att det är vatten som rinner nedför backen. Katten har inte tid att hälsa. Vatten fascinerar mer än en människa. Den hoppar fram och tillbaka över vattnet. Ställer sig framför och backar när det närmar sig. När jag passerat vänder jag mig om ett par gånger. Katten leker med vattnet, och längre ner ute på viken fortsätter svanen sitt sökande efter mat.
Jag går mot hemmet och känner hur ensamheten biter sig fast i mitt liv. Äter sig in i mig under denna behandling. Jag drar mig undan med mina tankar. Men plågas inte av barndomen. Det känns tungt när jag sitter på vårdcentralen och talar om våldet. Sedan är det borta. Men nog begriper jag att hemskheterna satt spår och format mig.
Ungdomsåren skaver mest. Kärlek och svek. Kuratorn verkar betrakta kärlek som en struntsak. På sin höjd en svag bris. Att den kan vara en orkan som kan få förödande konsekvenser i människos liv tycks ha gått henne förbi. Särskilt för den som redan blåst omkull och mödosamt rest sig upp efter tidigare fall.
Även de senare åren här på orten har orsakat mig mycket smärta. Jag slutar aldrig förvånas över mänsklig ondska och likgiltighet trots att jag redan sett för mycket av det. Men jag väljer ändå att välsigna mitt svarta tillstånd. Jag gör det därför att jag vet att det är ett tillstånd av frigörelse och utveckling.
Senare på kvällen sitter jag vid köksbordet och funderar på traumabehandlingen. Jag har antecknat frågor och slutsatser som dykt upp i samband med den. Tankarna på behandlingen upptar mig även då jag är på arbetet. Jag inser att jag inte kan skriva klart självbiografin just nu. Behandlingen står i vägen. Plågar mig och distraherar mig. Varför inte göra en dokumentär serie av den och publicera på Poeter? Skrivandet, publiceradet och andras läsningar och kommentarer skulle innebära ytterligare en bearbetning av det tunga. Tjäna som ännu en exponering av det svåra. Nästa kväll sätter jag mig vid köksbordet och skriver ett första utkast till serien. Jag ger den arbetsnamnet Förlängd exponering.
Foto: Bilden är tagen av min far på julaftons morgon 1978. Jag är drygt fem år och sitter på min vanliga plats vid bordet med fönstren framför mig. Eller snarare platsen jag alltid satt på vid måltiderna. När jag ritade eller skrev mina böcker satt jag nästan alltid där min mor satt vid måltiderna. Till höger utanför bild.
Jag kunde tydligen skriva redan då. Åtminstone några ord på julklappsetiketterna. Om det var min far eller mor som gav mig uppdraget att skriva på etiketterna denna morgon minns jag inte. "ÅSA FRÅN PAPPA" står det på ett av paketen framför mig. Ordet "till" har jag skippat. Det ser ut att vara en bok i paketet. Jag tror att det var den första boken om Emil i Lönneberga som jag fick just den julen. Jag fick totalt tre. Jag har dem kvar än.
Min far tog flera bilder på mig när jag satt och målade eller skrev vid köksbordet med den röda vaxduken. Ibland var jag, som det ser ut, omedveten om kameran. Nu sitter jag vid samma bord och på samma stol och skriver om mig själv och behandlingen. Alltså på en av de tunga stolarna i massivt trä som min far slog min mor med. Fast jag är äldre ser jag troligen ungefär likadant ut i min koncentrerade pose. Jag är svår att nå då jag går in i något. Vill vara ifred. Helst flera dagar i sträck.
Någon timme efter att bilden tas reser vi västerut inåt landet på julfirande hos släktingar. Jag är inte glad över att åka dit. Jag har några elaka kusiner som väntar mig vid framkomsten och några läskiga hundar. Två taxar med höga skall som får hjärtat att stanna. Och labradortiken Busan finns där också. Hennes storlek skrämmer mig. När hon stod intill mig vid matbordet langade jag ner köttbullar och prinskorvar till henne. Jag gjorde det därför att jag var rädd för hunden. För att blidka.
Även om Busans farlighet bara fanns i min hjärna så vittnar mitt agerande om att jag tidigt i livet sökte fred och vänskap framför konflikt och fiendskap.
Prosa av Åsa Henriksson
Publicerad 2025-11-16 14:38
Bengt J Malmsten
Något liknande har hänt mig, med min mamma och pappa. Han hade sin elaka attityd mot mamma när han druckit och sen blivit avvisad. Jag var då "bara" 9-10 år. Gick emellan så klart. För att dämpa. Min bror sov. Men som föräldrarnas älsklingsbarn så lugnade sig något. Pappa hade en besvärlig tid, med ständiga ryggbesvär, förväntade sig bli stelopererad och hamna i rullstol. Med tanke på att han var läkare så förstår jag varför han valde en överdos morfin. Jag var ständigt med honom, i hans läkarpraktik i hemmet. Kunde mamma stöttat honom? Kanske. Och jag kan förstå honom, till en del, när han blev olycklig av att bli undanföst av min mamma i sängen. Jag har upplevt detta som man och det är så svårhanterat, så svårt. Men jag tycker ändå - med kärlek når man fram och kan få alla att må bättre. Pappa borde tänkt så. Inte bara då och då.
2025-11-22
Åsa Henriksson
Tack! Det är rätt svårt att få till avsnitten till ljudfilerna eftersom jag inte minns så mycket av samtalen med kuratorn. Dessutom är jag inte längre kvar i de känslor jag var i 2023. Den vägledning jag har är dagboksanteckningar och kalendernoteringar. Två dar innan publicering av denna text lämnade jag mitt barndomshem och sover hos bekanta. Jag klarar inte längre av att vara i huset. Verkligheten kom ikapp mig till slut tack vare traumabehandlingen och arbetet med denna serie. Huset ligger ute till försäljning.
2025-11-17
sphinx
Texten är väl sammanhållen. Det är upprörande och berörande i sina delar. Kuratorn verkar ha bra grepp om vad som händer med textjaget. Hoppas texten kan nå fler läsare då den tillsammans med inspelningar trovärdigt skildrar et terapeutiskt förlopp...
2025-11-16
Gunnar Hilén
Bara stackars stackars lilla fina flicka !
2025-11-16