Foto: Privat (1980)
Jag känner mig mer omotiverad än någon gång tidigare under traumabehandlingen. Barndomen känns avlägsen och avklarad sedan länge även om kuratorn har en annan uppfattning. Jag fortsätter behandlingen endast med förhoppningen att få berätta om det som plågar mig mest. Om det som får mig att gråta varje dag. De oläkta och svidande såren från ungdomen. Jag hoppas även få berätta om mina hundår efter att jag ärvde barndomshemmet. Om möten och konflikter med människor utan både förstånd och hjärta. Om möten med barbarer från min egen hembygd.
Jag letar i minnet efter händelser som inträffat under barndomens svåra år. Letar för att ha något att berätta om. För att göra kuratorn nöjd. Förra gången vi träffades berättade jag om hur jag agerade och kände när min far misshandlade min mor. Om det som skedde i mitt hem varje dag under flera års tid. Jag har inget behov av att tala om fler liknande händelser. Jag har fått kontakt med smärtan, rädslan och sorgen från barndomen.
Men det finns en enskild händelse som jag minns mycket väl. Som är talande för atmosfären och rollfördelningen i huset. Jag har beslutat att berätta om den och spela in den på telefonen. Men när jag kommer till vårdcentralen upptäcker jag att jag har glömt telefonen. Den ligger kvar hemma på köksbordet. Hur är det möjligt? Det enda som jag behövde komma ihåg att ta med förutom mig själv.
- Sånt händer ibland, säger kuratorn vänligt. Har du tänkt på nåt som du vill berätta om idag?
- Ja, jag har tänkt på en vinterkväll när min pappa slängde ut min mamma utanför huset. Hon hade bara nattlinnet på sig då. Han tyckte att hon skulle vara där ute och härdas medan vi spelade kort.
Kuratorn nickar.
- Du kan berätta om det nu om du vill. Sen föreslår jag att du spelar in det när du kommer hem. Och så lyssnar vi på det tillsammans om en vecka.
Jag berättar om kvällen när min far och jag spelade kort i köket medan min mor stod ute i mörkret och kylan i bara nattlinnet. Om hur jag försökte släppa in henne men hindrades av min far. Efteråt pratar jag med kuratorn om mina känslor kring det som hände. Om det som hände med mig när jag såg och hörde min far förnedra min mor.
En vecka senare, bara någon timme innan jag cyklar iväg till vårdcentralen, spelar jag in samma berättelse i mitt hem.
- Idag har jag telefonen med mig, säger jag och sätter mig i karmstolen mittemot kuratorn. Jag har spelat in det jag berättade sist.
- Så bra. Ska vi göra så att vi lyssnar på inspelningen på en gång?
- Det kan vi göra. Jag spelade in det precis innan jag åkte.
Jag startar ljudfilen med inspelningen och lägger telefonen på bordet mellan oss.
Röstinspelning i mitt hem 2023-11-13 (ljudfil finns):
Åsa: Det är idag den trettonde november. Jag skulle ha läst in det här på telefonen den sjätte november på samtalsmottagningen på vårdcentralen. Men jag glömde telefonen då. Jag talade, berättade för kuratorn. Men det finns alltså inte inspelat. Nu sitter jag i mitt hem. Ensam. Men kommer att berätta det här igen. Det här är... Jag är omkring tolv år och det är i mitt hem. Och vi är i köket. Där börjar oftast bråken. Jag tänker att jag fortsätter till hallen. Att vi börjar där. För det är där som det sker det som gör starkast intryck. Misshandeln... Min far misshandlade min mor varje dag så att det här är ju en... Det är ju vanlig händelse att det börjar i köket. Så att jag tänker det här är då i hallen. Den här specifika händelsen. Min pappa... Ja, han har redan misshandlat min mamma och jag finns där i hallen. Går upp emellan. Vi är nära ytterdörren. Och det är vinter och kallt och mörkt ute. Kväll. Och min mamma är som vanligt väldigt nedbruten. Hon har blivit slagen. Min pappa är fortfarande arg. Han har inte fått nog än. Han vill slänga ut... Han slänger ut min mamma. Jag vet inte om han bär ut henne eller knuffar ut henne. Vid ett senare tillfälle i livet när vi deltog i ett familjesamtal, det var 2006, så berättade han om att han bar ut henne vid ett tillfälle. Han skröt nästan om det. Det kan vara så att han bar ut henne. Jag minns inte fast jag var i närheten. Men man kan säga att han slängde ut henne utanför trappan där vid vårt garage. Det är en slänt ner mot gräsmattan. Hon hade bara nattlinnet på sig vid det här tillfället. Barfota. Jag vet inte om det är snö ute. Det är vinter i alla fall. Det är kallt. Jag vet inte om det är i efterhand jag minns det här med åtta minusgrader. Men det är nåt sånt som har satt sig i minnet. Det kan vara ett annat tillfälle. Men det är säkert minusgrader för att jag känner att det här är inte... Hon kan inte vara ute min mamma. Hon måste in så fort som möjligt. Ja, jag står på ... på trappan eller i dörren, i dörröppningen när han kastar henne kan man säga. Utanför garaget. Och jag tror inte att hon gör nåt försök att komma med tillbaka in. Utan det är min pappa som kommer och jag står i dörren och... Jag säger kanske nåt att hon måste komma in. Och det tycker inte han. Och vi... Ja, jag... Han stänger väl dörren då till slut. Min mamma är kvar därute. Och då blir det ju en situation där med dörrhandtaget. En strid kan man säga mellan honom och mig. Jag vill ju få in min mamma. Han säger att hon ska vara där ute tills hon har ... ja, lugnat sig. Ja, hon ska härdas eller nåt sånt. Ja, hon ska inte vara så provokativ. Ja, massa negativt säkert som han sa varje dag att hon ska omyndigförklaras och... Ja, eller läggas in eller... Ja. Och jag... Jag har bara i huvudet vet jag att hon måste komma in. Det övriga är jag så van vid. Man kan ju tycka att man inte kan vänja sig men det sker ju varje dag det här våldet och så. Men just det här att hon är ute och inte har nåt på sig mer än nattlinnet. Det är inte o... acceptabelt. Så att jag försöker att... Ja, men det är en strid ändå mellan honom och mig där. Han är ju starkare. Det är det här dörrhandtaget vet jag att jag står liksom framför honom och han bakom mig. Men han är ju starkare så att... Till slut så ger jag mig då. Och han säger att vi ska g... Vi ska gå och spela kort så länge i köket. Jag vet inte om jag vänder när vi är på väg till köket och försöker att öppna. Jag tror det. Och att han hindrar mig. Om han tar tag i mig vet jag inte. Vi hade ju inte nån beröring i vår familj överhuvudtaget. Det var ju när min pappa slog min mamma bara så. Men han skadade aldrig mig fysiskt. Men det är möjligt att han... Han hindrar ju mig och jag vet ju att han är starkare så att jag har liksom ingen chans. Så att jag ger mig. Och vi sitter i köket och ... och spelar kort. Vi spelade kort ofta vid den här tiden. Det låg alltid en korlek framme. Vi spelade Trekort och Vändåtta. Det var de vanligaste spelen. Jag vet inte hur länge vi sitter. Det känns jättelänge eftersom det är... Ja, tanken... Hon gråter säkert därute och har blivit förnedrad också. Hon är ju självmordsbenägen. Ja, det är svårt att inte veta var hon är min mamma. Det känns väldigt tomt och... Min pappa är ju kvar i våldet på nåt sätt i... i blicken eller i ... kroppen är väldigt stel och så. Han är spänd. Men vi ... vi spelar ju ändå. Men jag tror inte nån av oss är så koncentrerad. Jag vet inte hur lång tid eller hur många spel vi spelade. Men till slut så tillåter han mig att hämta in henne. Hon står kvar på samma... Ja, när jag öppnar dörren då så är hon där utanför på samma ställe. Jag minns inte hur hon... Jag uppfattar henne som ganska lugn. Jag har en känsla av att hon tvekar till och med att gå in för hon inte vet hur min pappa är. Och jag säger kanske att det är lugnt. Ja. Jag tänker att jag berättar igen som vi brukar göra på vårdcentralen. Och då är vi i hallen då. Jag och min pappa och mamma. Vi är nära ytterdörren. Hallen var en vanlig plats för misshandel. Han slog min mamma då med tofflan ofta. Nu har det skett inomhus. Ibland skedde det utomhus. Och jag... Ja, jag finns där. Det gör jag alltid. För att skydda min mamma. Hon... Jag uppfattar att hon är slagen ganska mycket redan. Hon gråter och hon har bara nattlinnet på sig. Hon har eventuellt gått och lagt sig tidigare. Det var inte så ovanligt. Jag uppfattar inte att han ... min pappa och jag är klädda för att gå och sova. Nä, vi har... Vi är klädda. Ja. Men jag... Min mamma... Jag vet ju att hon bara har nattlinnet på sig när det här händer i alla fall. Det här som... Ja. Han är arg. Jag minns att han har slagit henne men att det... Det finns en ilska kvar. Att hon... Ja. Hon sk... Han... Han tar tag i henne och... Antingen knuffar eller bär ut henne. Han slänger ut henne helt enkelt. Väldigt resolut. Öppnar dörren åt... till hö... bort till höger. Det är en trappa ner men sen är det på sidan där ett garage med en plats framför en slänt. Där kan man säga att han slänger henne. Hon blir stående där. Jag vet inte om det är snö ute men det är vinter i alla fall och kallt. Minusgrader. Jag ser ju det här. Jag står i dörröppningen. Och... Ja. Han kommer tillbaka ganska snabbt. Och jag står i dörren och vill ju att hon ska komma in. Det är inte okej att hon är där. Och han... Jag har väl ögonkontakt med min mamma tror jag. Så att hon ser också att jag vill ju att hon ska komma in. Jag ... jag går ju så att säga inte med på att han bara kommer och sen stänger dörren om henne. Eller stänger ute henne. Men han lyckas ju stänga dörren. Och... Ja, då blir det ju en kamp där innanför med handtaget. Dörrhandtaget. Jag vet inte om jag lyckas få upp det vid nåt tillfälle. Men det är ändå en fysisk kamp kan man säga. Han är ju starkare. Jag står framför honom och han bakom. Ja, jag säger väl nåt om att hon ska komma in. Att hon måste... Hon kan inte vara där ute. För det är kallt. Hon har bara nattlinnet på sig. Men han tycker att hon ska lugna ner sig. Att hon behöver vara där ute. Ja. Ja. Sen... Ja, vi ska vara ... göra nåt annat. Han föreslår att vi ska spela kort. Gå ut i köket och spela kort tills hon har lugnat sig. Ja. Och jag kanske vänder om på vägen till köket. Men jag lyckas inte tror jag att vända om helt och öppna dörren. Så att det... Ja, jag vet i alla fall att hon blir ju kvar därute. Så att vi sätter oss i köket och s ... vid köksbordet och spelar kort. Och hur länge vi sitter det kan jag inte... Det känns väldigt länge. Men jag tror inte det är så länge. Några minuter kanske. Ja, jag tar upp det där att hon måste få komma in. Eventuellt går jag iväg och han stoppar mig vid nåt tillfälle. Men till slut så tillåter han mig att ... att gå och hämta henne. Och hon... Jag uppfattar att hon är ganska lugn när jag... eller hon ser lugn ut men det är hon naturligtvis inte... när jag... när hon får komma in. Jag tror att hon hör sig för om det är lugnt. Att hon tvekar lite då. Men att... Så att han inte är våldsam igen. Och jag säger att det är lugnt. Så då... Ja. Då kommer hon in. Ja.
Jag stänger appen med ljudfilen och lägger telefonen på bordet.
- Hur var det att sitta hemma och berätta om du jämför med när du satt här sist och berättade samma historia? frågar kuratorn.
- Jag kände mig närvarande när jag berättade. Men känslorna blir starkare när nån sitter bredvid och lyssnar. Sen hade jag ju berättat det en gång för dig. Därför hade jag bearbetat en del redan innan jag spelade in.
- Var det nåt nytt som som du tänkte på idag när du berättade och nu när vi lyssnade? Nåt i berättelsen som du inte tänkte på sist?
- Jag såg allting tydligare. Även mina föräldrar som de såg ut för länge sen. Deras utseende och ansiktsuttryck. Det jobbigaste var att se min mamma så nedbruten och förnedrad. Jag såg henne framför mig när hon stod utanför garaget med smärta i blicken. Jag såg att hon egentligen inte orkade leva.
Kuratorn nickar med en allvarlig min medan jag fortsätter:
- Jag pratade med en kvinna som jobbade här på vårdcentralen ihop med min mamma. Hon var hennes assistent kan man säga. Jag känner henne sen tidigare. Det var en slump att vi möttes och det var hon som förde ämnet på tal. Hon berättade att min mamma tog av sig kläderna en dag och visade henne alla blåmärken på kroppen. Hon hade gråtit och sagt att hon bara levde för min skull. Om hon inte hade haft mig skulle hon ha tagit livet av sig för länge sen. Det var jobbigt att höra. Händelserna i sig är en sak. Att se människor brytas ner nåt annat. Även om det hänger ihop.
- Kommer du ihåg hur kvällen slutade sen när mamma kom in?
- Nej. Men jag vet att hon aldrig skällde på min pappa när han hade slagit henne. Annars kunde hon bli rätt arg. Hon satt väl uppe och grät och rökte skulle jag tro. Sa kanske till mig som hon brukade att hon inte orkade mer. Att hon skulle ta livet av sig så att vi slapp henne.
- Har du fler berättelser från barndomen som du känner att du vill berätta och spela in?
- Det är rätt fragmentariskt i minnet. Jag minns smärtan jag kände. Ensamheten och övergivenheten. Den där mörka avgrunden under mig. Hopplösheten. Det var kaosartade bråk varje dag. Min pappa var vansinnig på min mamma för att hon pratade så mycket i telefon. Hon hade väninnor som hon pratade i timmar med. Hon pratade mest om relationen med min pappa. Men bortsett från kvinnan som hon visade blåmärkena för tror jag inte att hon berättade om misshandeln för nån. Jag kunde bli ledsen för egen del. Min mamma hade massor med människor att tala med. Jag hade ingen. Min pappas perspektiv var ju ett annat. Han var arg på henne för att hon satt och kacklade med rävkärringarna som han uttryckte det. Det var särskilt en kvinna han ogillade. En arbetskamrat till henne som han kallade för kvinnosakskvinnan. Det kallade han även min mamma för. Han sa ofta till mig att din mamma är en kvinnosakskvinna. Och han sa att det var den där kvinnan på jobbet som duperat henne och satt griller i huvudet på henne. En gång bråkade de väldigt om det där och då tog han med sig telefonen i väskan. Han förbjöd henne att prata med den där kvinnan. Han skulle till Konsum minns jag och köpa julskinka i charken. Det låg nere på Storgatan då. Jag blir mest full i skratt när jag tänker på det. Att han gick och släpade på en sån där stor telefon med sladd och nummerskiva i axelremsväskan bara för att han ville hindra min mamma från att prata med den där kvinnosakskvinnan.
När jag berättar ler jag och skrattar till medan kuratorn sitter allvarlig och skakar på huvudet.
- Men det var jobbigt då förstår jag? säger hon.
- Ja, det var inget roligt alls. Men min mamma kunde också skratta åt såna händelser. Se det dråpliga i situationen. Jag minns flera korta sekvenser av bråk där det inte förekommer nåt våld. Men det är ändå så mörkt och ångestfyllt. En kväll åkte vi bil till Gusberg. Det var helt becksvart ute och inne i mig. Jag tror att vi var ensamma i bilen min mamma och jag. Kanske letade vi efter min pappa. Eller nån annan som min mamma skulle försöka prata med om deras relation. Nån gång skulle vi leta efter nån eller träffa nån som kunde ta hand om mig. Men det var inget genomtänkt. Jag minns bara att vi åkte omkring och aldrig hittade det vi sökte. Det var nog enda gången som det fanns ett fokus på mig förutom då jag frågade min mamma vad som skulle hända med mig om pappa slog ihjäl henne. Det som jag berättade om första gången.
Kuratorn nickar.
- Ja, och så en gång frågade faktiskt min mamma hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde bra. Jag ville inte skapa ännu mer problem. Det var nog med elände. Hon tyckte att det var konstigt att jag mådde bra. Sen pratade vi inte mer om mitt mående förrän jag hoppade av gymnasiet. Då blev det ett annat fokus på mig helt plötsligt. Då hade min pappa flyttat. En annan gång var det ett fruktansvärt bråk mitt på ljusa dan. En helgdag säkert. Jag satt på mitt rum och hörde ett vansinnesskrik från min mamma vilket var ganska vanligt. Det hörde jag varje dag. Jag rusade förstås upp och efter. Då ser jag att hon jagar min pappa som springer in i garaget och hämtar nåt. Hon klamrar sig fast vid honom och skriker på mig att stoppa honom. De står sedan vid bilens baklucka och bråkar. Han har lagt nåt i bagageutrymmet. Jag kommer fram till bilen medan min mamma försöker hindra honom från att åka iväg. Hon skriker åt mig att öppna bakluckan och ta bort yxan som ligger där. Han ska slå ihjäl älskarinnans man med den. Kanske säger min pappa det också. Jag tar yxan och springer in i huset och gömmer den nånstans. Jag minns att det var chockartat och pinsamt. Grannar måste ha sett och hört uppträdet även om de inte förstod vad det handlade om. Men jag minns inte händelsen med smärta. Konstigt nog.
Kuratorn skakar på huvudet med höjda ögonbryn.
- En annan jobbig händelse är dagen då konflikten började, fortsätter jag. Det var inte så bråkigt och inget fysiskt våld. Men en väldigt obehaglig och smärtsam dag. Jag glömmer aldrig den dagen. Jag minns stunden precis innan det mörka kommer in i mitt liv. En vårpromenad i skogen med min vän Stina. Det var ögonblicket innan min barndom tog slut.
- Skulle du vilja berätta om den dagen? Så kan vi spela in det redan idag.
- Det kan jag göra.
- Ska vi ta fem minuter?
- Ja. Jag går ut och tar lite frisk luft.
Fortsättning i del 7.
Foto: Bilden är tagen av min far någon gång under vintern 1980/81 då jag var sju år. Tills för bara några dagar sedan har jag suttit vid samma bord och på samma stol och skrivit denna serie om mina trauman. Röstinspelningen den 13 november 2023 gjorde jag också när jag satt vid bordet.
Utanför fönstret är det mörkt och vintrigt när jag skriver något på det vikta A4-arket. Kanske är det de allra första raderna i Pelleboken, eller Den fattiga pojken som är bokens korrekta titel. Berättelsen handlar om Pelle som växer upp i en elak familj, och ger sig ut på rymmen för att leta rätt på sin ende vän Pedro som bor i Spanien. Det är mycket möjligt att min far ovetandes har fångat ögonblicket när jag precis har påbörjat arbetet med Den fattiga pojken. En bok som jag planerar att publicera på Poeter mer än fyrtio år efter att den skrevs. En spännande barnbok skriven och illustrerad av ett ännu oförstört barn.
Prosa av Åsa Henriksson
Publicerad 2025-11-21 11:42
Åsa Henriksson
Åh, tack Karl! Blir rörd av dina ord. Att ge någon hopp om livet genom sina texter känns underbart. Att veta att man verkligen når fram.
2025-11-27
Karl Friman
Åsa! Otroligt bra! Starkt som Fan!!! Du ger mig hopp om Livet! Jag har sagt det ända sedan jag va en ung Spjuver! Det är något alldeles speciellt med "starka Kvinnor!" Drottning är DU! Allt gott! Kärlek ;)
2025-11-26
Åsa Henriksson
Tack båda! Det är fortsatt kämpigt. Jag håller på och säljer barndomshemmet samtidigt som jag publicerar texterna i denna traumaserie. En frigörelseprocess som kostar på. Angående föräldrarnas agerande så tar jag upp deras bakgrunder i nuvarande 1(10) och 1(12) (avsnittens numrering kommer troligen att ändras efter redigering). Det är texterna med bilder på min katt respektive min mor. Både i själva texten 1(10) och i kommentarerna till den förs en diskussion om bland annat arv och miljö.
2025-11-24
Gunnar Hilén
Nåt jag undrat från första början är vilka barndomar mamman och pappan hade. Båda måtte ha varit vana vid fysiskt våld eftersom de hänger ihop så sjukt nära varandra som vuxna med våld varje dag. Det sadomasochistiska uppstår ju inte från intet. Det skulle vara viktigt tror jag så småningom att få veta varför pappan tycker att mamman är så provocerande och naturligtvis varför mamman inte går.
2025-11-22
sphinx
Följer med. Inte så mycket kommentarer. Vilket j-a odjur. Men jag gissar att han trodde han gjorde dig en "tjänst"... Fortsatt nykter berättat. Och hoppas du har det okej i allt detta som du varit med om!
2025-11-21