Foto: Privat (Kättilö, 1977)
Berättelsen på den bifogade ljudfilen innehåller två autentiska namn. Det ena är min mors namn. Hon lever inte längre. Det andra är en väns namn. I serien har jag valt att kalla vännen för Stina. Anna som vännen egentligen heter har gett sitt medgivande till att det riktiga namnet nämns.
Vid inspelningen tänkte jag inte på att använda fiktiva namn, trots att jag hade påbörjat arbetet med denna serie. Det hade känts onaturligt och även lett till undringar hos kuratorn.
Fortsättning på förra avsnittet.
Jag står utanför samtalsmottagningen och ser bort mot ån som flyter mellan de kala träden. Några löv singlar ner och lägger sig på vattnet. Det är sen höst och en lång vinter väntar. Jag ska strax gå tillbaka in till kuratorn och berätta om en vårdag jag aldrig glömmer. Om den svarta dagen då min barndom tog slut.
Jag hade inte räknat med att tala om den här speciella dagen då jag cyklade till vårdcentralen. Jag hade inte planerat någon berättelse alls. Jag var bara inställd på att lyssna på röstinspelningen jag gjorde i mitt hem någon timme innan jag for. Lyssna och diskutera innehållet i berättelsen.
Men vårdagen när barndomen tog slut sitter som gjuten i minnet. Människorna och scenerna som utspelades kan jag fortfarande se med skarpa konturer och färger. Det borde inte vara så svårt att sätta ord på känslorna som dominerande den där dagen när mitt unga liv plötsligt blev mörkt och obegripligt.
Jag sätter mig åter i karmstolen mittemot kuratorn och förbereder telefonen för inspelning.
- Du kan börja när du känner dig redo, säger kuratorn. Det räcker om du berättar en gång.
- Jag är redo.
- Varsågod.
Röstinspelning på vårdcentralen 2023-11-13 (ljudfil finns):
Åsa: Ja, det här är en vårdag. Den 27 april 1985. Jag minns inte det datumet. Men min mamma gör det. Det är därför som jag säger det här datumet. Och det är... Det var dagen då min barndom tog slut kan man säga. Jag är elva år. Ska fylla... Snart fylla tolv. Och jag har varit och lekt med min kompis Anna. Hos henne. Uppe på Skogshöjd heter det ute på Grännäs. När vi går till varann så går vi... Vi går genom skogen då. En stig där som vi har trampat upp. Och nu är vi på väg till mig genom skogen. Och det är fint väder. Och... Jag uppfattar att det har varit en lång vinter. För det är fortfarande snö. Det är ju sent i april men det är snö kvar och vi har gummistövlar på oss och trampar på de här snöfläckarna. Sista snöfläckarna som är. Och... För att hjälpa våren då som vi säger. Och vi pratar om att nu är det på riktigt. Nån av oss säger att nu är det på riktigt. Att våren... Nu är den här. Och vintern kommer inte tillbaka. Och det är bäckar som rinner. Skvalar minns jag. Och blåsippor sticker upp där i... Det är en sydsluttning ner mot villaområdet då. Det växer blåsippor där fortfarande där det ... plats. Så det är en väldigt härlig, skön känsla när vi går i skogen. Att det är vår äntligen. Vi känner glädje både hon och jag. Och det finns ingen aning om nånting ont eller mörkt som ska... Som väldigt snart kommer att komma in i mitt liv. Så går vi ner mot... Det är både ner och upp. Det ligger ju i en sluttning allt det här. Vi kommer hem till mig då. Vi går bakvägen över tomten på nåt sätt tror jag. Som man gör som barn. Smiter in på grannens tomt och upp och... Ivriga. Glada. Ja, så kommer vi in i huset. Jag har inte kollat vad det är för veckodag. Jag bara gissar att det är en... Det måste vara en helgdag. Lördag eller söndag. Lördag är en känsla bara. Det går ju att kolla upp. Ja, då hittar vi min mamma i sovrummet. Det är det rum som jag sover i nu för övrigt. I mina föräldrars sovrum då. Hon li... Hon är på golvet där. På heltäckningsmattan. Hon gråter sådär förtvivlat. Obehärskat. Och min... min vän... Hon... Ja, hon går fram till min mamma och säger men... Ja. Men Berit. Vad är det som har hänt? Och jag blir stående i dörröppningen. Jag förmår inte gå fram till min mamma. Jag vet inte. Vi har ju inte så mycket beröring och så. Det... Men det är ju inte därför utan det är mer att jag blir tagen på nåt sätt. Ja, hon svarar inte vad det är för nånting min mamma. Utan hon gråter bara. Så vi får... Ja. Vi får ingen kontakt. Och sen ganska kort tid efter så kommer min pappa hem med en gris. En slaktad gris. Det är enda gången vi har köpt en sån. Han har köpt den av nån bonde nånstans. Och han ställer sig och börjar stycka den då i... vid diskbänken. Och min kompis och jag vi ställer oss snett bakom och ser på då när han arbetar. Och min mamma kommer snart ut i köket. Och... Då gråter hon inte längre. Hon är lite arg men det är ändå behärskat. Och så går hon fram till honom medans han står där och skär i grisen. Och tar honom i örat och säger till honom att: Vad har du gjort för dumt? Vad har du gjort för något dumt va? Ja, ungefär så. Vad har du gjort för dumt va? Och min kompis hon fnissar till lite osäkert. Och jag står allvarlig. För jag förstår att det här är... Det här är nånting som kommer att förändra resten av mitt liv. Fast det inte är nåt bråk. Nåt högljutt så... För mina föräldrar kunde bråka ganska mycket. De är... Till skillnad mot mig då så är de temperamentsfulla. Så att det här är ingen temperamentsfull situation. Men ändå så förstår jag att det är nånting som... Nu är det nåt annat som börjar i mitt liv. Nåt... Nåt dåligt. Mörkt. Och min pappa blir ju väldigt... Han är väldigt stel och spänd och... Det är första gången han får den där blicken som är väldigt otäck. Och samma dag tror jag... Jag vet inte om det är samma dag men... Ja, så får jag ju reda på att... Det är min mamma som berättar då att min pappa har varit otrogen. Och det har pågått i flera år. Det fortsatte sen alla fall. Och det är så att säga orsaken till att hon har gråtit. Och min pappa... Ja. Jag vet inte slutet riktigt på den här... just den här dagen men... Det kanske är slut nu med vår familj. Det... Ja. Jag grät en gång under alla de här åren tror jag. Och det var kanske inte den här kvällen men nästa eller nästa eller nån vecka senare. Och då låg min mamma i min säng inne hos mig. Det hände väl nästan aldrig men... Jag vet inte om hon var rädd för honom men då berättade hon att vi kommer kanske aldrig mer... Vi kommer k... Ja. Vi kommer kanske aldrig mer att kunna... Att det inte blir som förr. Vi kommer inte att kunna åka ut på sjön eller... Ja. Och då grät jag minns jag för det. Jag känner det nu också. Det är jobbigt. Att vi inte ska få... Ja. Att vi ska vara ihop mer. Det är inget våld på det sättet än men det är mycket smärta och kaotiskt. Det är våldsamma bråk. Argumentation. Men redan första dan då när min mamma tar honom i örat och hon berättar att... för mig att han har varit otrogen så... så känner jag att det här är... Ja. Början på slutet kan man säga för vår familj. Det känns väldigt mörkt. Ja.
Kuratorn: Mm.
- Hur var det att berätta om den här dagen? frågar kuratorn med sin varma, moderliga röst.
- Det jobbigaste var när jag tänkte på separationen. Att vi kanske inte skulle vara en familj mer. Det gjorde så ont. Jag tror alla människor kan känna igen sig i det. Jag har svårt för separationer.
- Tror du att det har att göra med det som hände mellan mamma och pappa?
- Delvis. Men jag tror att jag har mer svårt för det än många andra. Att det alltid har varit så. Att ha nånting bra och verkligen tro på det och plötsligt förlora det. Det är så smärtsamt. Kanske är det en del av förklaringen till att jag lever ensam. Så slipper jag råka ut för det. Jag slipper bli sviken. Det har jag blivit tillräckligt i livet. Både i barndomen och i ungdomen.
- Du sa att du bara grät en gång under de jobbiga åren. Minns du vad du tänkte och kände då?
- Ja, det minns jag. Min mamma och jag hade lagt oss i min säng. Vi låg och pratade i mörkret. Det var ofattbart det hon sa. Allt som kändes självklart och tryggt skulle inte få finnas mer. Hon sa att hon och min pappa kanske skulle skiljas. De var inte gifta men jag tror att hon sa skiljas. Det där att vi kanske aldrig mer skulle åka ut på sjön minns jag tydligast. Jag älskade att vara i skärgården om somrarna. Hon sa säkert mer. Men jag kunde inte ta in mer.
- Och då grät du?
- Ja. Jag kände ju att det egentligen handlade om nåt allvarligare än att aldrig mer få åka ut på sjön tillsammans. Jag kände att det var slut på gemenskapen och tryggheten. Jag anade att det skulle bli jobbigt hemma. Men inte så hemskt som det blev med allt våld. Det var enda gången jag grät inför nån människa. Annars grät jag på mitt rum bakom stängd dörr när katten låg på kudden intill mig. Jag kände att den förstod mig. Jag hade gosedjur också. En isbjörn och en hund. De pratade jag med. Men katten var bäst såklart. Jag kände mig så ensam och maktlös. Den känslan har förföljt mig. Hopplösheten och att det inte finns nån där för mig. Jag har känt mig oviktig och värdelös. Men det har nog gjort mig mer självständig också. Jag tar mig igenom motgångar rätt bra. Reder ut dem på egen hand.
- Hur påverkade känslorna av hopplöshet och mindervärde ditt sociala liv utanför hemmet?
- Jag hade kompisar i skolan. Och vi var ofta hemma hos mig på eftermiddagen och kvällen. Men jag var alltid på min vakt. Kontrollerade mina föräldrar så att det inte blev våldsamt när de var där. Jag hade en klasskompis som hette Lotta. Vi satt på nedervåningen en gång när vi hörde min mamma skrika på övervåningen. Då sprang jag upp så fort jag kunde och bad mina föräldrar att lugna ner sig. Min mamma sa att det inte var så lätt att vara lugn när min pappa slog henne. Sen gick jag ner och sa till Lotta att det var en råtta som hade kommit in och att min mamma är väldigt rädd för råttor. Då sa Lotta att hon också var rädd för råttor och undrade om den var ute. Jag försäkrade att den var ute. Hon kunde vara lugn. Då skrek min mamma igen. Jag rusade upp och sa till föräldrarna att sluta bråka. Gick emellan för att skydda min mamma. Sen gick jag ner och berättade för Lotta att det var råttan som hade kommit in igen.
Jag skrattar till medan kuratorn sitter gravallvarlig och skakar på huvudet.
- Ja, fortsätter jag. I det tragiska finns ju ibland nåt komiskt. Det var förresten Lotta som jag sov över hos den där gången som jag berättat om. Den enda gången som jag var borta från mina föräldrar under de våldsamma åren. Då när jag ringde hem för att höra hur det var med min mamma.
- Det minns jag att du berättade. Du tog väldigt mycket ansvar som ett barn inte ska behöva göra.
- Ja. Jag tycker inte om att ljuga. Men jag gjorde ju ofta det kan man säga. På grund av skamkänslor. Det som hände i mitt hem var inte normalt och acceptablelt. Därför skämdes jag och försökte dölja det för omgivningen. Jag kunde inte skilja min person från det som hände mig.
- Har skammen påverkat dig på nåt annat sätt än att du tog till vita lögner för att dölja det som pågick hemma?
- Jag vande mig vid att dölja allt möjligt eftersom jag till slut inte hade reda på vad som var normalt eller inte. Det var anarki i min hjärna. Ett virrvarr av känslor och tankar. Det som jag kände och tänkte vågade jag sällan stå för. När jag gick i sjuan till exempel blev jag riktigt kär för första gången. I tre stycken faktiskt. Det låter oseriöst. Men det var i tre stycken samtidigt. Jag var lika kär i alla tre. Ordentligt. Hjärtat dunkade våldsamt bara jag såg byxbenet på nån av dem. Stod jag i samma matkö som nån av dem var jag svimfärdig. Mina kompisar berättade om killar de gillade. Jag antar att de talade sanning. En kompis frågade vem jag gillade. Det fanns inte på kartan att jag skulle nämna nån av de tre killarna. Till slut sa jag namnet på en annan kille. En av de lite tuffare och populärare killarna. Det nådde väl fram till honom antar jag. För han började hälsa på mig och satt ofta och tittade på mig på rasterna och log. En gång frågade han vad jag skulle göra i helgen. Jag vet inte vad jag svarade. Jag var inte intresserad. Det var ett exempel på hur jag trasslade till det genom att dölja mina känslor. Det jag kände för de tre killarna var min sak. De var mina hemliga kärlekar som ingen fick veta om. Inte de själva heller. I grund och botten handlade det om skam och mindervärdeskänslor. Det jag tyckte om dög säkert inte i andras ögon. Så tänkte och kände jag. Det var för att det var så kaotiskt i mitt huvud. Det här var ett exempel. Men det gällde allt möjligt.
- Hur tänker du framåt nu Åsa? Du talade förra gången om att du minns en del jobbiga händelser fragmentariskt. Är det nåt du vill berätta om?
- Ja, det är scener utan våld men handlar ändå om våldet kan man säga. Mycket av det jag såg var ju en effekt av våldet. Min mammas depression till exempel. Att hon inte ville leva.
- Du kan väl fundera på det till nästa gång så får vi se om du kan berätta om det då.
- Ja, jag gör ett försök. Det blir lite rörigt kanske.
Prosa av Åsa Henriksson
Publicerad 2025-11-24 09:05
Åsa Henriksson
Tack alla tre! Ja, det klarnar alltmer kring min person och de erfarenheter som format mig. Jaget och erfarenheterna är inte längre sammanflätade med varann. Jag kan tydligt skilja dem åt. Men denna insikt kom aldrig under traumabehandlingen hos kuratorn. Först nu då jag skriver och publicerar en serie om den terapeutiska processen klarnar det för mig. Exponeringen av mina trauman förlängs och fördjupas ytterligare genom skrivandet och offentliggörandet. Då släpper också den svåraste ångesten sitt grepp. Rädslan för kroppskontakt tror jag bottnar i aggression som i sin tur bottnar i rädsla, smärta och sorg efter tidiga svek i livet. Åtminstone i mitt fall. Håller med angående livets mening. Goda mänskliga relationer är en helt avgörande faktor.
2025-11-28
Ulf Lundin
Det är plågsamt att följa den här serien. Dels de faktiska händelserna där ett barn tvingas vara en del av daglig skräck, tvingad till det av den eller de som ska vara garanten för trygghet. Det mest plågsamma är nog ändå att upplevelserna som barn påverkar hela livet på ett så avgörande och till synes oåterkalleligt sätt. På frågan ”vad är meningen med livet” svarar jag RELATIONER. Att någon tidigt i livet tvingas bli en person som inte vågar satsa på det som är livets mening gör mig mycket sorgsen. Finns det helande även för detta? Det måste det göra, annars finns det inga goda nyheter.
2025-11-25
Gunnar Hilén
Det grymt abrupta slutet på barndomen med otrohetens följder och det långsamma slutet på vintern blir stilistiska höjdpunkter i texten.
2025-11-24
Gunnar Hilén
Håller med sphinx. Dina avsnitt innehåller en hel del rent grotesk humor som jag gillar stort. Synd att rädslan för kroppskontakt har sånt grepp. Kan man undra vad rädslan döljer...sammanbrott eller aggression ?
2025-11-24
sphinx
Nu verkar det som textjaget börjar kunna greppa händelserna och se "den större bilden" - vad det gjort och vad det kanske delvis fortfarande gör med skam, skuld och ansvar. För den som läser kan man fundera över hur barn ändå väljer att försöka hålla ihop, trots den känslomässiga misär det rimligen har varit - barn har det för j-t helt enkelt. Tack för att du delar detta!
2025-11-24