Foto: Privat (beskuret diapositiv, 1981)
Jag har just haft jullov vilket betyder arbetslöshet för en timanställd lärarvikarie. Såvida man inte har ett litet sparkapital att leva på så att man slipper proceduren med inskrivning på Arbetsförmedlingen och krav på att söka arbete för att få en slant från sin a-kassa. Några sparade slantar har jag sällan haft under mitt femtioåriga liv. Men bortsett från det trista arbetssökandet har lovet också inneburit värdefull tid till mitt skrivarbete Förlängd exponering. Till slut är det dags att träffa kuratorn och spela in en ny traumaberättelse på telefonen.
- Har du kunnat koppla av när du varit ledig? frågar hon.
- Nä, jag har svårt för att koppla av.
- Men det var väl skönt att slippa tänka på lärarjobbet ett tag?
- Ja, skolan har jag inte tänkt på. Jag jobbar första passet i morgon. Men jag vet inte hur länge till jag orkar. Det är bättre med städet på campingen fast det är slitsamt för kroppen. Men det börjar inte förrän i april. Annars har jag jobbat med traumaserien. Häromdan publicerade jag tredje delavsnittet i introduktionen.
- Ja, det där är din sak men det vore ju bra om du kunde koppla av med nåt annat också.
- Det kan jag inte just nu. Jag får så mycket kraft av att skriva och publicera. Först väller det fram en massa ilska, hat och sorg. När jag fått ner de mörka tankarna på pappret känner jag mig friare och gladare.
- Ja, det är bra att du får ur dig ilskan.
- En del slåss när de blir arga. Jag skriver. Jag märker att jag sätter mer värde på mig själv nu. Det är traumabehandlingen som triggat mig att skriva serien. Det är verkligen bra att älta konstruktivt. Upprepa tills det släpper. Skrivprocessen innebär en successiv fördjupning av tankarna som leder till ökad förståelse och mindre smärta. Men vissa sår kommer nog aldrig att läka.
- Skriver du om annat också?
- Ja. Mest dikter. På tal om att skriva. Sajten där jag publicerar mina texter ska ge ut en antologi. En jubileumsbok med dikter och andra texter från poeterna. Jag såg nyligen att jag är en av de utvalda.
- Vad spännande.
- Jag ska ha med en dikt som handlar om att vilja bikta sig. Att vilja berätta om nåt svårt som man bär på men sen inte få möjlighet att göra det. En frustrerande känsla. Handlingen är förlagd till en kyrka. Prästen är på dop heter den.
Kuratorn nickar. Jag tänker på att hon inte låter mig tala om det som smärtar mest. Var det tanken på det som fick mig att skriva dikten? Ja. Kuratorn ersattes med prästen och vårdcentralen med kyrkan. Hennes ensidiga intresse för min barndom motsvaras av prästens upptagenhet av ett barndop.
- Förutom dikten ska jag ha med en text om skrivande, fortsätter jag. Och så en bild på mig. Antologin kan man köpa på nätet och låna på en del bibliotek. Det känns häftigt. Jag har bara publicerat nån dikt i ett par dagstidningar förut. I Dala-Demokraten bland annat.
- Jag förstår att det måste vara roligt för dig. Vad har du gjort annars under ledigheten?
- Egentligen har jag varit arbetslös i nästan tre veckor. Jag har sökt fem jobb.
- Har du umgåtts med nån? Eller har du bara suttit och skrivit och sökt jobb?
- Jag var till Östervik med en bekant strax innan nyår. Hon köpte en smartphone eftersom det fasta nätet ska stängas ner. Men hon har inte tid att lära sig hur den fungerar. Så jag har lovat att hjälpa henne. Men jag märker att hon egentligen inte är intresserad. Hon har en gård och sliter ensam i skogen hela dagarna. Sågar vindfällda träd och säljer timmer och ved. Hon har placerat en husvagn högt uppe bland träden där hon sitter och filosoferar. Hon säger att hon är arbetsnarkoman och bor i husvagnen när hon behöver varva ner. Jag har varit där och hälsat på en gång. Då hade hon tänt en stor brasa på åkern nedanför. Den lyste upp lite. Annars var det becksvart utanför husvagnen. Oftast är vi hos mig. Vi pratar om livet fram till småtimmarna. Jag har berättat om traumabehandlingen och att jag skriver om den.
- Har du känt henne länge?
- Jag har känt henne ytligt ganska länge. Men lite närmare i kanske tio år. Hon drev ett bageri här i Svartdalen som hon stängde för några år sen. Jag brukade köpa bröd där. På den vägen är det.
- Går du ut och rör på dig varje dag?
- Jag går minst en långpromenad varje dag trots att jag har så ont i högerfoten. Jag är rastlös och behöver massor med rörelse och frisk luft. Men det är jobbigt med de här trasiga skorna. Jag köpte ett par kängor i Österköping för bara nåt år sedan. Det gick hål på dem redan efter några veckor. Jag har testat att laga dem också. Med silikon. Men det funkade inte.
- Jag har kängorna med mig idag. Ett par vandringskängor. Vill du prova dem nu innan du spelar in din berättelse?
- Javisst ja. Det gör jag gärna.
Jag trär på kängorna av märket Graninge som ser ut att vara minst hundra år. Gråa och slitna. Men jag gillar modellen. Dessvärre passar de inte. De är för trånga.
- Så synd, säger kuratorn.
- Det fattas kanske en millimeter vid tårna. Jag testade ett par på Kupan. Samma där. En millimeter för korta. Jag känner tjejen som jobbar där. Hon ska försöka skotta sig fram till ett skjul där hon förvarar skodon som hon inte kan ha och ta med till Kupan så jag kan prova.
- Så bra. Ett par trasiga gymnastikskor i det här vädret går ju inte.
Jag ler och skakar på huvudet.
- Men fötterna är nästan torra idag. Jag har virat plastpåsar runt strumporna. Och friktionen mellan plastpåsarna och strumporna alstrar värme.
Jag lyfter upp ena byxbenet. Kuratorm tittar häpet på en treliters fryspåse som sticker upp ur skon ovanpå strumporna.
- Det var ju fiffigt, ler hon. Har du funderat på vad du vill berätta om idag?
- Ja, det är lite blandat igen. Jag tänkte på den där cykelturen jag berättade om förra gången. Jag har kommit på lite mer kring den. Lite mer om mina känslor. Sen är det ytterligare två händelser utan våld som jag gärna vill få ur mig. Sen behöver jag inte berätta mer om barndomen. Jag känner att det räcker nu.
- Jag förstår. Vill du berätta nu så kan du göra det.
Jag startar inspelningen på telefonen.
Röstinspelning på vårdcentralen 2024-01-10 (ljudfil finns):
Åsa: Ja, det här är då en händelse 1985 eller 86. Nästan allt jag har berättat här har varit från 85 och 86 när jag är tolv. Ja, runt tolv år. Det är de jobbigaste åren. Och nu så... Vi cyklade ju mycket och... Mina föräldrar och jag. Och det här är då en jobbig tid. Ja, vi var inte ute så mycket då. Men nu s... Nu ska vi ut och cykla vi tre. Jag tror det är till Käggla eller om det är Tryserum. Kanske ska vi till Tryserum via Sixbo heter det. Man cyklar en grusväg då. I närheten där ja ... av Grännäs då där ... vi bor. Och min mamma cyklar ju nästan alltid sist för hon... Det går långsamt. Hon har en äldre modell cykel. Och min pappa och jag har växlade cyklar. Och han susar iväg nedför backarna och jag också. Och min mamma går ofta. För hon är lite rädd. Och det är väl så nu också. Vid det här tillfället. Och hon är ju väldigt nere och nedbruten och mager och blåslagen och... Ja, ett som man säger ett vrak. Det är ju... Det är inget ord jag skulle använda då när jag är elva, tolv om min mamma. För jag är ju inne i min värld men... Jag sätt... säger det här nu då. Men.. Men... Jag... Det är ett bra ord för att beskriva henne. En människa som egentligen skulle ha behövt hjälp av nån. Men så finns ju jag då. Jag tänker aldrig att jag ska ha nån hjälp. Det... Jag är ju... Även när vi är ute och cyklar så är det som en ... är jag den här diplomaten. Som ska hålla... Så att det är lugnt va. Så det inte bryter ut nåt bråk bland folk. Nu är det ju på landet så det är ju inte så mycket folk på grusvägarna. Men så kommer vi till nån... nån backe där. Jag tror det är... Ja, du vet ju inte var det är kanske. Men det är i närheten av Grännäs och Sixbo heter det. Mellan Grännäs och vägen mot Tryserum. Och där är det en ganska brant backe. Och vi går väl upp alla tre men min pappa är väl först och han står väl på krönet och så går jag i mitten och så min mamma står där nere. Har stannat. Hon är ju väldigt... Jag vänder mig om och hon är... Ja, väldigt deprimerad. Gråter. Det gjorde hon ju jämt nästan. Alltså hon gråter ju jämt och jag gråter ju aldrig för att... Ja, det är ju hon som gråter så jag måste ju hålla mig... Jag måste ju vara stark. Ja, det är ju väldigt jobbigt att se och hon säger nånting att jag orkar inte mer. Och då menar hon ju inte att hon inte orkar cykla egentligen då utan... Ja, hon är så nere så att hon... Att hon vill åka hem då. Vända. Och min pappa står där på krönet och... Jag vet inte om han... Jag minns inte vad han säger riktigt. Men han är ju väl... Ja. Han är ju likgiltig för hennes lidande. Det är ju väldigt tydligt. Så är det ju jämt. Han bryr sig inte det minsta. Det var ju likadant när hon hade dött som han var likgiltig. När vi väl fick kontakt då. Ja, det är en annan historia. Men hans brist på empati den är så enorm och jag vet ju inte vad empati är när jag är... Men jag vill bara säga det nu att jag känner det här när jag står där. Att han är så kall och att vi ska iväg och... Skit i henne eller nånting. Eller bry dig inte om... Låt henne åka hem kan jag tänka mig att han säger. Ja. Han säger ju nånting. Och hon gråter och... Men åk du med pappa säger väl hon. Jag orkar inte. Jag åker hem. Jag orkar inte mer sa hon ofta. Och jag vet inte om hon säger det nu. Men... När hon stå... När hon är hemma och säger sånt så är det ju att hon inte orkar leva längre. Men så känner jag inte i den här stunden utan det är mer att hon vill hem. Och... Men jag följer... Jag följer med vet jag att jag säger. Jag... Att jag följer med henne. Men då säger hon ifrån och... Åk du med pappa och... Ja, men så gör jag så då. Hon vänder cykeln och tar sig upp med alla krafter och... Ja. Den här magra kroppen när hon cyklar iväg. Jag ser ju att hon gråter när hon cyklar och... Fast jag ser bara ryggtavlan när hon försvinner bort. Jag kommer inte ihåg nånting av cykelturen sen med min far men jag vet att vi cyklade vidare och att det är ångestfyllt. Att det känns fel på nåt sätt. Och samtidigt så är det kanske rätt också för att jag kan ju inte vara hela tiden i ... i hennes gråt eller liksom... Ja. Jag borde inte vara med nån av dem egentligen men... Ja. Ja, det är... Det är... Det är ett exempel på hur smärtsamt det kunde vara. Hur svårt det kunde vara att välja mellan föräldrarna. Jag tänker om jag... Jag minns inte mer av det här.
Kuratorn: Mm. Mm.
Åsa: Om jag kan fortsätta med en annan k ... liknande känsla.
Kuratorn: Mm. Gör det.
Åsa: Jag har två saker som jag har tänkt på innan då idag. Vet inte vilken som... Ja, men det... Det här är hemma då vid samma tid ungefär. Och han... Det är när han slår henne. Han slog henne ju inte i början då. Då var det ju bara ver... Bara och bara men det var verbalt först. Jag menar den här cykelturen är ju ingen våldsam scen då utan... Det här är heller ingen scen med våld men han har ju slagit henne som vanligt. Så det är den här tiden när hon är blåmärkt på armar och så. Det ser man ju oftast på kvällen när hon har nattlinnet då. Ja, det är väl en ... vid ett tillfälle alla fall. Det kan... Jag minns inte att det ... vid fler tillfällen det är så här men hon... När jag somnar på ... på kvällarna så sitter min mamma ofta i köket och röker och gråter. Jag hör ju den här gråten och somnar till den. För att jag kan ju inte hjälpa henne eller trösta hela tiden. Och hon säger åt mig att gå och ... ja, sova. Jag kan ju inte så att säga... Jag... Du måste ju klara av skolan och sådär. Det här inte bara den här kvällen utan så här är det ofta då. Utan snarare... Det är det vanliga att hon sitter i köket när jag somnar. Men jag vet inte om jag är uppe på toaletten eller nåt. Men det är väldigt tyst. Och hon ... hon si... Jag kollar väl i köket och hon sitter inte där. Hon... Det kan man ju tycka är normalt men... Jag vet inte om min pappa har slagit henne extra mycket eller varit extra hotfull för hon sover ju i mitt rum ibland och jag i hennes säng då för att hon var så rädd. Så att nånting är det som gör att jag själv är rädd för hennes skull då. Så att då... Jag tror bara det här sker en gång. Och det är att jag måste kolla efter då. Så jag går in i s... Att hon lever då eller nåt sånt. Jag känner en oro att hon... Var är hon och... Så jag går in i sovrummet. Deras. Och det är ju ... var ju heltäckningsmatta då. Är heltäckningsmatta. Det är där jag sover nu för övrigt i det rummet. Mina föräldrars sovrum. Alltså nu 2024. Så att man smyger ju in. Man hörs ju inte då när man går in där. Men då ser jag att hon ligger på... Ja på... Ganska långt ut på ... på sin sida då. Det var en dubbelsäng. Eller två sängar ihop. Och han snarkar väl min far. Bekvämt sådär på rygg. Ja, min mamma sover. Hon va... Hon märker inte att jag är där. Men jag ... jag ser ju de här armarna minns jag. Blåa. Utanpå täcket. Och så ligger hon väldigt... Ja, vänd från ho... min far. På kanten då av sin säng. Ja. Just nu känner jag inte så mycket ångest för att jag har tänkt på det här och... Och jag vet inte om jag kände så mycket ångest. Det var ju konstant den här oron. Men att jag går in dit för att se att hon andas så att han inte... Jag tror det är det. Så att han inte har gjort nånting. För det är så... Jag är så van vid gråt och ... i köket och... Men då ... då kan jag sova alla fall. Jag går in till mig. Jag ser att hon lever. Ja, men det är nåt kontroll... Att jag kontrollerar. Ja, det är nån känsla som också sätter sig hos mig. Inte bara den här kvällen tror jag. Det här påverkar en på djupet. Det var därför jag ville berätta den. Ska jag ... ja. Ska jag ta en...
Kuratorn: Ska vi runda av där eller hade du nån mer berättelse?
Åsa: Kan jag ta en grej till?
Kuratorn: Ja. Det får du. Gör det. Mm.
Åsa: Bara en sista. Som jag har tänkt på. Som jag har varit inne på förut i och för sig. Och jag vet inte om båda mina föräldrar är i huset. Men nu är det kväll då. Vilken årstid vet jag inte. Jag är tolv år alla fall. Och vi hade TV. Vi har TV på nedervåningen då. Däruppe är köket och sovrummen. Ja. Det är ju väldigt mörkt inne i mig. Men det måste ju ändå ha varit lugnt. Om det hade varit våldsamt så hade jag ju inte gått ut för det är det jag gör då. Ja. Jag vet inte. Men... Ja, det är ju... det är ju svårt att leva. Men jag har ald... Jag var aldrig nära nåt självmord. Eller begå nåt självmord under de här åren. Men jag leker med tanken på nåt sätt. Att jag inte finns längre. Och det är ju väldigt smärtsamt. Och då... Det här är nåt sånt jag gör. Att jag går iväg för att... Jag vet inte om jag... Jag har inget minne av att jag säger adjö till katten eller mina de här... Jag hade en isbjörn. En stor. Och en hund då som ... på sängen där som jag la på ett speciellt sätt. Men jag har inget minne av att jag sa adjö till dem. Ett marsvin hade jag också. För att då ... då s... Det är inget... Jag vet att jag kommer och ko... Innerst inne vet jag att jag kommer att komma tillbaka så att... Men det är... Jag går iväg alla fall. Och jag är ganska mörkrädd. Men det är mörkt och jag känner ingen rädsla. Det är bara ångest. Så jag går genom området då. Ja.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Jag bara tänkte nu att jag borde haft nån att prata med.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Ja, jag går genom villaområdet.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Och sen ner. Det var ett varv. Ett båtvarv där då. Det... Det... Båthusvägen heter det nu. Men då var det ett båtvarv. Man går på ovansidan.
Kuratorn: Mm.
Åsa: Mot badplatsen. Men... Jag tänker aldrig att jag ska dränka mig. Jag går och tänker på det men... Jag tänker inte att jag ska göra det konkret. För jag vet inte om jag törs. Och sen... Jag är... Jag är inget mörkrädd fast jag brukar vara det. Och jag vet inte om det är belysning på den här tiden. Men jag går ju då så jag kommer ner till om man säger... Ja, där det är en badplats. Jag tror inte jag går ända ner till vattnet utan jag står där vid... Om man säger nedanför restaurangen. Det kanske är hun... fem... sjuttio meter kvar. Jag står där bara och känner efter hur det är... Jag vet inte riktigt. Jag sökte nånting när jag gick ut. Att jag på nåt sätt kände mig friare samtidigt. Jag... Jag vet att jag är tolv år där. Och det här har jag berättat sen för min mor. Fast inte så här med nån... nåt utförligt. Men jag tror att jag... Jag går dit för att pröva känslan av att inte finnas mer. Och det är ju väldigt ångestfyllt. Och jag vet när jag står där att jag kan inte lämna min mor och min katt och... Och jag vet ju inte vad döden är för nånting men... Jag vet ju att då får jag aldrig mer se dem. Min katt och mitt marsvin kanske jag inte var så jättefäst vid. Men katten alla fall. Och min mamma. Min pappa vet jag inte riktigt vad jag tänker om. För det är ju ändå min far och jag som är... Det är så konstigt. Vi står närmare varann ändå. Vi är liksom mer lika. Vi... När han är lugn och glad och... Så funkar ju vi bättre ihop. Och det här är ju så mycket skuldkänslor i. Att... Ja. Men den där känslan där. När jag står där alla fall så... Ja, det är väl mest för att få kontakt kanske med ... med den här känslan. Jag vet inte om jag gråter. Det tror jag inte. Jag vet inte. Men sen... Ja. Sen får jag väldigt bråttom hem. Och jag tror jag springer hela vägen. Och blir mörkrädd. Eller... Ja. Och... Ja. Jag... Som jag sa så berättade jag det här för min mamma sen. Ja, jag kan bara säga att när vi hade... När vi har... Jag ska säga i presens. Vi har ett familjesamtal sen 2006. Det är långt senare det. Kanske precis tjugo år senare i Stockholm då så vet jag att hon... När hon får tala då... Vi talar ju var och en med en terapeut så vet jag att hon nämner det här tillfället. Att det... När terapeuten frågar om hade Åsa nån och prata med eller nåt sånt. Men vi pratade aldrig om egentligen vad som hände inne i mig. Men jag vet att hon nämner hur jag mådde. Och det är väldigt svepande sådär. Hon gick ner till badstranden en gång och tänkte dränka sig. Eller nåt sådär bara. Ganska... Ja. Lite... Vi gick aldrig på djupet. Men hon förstod ju att jag måste ha mått dåligt men... Men jag berättar det här kanske inte samma kväll. Om vi är tillbaka nu då 1986 tror jag det här är. 85-86. Så vet jag att jag berättar det här ganska snart efteråt. För min mamma. För att... Kanske för att jag vill ändå. Hon är ju den enda som jag har kanske att prata med. Jag minns inte riktigt reaktionen. Men hon ... hon är ju så nere i sitt. Sin skräck och sin... Men det är klart att det... Nä, jag kommer inte ihåg faktiskt vad hon... Det är ju inget... Hon är inte jättechockad. Det är hon ju inte. Eller ja. Hon var ju mycket orolig för mig men jag vet inte om det här skapade nån oro när hon är så nere. Jag kanske inte... Jag kanske kan komma på det. Men hon mindes det ju långt senare att jag hade gjort det så. Ja. Ska jag? Ja. Jag känner att jag har fått ur mig de här tre.
Kuratorn: Mm.
- Hur var det att berätta idag?
- Smärtan finns där. Men bara när jag berättar. Jag känner ingen smärta nu. Barndomen känns avlägsen. Jag tror att den tidiga barndomen uppväger lite av det jobbiga som kom sen. Det handlar inte om att jag förtränger nåt. Det är bara det att det ljusa finns där också. Och det är förknippat med mina föräldrar.
- Så bra att det finns ljusa tankar kring mamma och pappa.
- Ja, jag har många fina minnen av dem. De var min trygghet och glädje innan helvetet började.
- Om du tänker på de scener som du berättat för mig, är det nåt som sticker ut tycker du? Nåt som du inte tänkte på innan du började behandlingen?
- Jag anade nog redan innan att det inte är våldet som gör mest ont. När min pappa slog min mamma var jag så fokuserad på att hon skulle klara sig. På den där beskyddarrollen. Det är den där rollen som är problematisk. Jag kände mig aldrig tillräcklig. Det finns fortfarande en känsla hos mig att jag borde gjort mer. Känslan av att aldrig räcka till förföljer mig. Jag har även svårt att fatta att jag var ett barn. Jag tänkte aldrig på att jag var det. Jag är mån om att alltid visa en stark sida utåt. Jag vill inte vara en belastning för nån. Inte vara i vägen.
Kuratorn nickar allvarligt.
- Du har talat om skuld och skam under behandlingen. Hur ser du på den biten nu?
- Mina skuldkänslor är tydligt kopplade till vissa tillfällen. Som när jag stod kvar i ytterdörren när min pappa jagade min mamma utomhus. Jag borde inte varit så feg och stått kvar de där gångerna. Oftast sprang jag ju efter. Men det känns jobbigt att tänka på att jag stod kvar ibland. Jag har svårt att få ihop det med min person. Möjligen var det så att jag stod kvar en stund för att se om han skulle sluta slå eller om hon skulle komma undan. Om han fick tag i henne borde jag ha sprungit ut. Jag kan inte tänka mig annat än att jag gjorde det alla gånger. Även den där cykelturen kändes fel. Att jag inte cyklade med henne hem. Fast min mamma tänkte kanske inte så. Hon behövde vara ifred också. Och sen den där gången när vi satt i mitt rum och jag frågade vad som skulle hända med mig om pappa slog ihjäl henne. Det är förskräckligt att jag frågade så. Det var hemskt mot min mamma. Så tänker jag fortfarande. Att jag bara tänkte på mig själv i den stunden. Hur det skulle gå för mig. Även promenaden till badstranden. Jag minns känslan jag hade när jag berättade om det. Skammen och skulden jag kände. Det var nog det värsta. Att utsätta henne för ännu mer oro.
Kuratorn skakar på huvudet.
- Du tog på dig ansvaret och kände skuld för nåt du inte ens borde ha sett.
Jag sitter tyst. Har svårt att ta in vad hon säger.
- Sen kände du dig osynlig och oviktig, fortsätter kuratorn.
- Ja, jag var ju det. Bortglömd. Min pappa var i hatet hela tiden och min mamma grät bara. Hotade att ta livet av sig. Satt i timmar och rökte och pratade i telefonen med väninnor. Bara en av de där väninnorna tänkte på mig. Det fick jag bevis på vid ett tillfälle. Hon såg mig och förstod att jag mådde dåligt. Jag har en känsla av att hon ville att jag skulle bo hos några andra människor. Men hon vågade nog inte kräva det av min mamma som var så deprimerad. Men jag har för mig att hon sa det till henne. Min mamma och jag pratade om det tror jag. Men minnet är väldigt svagt där. Om hon tog upp det så sa jag säkert att jag ville stanna kvar hemma. En gång i sena tonåren när min mamma och jag bodde ensamma tog den här kvinnan mig i försvar när min mamma och jag inte kom överens. Det var väldigt jobbigt då mellan mig och min mamma. Kanske den jobbigaste tiden i mitt liv. En gång under de våldsamma åren på åttiotalet frågade min mamma hur jag mådde. Jag mår bra svarade jag. Det känns fortfarande självklart att jag svarade så. Jag tror många barn svarar så. Man vill inte förvärra katastrofen ytterligare. Nån måste verka normal och må bra. Annars rasar allt. Jag är fortfarande sån att jag svarar att det är bra med mig om nån frågar. Mörkret jag bär på kan de ändå inte förstå om de inte har varit med om nån liknande upplevelse. Det allvarligaste är ju att det som jag har berättat för dig här pågick varje dag under flera år och att jag inte hade nån att prata med. Det är grunden till mörkret och känslorna av övergivenhet hos mig. Jag kommer aldrig att kunna dela det med nån. Jag kan berätta det. Men jag blir aldrig fri ifrån det. Det finns där som en del av livet.
- Det är precis dit jag ville komma. Du blir inte av med upplevelserna. Men genom ditt berättande och lyssningarna efteråt lyfter du upp det i ljuset. Du blir fri från skulden och skammen. Du kommer vartefter att kunna integrera det som hände i din världsbild. Det här som hände dig när du var barn var inte okej. Men det är ändå så det kan vara. Livet är grymt och brutalt ibland.
- Jag förstår. Det vore ju bra om livet kunde bli lite ljusare nu också. Jag har så mycket ljus och glädje i mig känner jag . Väldigt mycket jämfört med många andra har jag märkt. Jag anses av de flesta som känner mig som en rolig person. När jag läste till folkhögskollärare var det en kvinna i vår studiegrupp som tyckte att jag skulle bli ståuppkomiker.
- Det kanske inte är omöjligt, säger kuratorn och ler.
- Vi får se. Den bästa humorn växer ur allvar och smärta.
- Jag har märkt att du skrattar till ibland när du berättar. Hur kommer det sig?
- Jo, jag är medveten om det. Min mamma gjorde så också. Jag är inte van vid att bli tagen på allvar tror jag. Att bli lyssnad på. Mörkret måste döljas. Det hänger väl ihop med det där att jag var osynlig så länge. Känslan av att vara värdelös. Och så skammen. Den fanns där hela tiden. Jag trodde aldrig att jag skulle våga berätta om de här åren. Skammen och skulden i kombination med det enorma stresspåslaget på grund av våldet var som ett inferno i mig. En känsla av kontrollförlust. Den är fortfarande väldigt stark. Den bidrar till att jag inte släpper nån människa inpå mig. Det skulle behövas en supervarm och medkännande person med mycket tålamod för att få mig att våga öppna upp. För att få mig att känna lite tillit och våga tro att även jag är värd att tycka om. Jag hoppas att jag får möta en sån människa en dag när jag mår lite bättre. Jag bär på så mycket kärlek som jag skulle vilja ge till en annan människa. Jag har gett det till människor när jag jobbat i vården. Men jag skulle även vilja ge den till nån i mitt privatliv. Den personen finns inte i mitt liv nu. Men jag hoppas att den dyker upp.
- Jag hoppas att du får möta den personen. Den kanske kommer i din väg när du minst anar det.
Jag nickar utan att tro på det hon säger.
- Känner du att du är färdig med barndomen? Eller är det nåt mer du vill berätta?
- Jag känner mig färdig med barndomen. Nu vill jag berätta om ungdomstiden. Det var ju därför jag kom hit i våras.
- Jag har bokat tider en gång i veckan nu i januari till att börja med.
- Jag hoppas att jag kan få fler tider.
- Vi får se framöver. Jag går som sagt i pension i juni. Jag kommer inte att ha så många tider i vår. Det är väldigt många som behöver komma hit och prata. Och jag har mycket administrativt arbete i samband med att jag avslutar mitt jobb.
- Jag förstår.
- Har du tänkt på vad du vill berätta om nästa gång vi ses?
- Jag tänkte börja med nåt som inte är ett trauma. Men det är en viktig pusselbit tror jag. Det handlar om en misslyckad rymning på sommaren när jag hade slutat högstadiet. Jag och en kompis hade planerat den redan när jag gick i nian. Hon var ett år yngre. Vi skulle ta oss till Europa och försörja oss som cirkusartister eller nåt liknande. Vi skulle aldrig komma tillbaka till Sverige. Jag planerade allt i detalj. Vi skulle mötas i Göteborg och ta färjan till Fredrikshamn. Det gick inte som planerat på grund av att hon svek. Hon dök aldrig upp. Då beslutade jag mig för att ge mig av på egen hand. Jag hade fått nog av att anpassa mig. Jag visste att jag inte skulle klara av gymnasiet. Det var härdsmälta i huvudet. Men jag avbröt min resa redan i Göteborg och började på gymnasiet sen. Jag höll ut till andra året då jag hoppade av i smyg. I tre veckor drev jag runt i skogen om dagarna. Bara där kände jag mig trygg och hemma. En dag när jag var inne i huset kom min mamma hem och hittade mig i klädkammaren där jag gömde mig. Hon visade ingen förståelse och sa att hon skämdes för att jag hade hoppat av skolan. Hon förstod inte hur dåligt jag mådde och tvingade mig att börja på komvux senare det året. Jag drev ju bara runt där eller gömde mig på toaletterna som jag har berättat om tidigare. Jag flydde och gömde mig för människor. Men egentligen kände jag ett desperat behov av att bli sedd. Att nån skulle se hur dåligt jag mådde. Men jag fann aldrig några ord för att beskriva mitt tillstånd. Jag var stum.
- Då får du berätta om det nästa gång.
- Jag tänkte berätta om rymningen först. Bara den. Annars blir det för långt.
- Det går bra. Innan vi ses nästa gång vill jag att du lyssnar igenom de berättelser om barndomen som du spelat in. Jag vet inte hur många det kan vara.
Jag räknar inspelningarna på telefonen.
- Det är nio stycken, säger jag.
- Lyssna på dem och se om det klarnar ytterligare kring barndomen och dina känslor kring det som hände.
På kvällen går jag som så ofta en promenad utmed vattnet. Men nu viker jag inte till vänster mot strandpromenaden utan till höger ut mot badplatsen. När jag kommit halvvägs upptäcker jag den brunspräckliga ungsvanen på den snötäckta isen bara några meter från land. Jag är rädd att den fryst fast och kastar stora stenar för att krossa isen runtomkring. Men jag lyckas inte. Jag vet att jag inte kommer kunna sova om svanen befinner sig i nöd. Den rör sig knappt. Jag springer hem och hämtar solroskärnor.
När jag kommer tillbaka har den förflyttat sig långt ut på isen. Jag andas ut. Den ser ut att befinna sig i en vak. Plötsligt vänder den stjärtfjädrarna mot den mörka himlen och söker något ätbart i vattnet. Jag iakttar djurets kamp för överlevnad. Den kämpar ensam och ber ingen om hjälp. Antingen har den övergetts av sina föräldrar eller frivilligt lämnat dem. Möjligen har familjen förolyckats. Jag har följt den hela hösten och noterat det som kuratorn kallar för ett undvikandebeteende. Den är stolt och egensinnig och simmar oftast bort när människor lockar på den. Men den vill överleva precis som jag. Kanske för att en dag få känna trygghet och gemenskap innan det eviga mörkret slukar den.
Prosa av Åsa Henriksson
Publicerad 2025-12-08 19:55
Anya
"- En del slåss när de blir arga. Jag skriver. " Precis så! Bra formulerat! "Jag går dit för att pröva känslan av att inte finnas mer." Starkt och talande med så mycket under ytan! Oavsett om detta är en verklig upplevelse eller skönlitterärt skrivet så är det starkt. Tänk vad barn- och ungdomen gör med oss. Men jag brukar tänka att nu är jag vuxen. nu måste jag ta ansvar över mitt eget liv och inte stanna i de unga åren. Lättare sagt än gjort. Men att skriva är en oerhörd hjälp.
2026-03-25
Åsa Henriksson
De gick i parterapi. Men det var misslyckat. Tyvärr.
2025-12-24
Bengt J Malmsten
Din mamma och pappa borde ha sökt hjälp via någon engagerad kurator, genomfört ett parsamtal. Det skulle ha hjälpt Dig enormt mycket!
2025-12-23
Åsa Henriksson
Tack båda! Ja, jag tror att resultatet blev bra. Både känslomässigt med behandlingen, och litterärt med serien. Jag kommer att publicera ytterligare några avsnitt om barndomen, men utan ljudfiler. Sedan kommer jag att redigera alla avsnitt och uppmärksamma några förlag på serien, som ju är en viktig dokumentation av ett stort samhällsproblem. Först därefter kommer jag att publicera avsnitten om ungdomsåren och senare år. Kuratorns ovilja att låta mig berätta om kärlekstraumat är fortfarande en gåta. Men ja Gunnar. Orsaken kan mycket väl vara det du nämner.
2025-12-10
Gunnar Hilén
Att "testa" självmordet är det mest gripande jag läst på länge. Och efteråt att kunna berätta om det, är intellektuellt och känslomässigt genialt. Man hade hoppats att pappan skulle ha fått veta om det. Q kan bära på en svår ungdomskärlek tänker jag som får henne att bromsa inför ett sånt tema.
2025-12-09
sphinx
Tack för denna serie med/av genomgång med inspelningar. Det är (förstås) personligt för dig och alltid då svårare att kommentera en helhet. Men några sker - 1. Det är realistiskt. Det är såhär det går till. 2. resultatet verkar ha blivit bra (om än jobbigt ta sig genom). Rädsla, skuld och skam får sin rättmätiga plats och kan förhoppningsvis avta än mer. Det är WIP som livet i sig är. 3. Berättelserna är nyanserade och beskrivande utan att det blir sentimentalt: Ändå har det funnits avsnitt som påverkat mig och där jag blivit upprörd och ledsen.
2025-12-09