Foto: Privat (omkr. 1978)
Jag trodde att jag var klar med barndomen nu. Klar och fri. Det är jag på sätt och vis. Det var jag redan innan traumabehandlingen. Känslorna kring barndomens svåra år har inte förändrats på något avgörande sätt av behandlingen. Jag hade manglat klart den värsta smärtan för många år sedan. Släppt ut demonen och brottat ner den.
Jag berättade om barndomen därför att kuratorn påstod att känslorna kring kärlekstraumat hängde ihop med den. Trots att jag visste att hon hade fel. Jag berättade för att göra henne nöjd. Berättade med hoppet om att senare få lätta hjärtat kring det som tynger mest. Om kärlek och svek och ett livsavgörande beslut. Och efter nästan ett år av förtvivlad gråt är jag äntligen framme vid ungdomstiden. När jag tänker efter är det absurt att jag har hållits som gisslan av kuratorn och berättat om barndomens svåra år bara för att få möjlighet att berätta om det jag gråter för. Om det som var anledningen till min kontakt med vården. Men det var inte fel att berätta om våldet i min barndom. Och jag hade kunnat säga nej. Frågan är bara: Hade hon låtit mig berätta om ungdomstiden då?
Kärleken är utan tvivel den starkaste kraft som kan drabba en människa. Skulle alla de miljoner människor som begått självmord på grund av olycklig kärlek ha genomlidit en jävlig barndom? Nej. Jag vet att det inte är så. Det vore att underkänna Kärleken. En stormvind. Bara de som inte kan känna något annat än en lätt bris i kärlek kan resonera som kuratorn. Eller så har de möjligen utsatts för en orkan som knäckt dem och ger dem kalla kårar så fort de hör ordet kärlek. De vill inte bli påminda om orkanen genom att lyssna på en medmänniska som också har blåst omkull.
Men eftersom jag berättat så mycket om den svåra delen av barndomen känns det viktigt att runda av den på ett balanserat sätt. Jag vill hålla kvar vid den ännu en tid innan jag dyker ner i de kaotiska ungdomsåren. Det betyder inte att jag plågas av barndomen eller fortsätter älta det som hänt. Det har jag gjort tillräckligt i behandlingen. Jag tänker sällan på barndomen numera. Tänker jag på den ler jag oftast. För det är de fina åren jag minns bäst. Åren som gjorde mig stark.
Det var paradoxalt nog min far som gav mig styrkan och självförtroendet under de goda åren. Jag kände hans kärlek och värme. Att han tyckte om mig. Om min mor tyckte om mig vet jag inte. Jag kände det inte. Hon försvann in i sin depression och kom aldrig ut ur den innan hon dog.
Jag undrar om de som läser och tar del av min livshistoria förstår barnets känslomässiga frustration i familjetragedin. Om de kan se helheten ur barnets perspektiv. Barnet som skyddar sin mor från faderns hårda slag, men aldrig känner någon djupare samhörighet med modern. Barnet som ständigt känner sig otillräcklig inför moderns krav på prestation och uppförande.
Att hitta en väg till förståelse och känslomässig mognad i denna frustration och smärta är omöjligt. Barnet sluter sig och skapar en egen värld av tankar och drömmar om en fjärran framtid där hon får uppleva villkorslös kärlek. Men vanmakten består när våldet inte slutar, trots det dagliga beskyddandet av modern och den ständiga oron för henne. Vanmakten och känslan av kontrollförlust följer med in i vuxen ålder.
Sedan en tid tillbaka bor jag inte längre i barndomshemmet i väntan på att det ska säljas. En dag när jag åker ut för att vattna krukväxter och mata vildfåglar börjar jag rota bland gamla anteckningar. Allt värdefullt i mitt liv i form av bilder och texter finns bevarat i mitt barndomshem. Här är nyckeln till mitt förflutna.
För mig är barndomen inte bara mörker så som jag skildrat den hos kuratorn. Det fanns en tid innan då kreativiteten och glädjen spirade i mig. Den utgör troligen grunden till styrkan att orka berätta om mörkret. En del människor har bara upplevt mörker och saknar en ljus fond bakom sig. Så är det inte i mitt fall. De ljusa åren är hävstången som driver mig framåt. Som motiverar mig att söka ljuset på nytt. Bortom det mörker jag upplever som en främmande beståndsdel i mig.
Går det möjligen att finna i tidiga anteckningar när ljuset slocknade? Jag inbillar mig det. Ljus och mörker finns omväxlande i alla människors liv. Ofta speglas det genom kreativa och destruktiva handlingar. Och jag får det bekräftat. Kontrasten mellan ljus och mörker i barndomen är påtaglig då jag läser mina texter. I ett enda slag slogs allt vackert sönder. Min förmåga att fantisera, rita och skriva böcker hämmades. Smärtan och rädslan gjorde att jag uttryckte mig klumpigt och osjälvständigt i både text och bild.
Jag går till nedervåningen och rotar i chiffonjén. En tung möbel från 1700-talet som vi fick av min farmor och farfar. Jag kommer ihåg när min pappa och hans svåger skulle bära ner schabraket utför trapporna från farmor och farfars lägenhet på Ringvägen 8 i Nyköping. De var blåa i ansiktet sa min mor.
I en av lådorna finner jag en poesibok som jag fick i julklapp av farmor och farfar när vi hälsade på dem i lägenheten. En skrivbok där släkt och vänner kunde skriva några tänkvärda ord till mig. I Barndomsminnen från Sörmland har jag skildrat ett besök hos mina farföräldrar i Nyköping.
"Varje år i mellandagarna åker vi till Ringvägen 8 och hälsar på. Det beror på att farfar fyller år. Och så är det en lämplig tid att ses under julledigheten för att önska god fortsättning och gott nytt år.
Min farfar är precis som min far en god muntlig berättare som kan fängsla sina åhörare i flera timmar. Jag hänförs mest av hans varma, melodiska röst, och av skrattet som bubblar upp från magtrakten. Ibland låter det nästan som gråt. När hans glosögon tåras sliter han fram näsduken och torkar dem omsorgsfullt. Då är det en riktigt rolig historia han levererat. Jag skrattar också, fast jag nog inte alltid förstår poängen. Jag skrattar för att jag trivs och känner gemenskap."
Det är under ett av dessa årliga besök som jag får poesiboken. Jag är då åtta år. Farmor har skrivit ett klassiskt minnesord på första sidan:
Nyköping d. 26/12 1981
Till Åsa
Bli en solstråle på
vår mörka jord,
hälsa dem du möter
med ett vänligt ord.
Farmor
Kanske var det just den dagen som vi besökte farmor och farfar det året. Eller möjligen två dagar senare som var min farfars födelsedag. Då skriver min far följande på nästa sida i poesiboken:
Till Åsa!
När Åsa pennan fattar,
det händer att man skrattar.
För hennes konst är en fröjd,
som får henne att känna
sig nöjd.
Pappa
Det min far troligen syftar på när han skriver om min konst är Den fattiga pojken. Eller Pelleboken som min mor kallade den eftersom huvudpersonen heter Pelle. Antingen höll jag på och skrev boken, eller så hade jag slutat skriva den och påbörjat den andra boken om Petter och Susanne. Skrivandet av böckerna förändrade min tillvaro. Det var på den tiden självklart att jag skulle bli författare och konstnär när jag blev stor.
Jag bläddrar i några rödgulrandiga skrivböcker från samma tid då jag gick på lågstadiet. På några av dem står det "Jag berättar". Jag läser det jag skrivit som åttaåring och känner igen mitt eget språk. Det som är unikt för mitt sätt att berätta. Efter texterna har fröken skrivit mycket bra eller ritat en stjärna med rött bläck. Ibland har hon klistrat dit en guldstjärna.
Jag hade lätt för att stava, och hade bara något enstaka fel i rättstavning under alla skolår. Noggrant åkte jag dit på i tredje klass. En förfärlig stund då jag aldrig tidigare stavat fel på ett rättstavningsprov. Jag stod framme vid katedern bredvid fröken som visade resultatet för mig utan att säga ett ord. Bara ett vänligt leende och en lång blick.
Men även om jag stavade bra på prov, så kunde det gå snabbt och bli fel då jag skrev berättelser. I en text skriven i andra klass har fröken markerat fel med rödpennan på flera ställen. Omdömet är "bara" bra. Troligen på grund av stavfelen. Men jag ser tydligt spår av min personliga stil. Sättet att bygga upp en historia och de lite drastiska och humoristiska uttrycken. Jag kan inte låta bli att återge berättelsen i sin helhet.
Kungatrollen (Läsåret 1981/82)
I ett slott för mycket länge sedan, bodde två lyckliga människor med två små barn. Det enda bekymret de hade var trollen. Trollen bodde i skogen. Och en ut av dem, den störste, starkaste och fetaste ville ha makten över hela skogen. Ja hela landet. Men nu hade ju kungen det. Människokungen. Varje dag försökte den störste ut av trollen, Storgloffe, gå in i slottet och slå ihjäl kungen. Men vakter stod ju där med sina vapen så det gick ju inte. Varje dag då Storgloffe kom hem pep det minsta av trollbarnen:
- Kom du in?
- Nej! röt Storgloffe.
Då sa den minsta:
- Jag som är liten och smal kan kanske smita in där utan att de märker mig.
- Nej, du är alldeles för liten, sa trollmor.
Men en natt försökte Lilltrollet hålla sig vaken. Och när alla sov sprang han upp mot slottet. Alla vakter sov. Han rusade först in i ett rum där barnen sov. Sen kom han till en gubbe med något glänsande på huvudet. Trollet gillade inte att det glänste. Han kan slå ihjäl det där som glänser. Han tog av kronan på kungen och vecklade ihop den och kastade den i papperskorgen. Kungen vaknade. Lilltrollet sprang som en pil under sängen.
- Äh jag drömde väl, sa kungen och somnade igen.
Lilltrollet sprang fram. Han gick ut till en av de sovande vakterna, grep tag i ett svärd, sprang in till kungen och slog ihjäl honom. Sedan sprang han hem i den kolsvarta skogen. På morgonen stod det i tidningarna så här: Kungen är död. Men ingen visste vem som hade slagit ihjäl honom. Storgloffe läste romanen 1000 gånger om. Och varje gång klappade Lilltrollet i händerna av förtjusning. Fast han knappt visste att det var han. Några veckor senare hade de bestämt sig. Eller bättre sagt: Storgloffe. Han skulle bli kung. Ingen vågade sig emot honom. Han satte sig på kungastolen. Den var alldeles för liten. Men det gjorde inget för nu var han ju kung i alla fall.
- Men vem egentligen var det som slog ihjäl kungen? undrade kung Storgloffe.
- Det var jag, pep Lilltrollet.
Och Storgloffe skickade ett brev till tidningsbolaget och sa att det var Lilltrollet. Och efter den dagen visste alla i hela landet att det var Lilltrollet som dödat den förre människokungen.
Jag skrattar och berörs av åttaåringens berättarglädje. En åttaårings berättelse rakt på sak men med bibehållen spänning. Troligen läste jag aldrig igenom texten innan fröken rättade den. "Romanen" har hon godkänt istället för att informera om att det heter artikel. Syftningen på "han" är lite oklar efter att Lilltrollet klappat i händerna. Jag syftar troligen på att Lilltrollet inte förstår vilken kung som beskrivs i tidningen. Om det är den han har slagit ihjäl eller någon annan kung.
Annars var det Pelleboken som gällde vid den här tiden. Fröken på lågstadiet var ganska sträng och vi var den tystaste klassen på skolan. I trean bad hon mig sitta på hennes plats vid katedern och läsa Pelleboken för klassen. Trots att jag var blyg lyckades jag läsa den utan att rodna en enda gång.
På mellanstadiet fick vi skriva mer poesi. I fjärde klass hade vi en särskild lärarinna i fri skrivning som ämnet hette. Hon höll inte inne med sin beundran för mitt språk och mina berättelser. Hon sa till mig och mina föräldrar att jag var en ny Astrid Lindgren och att det jag skrev var i en klass för sig. Astrid Lindgren var för mig som för miljoner barn i världen och i Sverige en stor idol. Både för det hon skrev och för sin personlighet. När hon berättade med sin varma och lite knarrande röst var det som om tiden stannade och livet blev lugnt och tryggt. När hon dog i januari 2002 grät jag i flera dagar.
I femte och sjätte klass hade vi vår klassföreståndare i fri skrivning. Hon lånade hem Pelleböckerna och den om Petter och Susanne och läste för sina barn. Jag har inget minne av det, men kanske läste även uppsatsfröken böckerna.
Jag bläddrar i de blåvitrandiga skrivböckerna som vi hade på mellanstadiet. På några av dem står det fri skrivning med stora bokstäver. I början av femte klass fick vi i uppgift att skriva en dikt med rim. Jag minns inte om alla skulle skriva om hösten. Men jag gjorde det.
Höst-dikt (1984-09-20)
Bladen på träden är gula,
morfar åker hem från sin stuga.
Regniga dagar,
och stora älgar man jagar.
Skörden skall nu slås,
långt där borta man ser en mås.
Pappa målar husets knutar,
nu som sommaren slutar.
Flyttfåglarna packar sina resväskor,
nu de flyger söder ut,
långt bort till det varma Singapore.
Under har fröken skrivit Perfekt! med blå bläckpenna. Trots slutet. Ja. För det var jag inte nöjd med. Det grämde mig att jag inte hann få till rimmet innan lektionen slutade. Dikterna skrevs sedan på A4 och sattes upp på väggen i klassrummet.
Några månader senare tog min barndom slut.
Jag bläddrar och läser det jag skrev i skolan under 1985 och vårterminen 1986 då jag gick på mellanstadiet och allt var en mardröm i hemmet. Jag kan inte finna något i texterna som avslöjar en negativ förändring i mitt inre. Men hemma på mitt rum skrev jag flera dystra dikter med stora bokstäver. De är skrivna på kraftigt papper som är något mindre än A4-ark. Endast två av dem har titel. Under några har jag skrivit namn, ålder och årtal som indikerar att de är skrivna under första halvåret 1986 då jag var tolv år. Strax innan halvårsskiftet fyllde jag tretton. Troligen har de skrivits vid samma tidpunkt. Möjligen med några dagars intervall.
Rent litterärt är de inga mästerverk och det finns inkonsekvenser i dem som nog inte är ovanligt när någon skrivit i ett svep utan att rätta. Jag återger dem för att visa på det mörker jag levde i.
VÄRLDEN ÄR SVART
SVART AV HAT OCH SORG
HATET SOM ALLTID FINNS DÄR
SORGEN SOM ALDRIG DÖR BORT
EN VÄRLD
JA EN VÄRLD SOM ÄR SVART AV DÖDEN
NÅGONSTANS HÖR MAN HOPPET
HOPPET AV GLÄDJE
MEN GLÄDJEN SOM ALDRIG KOMMER
SOM FINNS I EN DIMMA
DIMMA AV SVART SILKE
DEN STORA SORGEN
SOM ALLTID FINNS DÄR...
Åsa 12 år
PORTEN ÄR SVART
SVART AV KRIG OCH BLOD
BLODET SOM EN GÅNG LEVT
OCH VARIT RÖTT
MEN SOM KRIGET EN GÅNG
FÄRGAT SVART
DET SVARTA SOM ALLTID FINNS DÄR
SOM VI MÅSTE FÅ BORT
RÖTT KAN BLI SVART
GRÖNT BLIR SVART
ALLT LEVANDE BLIR SVART
MEN DET SVARTA BLIR ALDRIG LEVANDE
DET ÄR ALLTID SVART
DET FINNS FÖR MYCKET SVART
DET ÄR DÖDEN JAG MENAR
DEN SVARTA VÄRLDEN
DEN DÖDA VÄRLDEN
ÄNNU FINNS DET HOPP
HOPP OM LIV
DET GRÖNA LIVET
SOM KANSKE
KANSKE EN DAG KOMMER TILLBAKA...
Åsa H 12 år 1986
NÅGON SKRATTAR
MAN HÖR LIVET
DET GRÖNA LIVET SOM LER
LIVET LER EN KORT STUND
SEDAN ÄR DET BORTA
DÖTT OCH BORTA
TÅRAR SOM RINNER
SOM RINNER FÖR LIV
ÄNNU ÄR LIVET HÄR
DET ÄR INTE SVART
MEN LÅNGT IFRÅN GRÖNT
DET GRÖNA KOMMER EN DAG
EN DAG DÅ HATETS BLICKAR
BÖRJAR LEVA
DÄR FINNS INGET HAT LÄNGRE
BLICKARNA LER
DU LER
JAG LER
ALLA LER
ÄNNU EN GÅNG ÄR LIVET GRÖNT
GRÖNT FÖR EN KORT STUND...
HATET
HAT
HAT KAN BETYDA MYCKET
HAT ÄR SVART OCH DÖTT
HAT ÄR DÖDA BLICKAR
BLICKAR SOM ÄR SVARTA AV AVSKY
MEN KANSKE OCKSÅ AV LIDANDE
I HAT FINNS KÄNSLOR
SOM ÄR BLANDADE
ALLA KAN KÄNNA HAT
HAT FÖR VARANDRA
DET FINNS SÅ MYCKET
FÖR MYCKET HAT
HAT ÄR INTE SVART
MEN DÖDEN ÄR SVART
HAT ÄR ALLT OCH INTET
HAT SKALL INTE FINNAS
MEN FINNS DÄR ÄNDÅ
SAKTA MEN SÄKERT FÄRGAS HATET SVART
DE SVARTA BLICKAR SOM EN GÅNG LEVT
LEVT PÅ TRO OCH HOPP
HAT KAN BETYDA MYCKET
MEN HAT BETYDER ALDRIG GLÄDJE
GLÄDJE
DU LER
DU KÄNNER GLÄDJEN
EN GLÄDJE SOM DANSAR
DANSAR PÅ GRÖNT HOPP
TAGGEN SOM DU NYSS SATT PÅ
DEN LIGGER DÄR
DU TITTAR PÅ DEN OCH SKRATTAR
DEN FINNS INTE LÄNGRE
OCH MULTNAR SAKTA BORT
DET ÄR DET GRÖNA HOPPET SOM KOMMIT
KOMMIT FÖR ATT FÅ DIG ATT LE
LE ÅT LIVET
LIVET SOM ÄR GRÖNT
MEN SOM EN GÅNG VARIT SVART...
DET ÄR LJUST
SOLEN LYSER
DEN LER ÅT DIG
DU LER TILLBAKA
DU KÄNNER LIVET INOM DIG
DU SER FÄRGER
FÄRGER SOM VÄRMER DIG
SOLEN HAR GIVIT DEM LIV
ÄNNU EN GÅNG HAR SOLEN SKRATTAT
SKRATTAT ÅT SITT LIV
SKRATTA
OCH DU KÄNNER LIVETS VÄRME
Åsa H 12 år 1986
Dikterna är det första som skrivs av min hand som markerar en förändring av motiv. De är annars ganska typiska för en ung tjej som mår dåligt. Även ungdomar med goda hemförhållanden skriver svart om världen och livet. Två av dikterna har ett ljusare innehåll, men det är tydligt att de är skrivna i en mörk sinnesstämning med en längtan efter en ljusare tillvaro.
Jag satt på mitt rum med stängd dörr och skrev. Jag var rädd för att bli upptäckt. Men också för att bli avbruten. Jag hade sällan stängd dörr eftersom jag behövde hålla koll på föräldrarna ifall min far blev våldsam. Han kunde bli aggressiv om min mor tilltalade honom på "fel" sätt. Hans blick ville ingen möta då. Hade jag stängt till mitt rum blev min mor misstänksam. Då knackade hon på och undrade vad jag höll på med. Det slår mig först nu att hon kanske kände sig tryggare för egen del om jag fanns där synlig för henne. Jag. Hennes enda skydd. Hennes livvakt.
Trots att jag inte ville bli upptäckt och avbruten när jag skrev de mörka dikterna ville jag inget hellre än att just genom dikterna bli sedd och förstådd. Men av vem? Skulle föräldrarna haft styrkan att stötta mig och lindra min nästan outhärdliga smärta? De som var orsaken till den.
En dag tar jag mod till mig och läser dikterna för mina föräldrar och några kompisar när vi sitter vid köksbordet och fikar. Jag gör det med motstridiga känslor. Trots mitt behov av att få fram det mörka budskapet ville jag inte bidra till att skapa dålig stämning. Jag kände också en oro för att mina föräldrar skulle börja bråka inför kompisarna. Jag ville förmedla min svartsyn genom dikterna, men ville inte att mörkret som min familj levde i skulle avslöjas. Våldet och bråken som ju var själva orsaken till min svartsyn måste döljas. Skammen var enorm.
Men det blev inget bråk, och alla tyckte att dikterna var bra. Så fint du har skrivit sa en av kompisarna. Vad du kan sa min mor. Min far höll med och sa att dikterna var bra fast lite allvarliga. Mitt diskreta rop på hjälp hörde ingen.
Jag läser andra texter på A4-papper som jag sparat i en pärm. Jag tycker det är pinsamma texter. De uttrycker stor desperation med ett trivialt språk. Men eftersom jag vet vad som skedde i mitt liv när jag skrev dem vill jag återge dem.
Odaterat (Troligen 1986-89)
Hjälp! Jag står inte ut längre. Livet är piss. Någon måste hjälpa mig. Jag tar snart livet av mig. Jag vet inte varför jag känner så här. Jag får för mig att alla hatar mig. Mina föräldrar litar inte det minsta på mig. De bara hackar och hackar. Det är som om jag inte känner dem. Alla mina gamla kompisar är jag verkligen besviken på.
Odaterat (Troligen 1986)
Svartdalen
Livet är ett enda stort helvete. Jag vill liksom inte finnas till. Inte här i alla fall. Jag vill finnas någon annanstans. Jag vet att jag en dag kommer att leva där det är varmt och där människor ler. Här hemma känns allt för djävligt. Jag spelar en roll. Mitt hjärta och min själ gråter hela tiden. Snart skriker jag ut min sorg. Varför är jag så olycklig? Varför just jag? Ingen bryr sig. Ingen tycker om mig. Jag känner mig så djävla ensam i denna onda värld. Och så en annan sak. Jag känner mig så inlåst. Jag vill rymma härifrån. Men jag vill helst vänta tills jag gått ut 9:an. Men sedan då? Det är ju bara att sticka. Jag vet att det inte blir av. Tre år till i skolan.
Undrar om det finns någon som är lika olycklig som jag. Det finns det säkert. Mår alla mina kompisar så här dåligt? Knappast. För då skulle de nog inte leva. Det enda jag vet är att det känns som om världen och alla hånler åt mig. Kanske är det inte jag som har problem. Tar jag på mig andras problem? Jag kan ligga och gråta en hel kväll när jag sett ett TV-program som visar orättvisorna i världen. Men det verkar inte som någon bryr sig. Jag blir så ledsen. Hur kan människor skratta när världen är så ond? Jag skrattar ju också. Men inom mig gråter jag. Det är ett helvete att leva. Just nu. Om man ska hjälpa andra människor måste man själv vara fri från problem. Det vet jag nog. Men jag står bara inte ut snart. Antingen tar jag livet av mig så att alla får se hur jag haft det, eller så sticker jag bara någonstans. Långt bort där ingen hittar mig.
Den längre texten är troligen skriven i slutet av sjätte klass eller början av sjunde då jag var tretton år. Eller möjligen på sommaren där emellan. Inte senare eller tidigare eftersom det framgår att jag har tre år kvar i skolan innan jag ska rymma hemifrån efter nian. Jag kan avslöja att jag spådde fel om rymningen. Den blev av. Jag kommer att berätta om det äventyret senare i denna serie.
1986 var det värsta året i mitt hem. Våldet grasserade och min mor var en spillra av en människa. Ändå står inte ett ord om det som hände hemma. Det var en alldeles för stor skam att skriva om det fast jag visste att ingen skulle läsa det. Men det står där ändå mellan raderna.
Vanmakten är det mest påtagliga i texterna: "Jag känner mig så inlåst." Och skammen fanns där hela tiden. Jag blev misstänksam. Nästan paranoid. Ingen fick veta om vårt helvete. Kombinationen av skamkänslor och behovet av att tala med någon som dessvärre inte fanns, var det som framkallade känslorna av vanmakt.
Vårterminen 2022 får jag i uppdrag att undervisa två flickor i sjätte klass på en skola i Lillköping. Båda mår mycket dåligt och saknar studiemotivation. Inte ens specialpedagog och kurator kommer någon vart med dem.
Jag känner igen deras vanmakt. Den ena flickan gråter förtvivlat en dag då den andra är frånvarande. Tårarna rinner från hennes trasiga själ, och jag hör hur de träffar skolboken på bordet framför henne. Jag frågar om hon vill berätta varför hon gråter. Då gråter hon ännu mer och kroppen själver som i frossbrytningar. Jag frågar om hon vill träffa kuratorn. Hon skakar på huvudet och säger att kuratorn inte förstår. Att ingen förstår henne. Jag säger att hon gärna får berätta för mig. Hon säger ingenting. Jag frågar om det är något som inte är bra hemma med mamman och bonuspappan. Då blir gråten intensivare. Skolboken badar i ett hav av tårar. Jag upprepar att hon får berätta för mig. Att om hon inte berättar så kan ingen veta vad som plågar henne och därför inte hjälpa. Men hon tiger.
Den andra flickan bor med sin pappa och bonusmamma. Hon gråter inte lika ofta som sin klasskamrat. Men hon är ändå fånge i sin förtvivlan och sina rädslor. Framför allt rädslan för att vistas bland folk. Det går dagar utan att hon gör en enda uppgift. Vi talar om annat. Hon berättar en fredagseftermiddag att hon behöver gå lite tidigare för att hinna med tåget till Stockholm. Bonusmamman ska skjutsa henne till stationen. Jag frågar vad hon ska göra i Stockholm. Hon säger att hon ska träffa en kille och sova över hos honom. De har aldrig träffats förut. Bara haft kontakt på nätet. Hon har precis fyllt tretton år och det snurrar i mitt huvud. Hon är rädd för att gå ensam från kapprummet till vårt rum. Hon är rädd för att gå och äta i matsalen. Hon är rädd för att gå på lektioner ihop med klassen. Men hon åker ensam till Stockholm för att träffa en främmande kille. Hur gammal är han? Jag frågar inte. Jag tänker att bonusmamman vet om resan eftersom hon ska skjutsa henne till stationen. Men vet hon vem bonusdottern ska träffa? Vad säger hennes pappa? Till min förvåning berättar flickan att hon åkt till Stockholm flera gånger tidigare och träffat killar. När hon gått knackar jag på hos skolkuratorn för att berätta. Men hon har gått för dagen. Jag talar med specialläraren som lovar att tala med klassföreståndaren. Trots att jag ser det som en självklarhet att rapportera om flickans resor till Stockholm känns det som jag går bakom ryggen på henne. Att jag är en opålitlig skvallerkärring.
Under helgen sover jag dåligt. Oroar mig för ett barn som inte är mitt. Har pappan och bonusmamman koll på vad som sker däruppe i huvudstaden? På måndagsmorgonen ser jag flickan stå och trycka i kapprummet vid sin plats. Jag andas ut. Hon ler när jag kommer fram och frågar hur hon mår. Säger att det är bra. Var det trevligt i Stockholm frågar jag. Ja, det var det. Hon berättar att hon vill gå på lektion med klassen och klassföreståndaren. Det är ett framsteg. Om än tillfälligt. Kanske har stockholmsresan stärkt henne? När jag följer henne till klassrummet håller hon sig tätt intill mig. Om det blev fler stockholmsresor vet jag inte. Som vikarie hålls jag utanför viktigare diskussioner med de fast anställda.
Varje morgon den här vårterminen ringer jag enligt överenskommelse flickornas biologiska föräldrar eller bonusföräldrar, familjepsykologen till den ena flickan och hennes familj och slutligen skolkuratorn. Oftast får jag även ringa till specialpedagogen. Det är ett styr att ens få flickorna att komma till skolan. Jag möter upp dem vid hållplatsen eller stationen. Eller vid skolgrinden. Bär deras saker. Följer dem till kapprummet. Vid lunchen går jag till matsalen och hämtar deras matlådor. De vågar inte sitta i matsalen bland de andra barnen. I annexet där vi sitter hämtar jag bestick, glas och dricka. Ändå äter de nästan aldrig någonting. Ibland öppnar de lådorna och petar i maten.
Jag tänker på hur många människor som varje dag anstränger sig för att flickorna ska må bra. Utan att det hjälper. Jag frågar kuratorn om deras hemförhållanden. Hon utesluter våld i hemmet. Jag får inte heller den bilden efter flera möten med föräldrarna. Men hur vet man egentligen det? Det gör man inte om inte flickorna berättar. Det enda jag vet är att de är barn till separerade föräldrar. Det är nog så smärtsamt.
På dagarna sover de ibland i ett vilorum bredvid kuratorns rum. Då har de suttit uppe hela natten med sina telefoner eller surfplattor och kommunicerat med vänner eller spelat spel. Flickan som gråter mest har vänner över hela världen berättar hon. Men du har inte en enda vän i Lillköping tänker jag.
Bara en gång under hela terminen får jag ögonkontakt med den inåtvända flickan. Jag känner igen beteendet för egen del. Jag hade oftast en glad fasad, men förblev inåtvänd. Ångest och blygsel hindrade mig från att våga se människor i ögonen. Jag blandade därför ofta ihop människor. Jag kunde inte minnas hur de såg ut när jag så sällan såg på dem.
Så mycket omsorger om två olyckliga flickor. När jag var i deras ålder fanns ingen som frågade hur jag mådde. Jag bet ihop och bar allt inom mig. Fällde inte en enda tår. Åt skolmaten och sov om nätterna. Jag läste mina läxor om jag tvingades till det. Ibland tidigt på morgonen om det hade varit extra våldsamt på kvällen och min mor behövde tröst.
Kring flickorna finns människor som bryr sig om dem. Och de har förmågan att visa sina känslor. De gråter öppet. Men oavsett omständigheterna ser jag samma vanmakt hos flickorna som fanns hos mig. Jag vet hur den känns och hur den förlamar. Och jag sitter maktlös inför deras tårar. Precis lika maktlös som inför min mors tårar. Inga ord eller handlingar i världen tycks få dem att må bättre.
När jag skriver en text om något svårt fungerar det som tröst och läkning. Det är som om jag står vid sidan om mig själv och betraktar det mörka som angripit mig. Ser på det som en främmande invasiv art som tagit över mitt liv alltför länge, men som nu ska bekämpas en gång för alla. Nu ska jag gå till roten med det onda. För det hör inte riktigt hemma hos mig och min kropp.
Jag gör det med vissheten om att jag inte kan radera mitt mörka förflutna. Det finns där för alltid i minnet. Men genom att påminna mig om den ljusa starten på mitt liv kan jag separera det mörka från min person. Jag klargör vad som är jobbiga erfarenheter och vad som hör till mig själv. Då eroderar den mörka bilden av mitt begränsade och plågade jag, och ersätts av mitt verkliga väsen av ljus och livskraft.
För vi människor är inte bara våra erfarenheter och minnen. Vi är något mycket mer. Vi är unika individer med olika temperament, begåvningar och intressen. Vi är förutom det som påverkar oss utifrån, också det som påverkar oss inifrån. Vi är också våra gener. Vårt DNA.
Det komplexa samspelet mellan våra gener och vår miljö har format oss till dem vi är och fortsätter att forma oss tills livet upphör. Ett samspel unikt för varje individ. Allt är inte förutbestämt. Och allt är inte en slump. En del ger upp trots stöttning och goda omständigheter. Andra fortsätter att kämpa ensamma under fruktansvärda omständigheter.
Vanmakt är känslan av att inte finna en väg ut ur mörkret. Känslan av att gå runt i cirkel och inte komma framåt. Jag sökte länge ljuset genom andra. Jag trodde att samtal med kuratorer, psykologer och präster skulle ge mig verktygen att forma mitt eget liv. Att de skulle säga de förlösande orden som skulle få mig att känna mig fri. Men mörkret bestod. Jag insåg att vägen till ljuset måste vandras utan vägvisare. För ljuset finns inte längre fram på vägen. Det finns långt inne i oss själva. Hur mörka våra liv än ter sig finns en ljuslåga i oss som ingen kan släcka så länge vi lever. Jag får syn på den ibland när jag skriver. När orden blir till meningar som förklarar och lindrar den smärta som drev mig till att skriva. Då förstår jag att jag är på rätt väg. På väg mot mig själv. Mot mitt uppriktiga och sanna väsen. Mitt jag utan spel och masker. Ett jag som kan vila i sig själv. Självständig och fullständigt fri.
Sedan en vecka bor jag åter i mitt barndomshem. Jag har kommit tillbaka till mina rötter. Men endast för att snart ge mig av för gott. Jag har precis skrivit under ett avtal med en ny mäklare. Hon vet om mina skrivplaner. Att huset ska offras för att förverkliga en dröm.
Igår kom besiktningsmannen, fotografen och mäklaren ut till mig. Huset besiktades och godkändes precis som förra gången. Mäklaren tog med sig sin svärmors fina duk och la på köksbordet. Hon ställde fram porslin, bröd, grönsaker, blommor, skärbrädor och kokböcker. Kuddar och filtar placerades omsorgsfullt i soffor och fåtöljer. Strindbergs brev (i bokform) las på bordet bredvid fåtöljen i vardagsrummet. På golvet framför braskaminen breddes en fäll ut, och på pianots notställ placerades noterna till en av pianopedagogen Carl Czernys etyder. Till höger om kaminen står chiffonjén från farmor och farfar med klaffen nedfälld. Framför klaffen står en av de antika stolarna som jag klätt med lila tyg och vinröd bård.
Fotografen såg mitt hem som inte den förre gjorde. Han såg dess själ och min strävan med det. Han imponerades särskilt av min renovering av sovrumsfönstren. Gardinerna togs ner och fram trädde de ljusgråa karmarna och bågarna som ramade in ett vackert snölandskap.
Det visade sig att han var bördig från trakten och hade mycket att berätta om uppväxten bland fiskare och snåla bönder. Det var byns snart nittiotreårige fotograf som hade fått honom att satsa på fotografyrket. När han var färdig med fotograferingen frågade han mig om den gamle veteranen hade butiken öppen idag. Nej, svarade jag. På torsdagar håller han stängt. I morgon fredag har han öppet. Då åker jag hem till honom blev svaret. Vi har så mycket att tala om.
Gårdagens besökare gav mig några timmar av värme och kreativitet. Mäklaren och fotografen fick huset att leva upp på nytt. Redo att härbärgera nytt blod innanför sina väggar. Den här gången ser jag fram emot annonsen med bilder på mitt hem.
Jag sitter åter vid köksbordet på en av stolarna i massivt trä och skriver om mitt liv. I december 1975 flyttade jag in här som tvååring med mina föräldrar. Det är ett halvt sekel sedan. Hemmet är mitt enda kvarvarande band till det förflutna. Mitt enda fysiska band. Resten finns inom mig.
Livet har prövat mig här och på många andra platser. Men en gång var denna plats en oas av trygghet, glädje och lek. Var jag än befinner på jorden kommer detta hem att vara mitt hjärtas hem. Ett hem som såg mig växa upp och utvecklas. Som såg hur både ljus och mörker formade mig. Nu ska vi skiljas åt för alltid. Det är ett högt men nödvändigt pris på väg mot friheten. Mot ett liv jag förtjänar och borde ha levt för länge sedan.
Övriga genrer av Åsa Henriksson
Publicerad 2026-01-09 13:44
Anya
Glömde säga att diktarjaget ler åt barndomen nu för tiden och det känns positivt.
2026-05-05
Anya
Detta läser jag på tre nivåer, som en dagboksanteckning, som en essä och som en litterär text. Mycket skickligt skriven. Åhh vad jag känner igen mig i barnet som måste bli vuxen tidigt. Skammen är central i min uppväxt och även här. Barnet vill inte visa något men på ett ställe står "skammen var enorm". Precis som för dig, skrivandet fungerar som tröst och läkning, så fungerar det också för mig. Lycka till i skrivprocessen.
2026-05-05
Åsa Henriksson
Tack för läsning och kommentarer. Ja, skrivglädjen uppstod tidigt hos mig. Till och med på teckningar och målningar jag gjorde som fyraåring har jag noterat försök till berättelser. Livet bjuder oss alla på prövningar. Ibland extra hårda och alldeles för tidigt. Genom att skriva den här serien försöker jag komma till klarhet om vad som brutit ner mig och vad som byggt upp mig. Det kräver framför allt en demaskering av de sårade känslor jag förträngt under många år. Berättandet blir själva verktyget för att demaskera, klargöra och slutligen bearbetara det som gick sönder i mig. Om jag kan beskriva det svåra som hänt mig med ett enkelt och rakt språk anser jag att jag har kommit ganska långt i min läkning. Om jag kan läka fullt ut med hjälp av serien vet jag först när jag skrivit och publicerat det sista avsnittet.
2026-01-24
Ulf Lundin
Hela serien är brutalt öppen och självutlämnande. Dina texter påverkar. Faktum är att de flesta som läser kan känna igen sig i otryggheten. Nog har jag ställt mig frågan många gånger: Varför händer det här just mig? Är jag förutbestämd till lidande? Det är lovande att du öppnar upp så tydligt för förändring. Du ömkar dig inte. Du gör upp med det som varit med ett tydligt syfte att kunna gå in i en helt ny ”årstid”. Det är en styrka som som kan inspirera många. Ditt sätt att hantera språket är unikt. Du berättar på ett fängslande sätt och väljer orden med omsorg. Tidigt i livet visade du prov på att du har fått den unika gåvan att ta med läsare in i hänförande världar. Jag vet att du kommer att förvalta den gåvan på bästa sätt.
2026-01-11
sphinx
Utan att ta udden av kärnan i texten och allt som beskrivs av det du varit med om, så tänker jag också att texten handlar om så många olika perspektiv. Ditt eget i olika åldrar, kuratorns, mamma, pappa. Jag tänker på din "fråga" omkring mamman. Ingen vet, men tänk också på att ett symtom vid depression är känslostumhet, oförmåga att känna saker. Kuratorn ska nog ha en viss kritik iaf. Hon ka också ha rimliga orsaker att koppla ihop barndomen med aktuella problem, eller leta kopplingar. ^andra sidan försökte du vara tydlig. I övrigt en välskriven och flödande text.
2026-01-10
Bengt J Malmsten
Genomgående i ditt liv har lusten och behovet att skriva hjälpt dig att se världen som den är. Och på något sätt kunnat bearbeta dina intryck. Och fått omgivningens gillande. Därför är mitt råd att fortsätta. Som författarinna, typ Astrid Lindgren, eller som Åsa. Oavsett så mår Du bra av det.
2026-01-09
Gunnar Hilén
Alltså 12-åringens svarta poesi är mycket rörande och antagligen lite "före soin tid". Lillgammalt och så mörkt. Det är/var ett sant författarämnen menar jag.
2026-01-09
Gunnar Hilén
Ja just det. Ett snällt liv som god författarinna !!!
2026-01-09