Livet började så enkelt med att
vi sprang runt på gårdarna
du, knubbig i gröna manchesterbyxor
jag, i en nyfikenhet som testade gränser
men det var enkelt då, vi gjorde sällskap när
våra mammor skickade oss för att köpa mjölk
Vi sprang runt på gårdarna
i hjälmar och knäskydd
kommer du ihåg när jag fick min första skateboard?
minns du meningen med livet och våra drömmar,
hur vi alltid skulle finnas för varandra
hur vi alltid backade varandra
Jag minns dina snälla ögon och dina sarkastiska
kommentarer, ditt sjuka skratt
din värme, den alla du någonsin känt upplevt
Vi sprang runt på gårdarna om nätterna
efter att våra föräldrar somnat
tonår
du var alltid den klokaste av alla och idag undrar
jag vad du hade sagt mig
vilka råd hade du gett mig om hur man kommer ur
sorgen
Vi var så små då men vi hade planerat allt så väl,
framtidsplanerna var glasklara
vi skulle ju sitta på varandras bröllop,
klaga över stressen på jobbet, ringa varandra när
barnen vägrade somna
Men nu sitter jag här och din begravning har
redan varit
min ros på din kista kan inte beskriva saknaden,
chocken och tomheten
efter dig
Livet började så enkelt för att vi var så små,
du i gröna manchesterbyxor och jag,
otålig
hela gänget ute på gården och vi visste att det
alltid skulle vara vi
men nu är det bara jag och,
du,
kommer aldrig tillbaka
Fri vers av Assia
Publicerad 2024-09-07 06:06
mariann
Raderna andas saknad och sorg i varje andetag.
2024-09-13