Radioaktivt regn,
dansade på vår nakna hud.
Stulna löften föll som askan
från en brinnande jord.
Du stod där i det rykande infernot,
och jag spydde inälvor,
kanske redan döda
sedan första kyssen,
kanske var vi alltid det.
Enbart blommor av kött och blod.
Hjärtan som trasiga urverk,
tickande orytmiskt
till ljudet av förlorade städer.
Vi älskade med smärta,
en kärlek dödsdömd.
Ständigt sönderfall.
Till att bli,
radioaktivt skräp.
Utplånade av ljuset från kollapsande världar.
Och vi
förlorade oss själva
i den här rymden av tomhet.
Kanske var vi alltid döda,
bara väntade på att bli begravda.
För jag var en James Dean
tänkt att brinna ut, inte leva.
Och vi var bara svunna drömmar,
i en värld som slutat andas.
Fri vers (Fri form)
av JamesDean
Publicerad 2025-01-13 08:40