Vind svepet, åldrade min mor, med slaget av ett hjärtslag, den svaga, svagare än det svagaste jag någonsin hört, hjärtat mitt stanade till i den millisekunden som föll intill. när jag lutade mig mot bröstet.
Hon Suckade och Suckade som den svepande vinden som togs av tiden.
Droppar föll, nerför kinden och fuktade den.
Jag kramade och kyssde kinden och pannan, det finaste och vackraste leendet jag sett, min mors.
Den sucken, den andetagen, som togs av vinden.
Jag minns varje gång, jag gäspade mig till sömns, som den vind och den suck som togs i hast. Jag, i det ögonblicket, kände ett tomrum utan bot.
Fri vers (Prosapoesi)
av Artocrates
Publicerad 2025-01-22 00:31
Kungskobran
Så fint skrivet
2025-01-22