Hur kan allt detta finnas kvar? Fältet och partihallarna. Östbergas fönster som ser ut att brinna i dagens första ljus.
Hon är Bandhagens Orlando, och vi hånglar vid spärrarna.
Hon säger alltid -
Du är så våt. Älskling, du är så våt.
Hennes kropp är ett valv en kyrka en himmel. Jag strömmar genom hennes fingrar.
Rinner ner längs med
sorgkanten.
Götgatan försvinner in i hennes famn. Så att larmen tystnar för ett tag.
Visst var det så vi sa - att solen skulle falla in?
I ett annat liv packar jag upp mina koppar, hennes glas.
Jag är klyvningen. Jag springer ur mitt eget huvud med hjärtat i hand och ordet riktat in.
Prosa av jba
Publicerad 2025-04-08 14:17
Jenny Leine
Så starkt! En stilistisk fullträff.
2025-05-04
Sefarge
Många geografiska punkter som samman-fäster sig med känslo-minnen i denna beta -gande dikt! Har en stor plansch över ett Betonghus-bygge utan väggar Vid Östberga 1959 där en man sitter på en stol vid ett bord och läser tidning bland a?? ny-byggnations bråte.
2025-04-09
Emanuel Sigridsson
När man vänder sig till erotik som har hud. Ja, då är det viktigt att som här ha språket på sin sida.
2025-04-09
catharina.jerbo
Fin text! Allra mest gillade jag: "Hur kan allt detta finnas kvar? Fältet och partihallarna.", det ger mig ett löfte om att texten kommer att innehålla något jag vill veta. Och "Götgatan försvinner in i hennes famn" är också otroligt levande beskrivet! Applåd!
2025-04-08