Ett stilla regn utanför fönstret tycktes viska att jag hade suttit lite för länge vid bardisken och stirrat ner i ett cocktailglas som inte riktigt ville låta sig tömmas. Jag ignorerade det. Det var sent på kvällen och jag behövde tänka. Frågan är om detta var bästa platsen för det, för ju längre kvällen led, desto oftare fick jag värja mig mot närmanden från diverse ömhetstörstande själar, kvinnor såväl som män. Och några av lite mer obestämd karaktär. Bartendern uppfattade efter ett tag mitt trötta ointresse, för kontaktsökandet klingade av, påskyndat av ett subtilt men effektivt kroppsspråk från hans sida.
”Stamkunder?” mumlade jag.
– Det är en liten värld, svarade han. Nya … bekantskaper är ovanliga.
Min tankeverksamhet hade vid det laget fastnat i ett slags malande tomgång, lite som vädret därute. Men hans kommentar sådde ett nytt litet frö. Kanske var det inget. Kanske borde jag packa ihop och åka hem, men ändå …
”Hur ovanliga?” undrade jag.
Han ryckte på axlarna.
– Svårt att säga. En i veckan kanske? I snitt.
”Så vems färska vittring hade man kunnat fånga upp för cirka en vecka sen, då? I snitt. Bara nyfiken.”
Han kastade en snabb blick mot mig som om han inte trodde på att jag bara var nyfiken. Det föll mig inte in att han kanske inte hade jobbat då, en vecka tidigare. Han var inte sådan; detta var den evige drinkblandaren och ölpumparen som gav stället dess själ och hade full koll på den lätt krokiga kundkretsen. Efter att ha lutat sig mot bardisken en stund med fundersamt rynkad panna, svarade han:
– Jo, det var en nykomling här i tisdags, om jag minns rätt. En kvinna, tror jag.
Han kastade återigen en granskande blick mot mig.
– Ibland är det svårt att avgöra. Men jag minns ‘henne’ särskilt för de gröna slingorna i håret och ögonen som också var gröna. Intensivt gröna.
Jag var säker på att han hade kommit ihåg henne även om hon hade varit nästan osynlig och obemärkt smugit sig in och gömt sig i ett mörkt hörn. Men vi spelade spelet.
“Jaha,” sa jag. “Främlingarna duggar tätt den här veckan. Det är väl vädret som lockar.”
Regnet smattrade ilsket mot fönsterrutorna. Bartendern log lite.
– Jo, så är det nog. Hon njöt säkert fullt ut av ösregnet när hon rusade tvärs över gatan till hotellet. Inget paraply, men höga klackar. Ja, jösses.
Jag log och nickade. En medelålders rödbrusig man med kulmage och hängslen kom fram och beställde mer eldvatten åt sig och sin lilla hejaklack med en röst som lät som när man sågar i betong. Han sneglade lite väl närgånget mot mig, men jag ignorerade honom och gled ner från barstolen, nickade kort åt bartendern och slank ut genom ytterdörren, ut i regnet.
– Jag tror hon hette … hörde jag honom ropa innan dörren slog igen bakom mig.
Jag uppfattade inte namnet, men det var säkert fel ändå.
Hotellreceptionens väggar var klädda med guldkantad röd sammet och ekgolvet var mörkt och blankslitet. Belysningen flämtade svagt, som om den inte riktigt orkade trycka undan det hundraåriga dunklet. Receptionisten var å andra sidan mycket ung och uppskruvat glättig. Lite påfrestande, men uthärdlig.
– Och vad kan jag stå till tjänst med för en sådan förtrollande … person? kvittrade hon.
Jag höjde på ögonbrynen. ’Förtrollande’? Snarare blöt och rufsig, men man tycker ju olika. Jag log inställsamt.
“Jo, i tisdags kom en kvinna inrusande från tvärs över gatan. Hon hade gröna slingor i håret och högklackade skor. Jag skulle vilja komma i kontakt med henne. Tyvärr har jag inte hennes namn.”
Receptionisten stelnade till och höjde på ögonbrynen. Det varade i några sekunder. Sedan blev hon bekymrad och la huvudet på sned. Det verkade faktiskt uppriktigt.
– Jag kan inte lämna ut uppgifter …, sa hon lite trevande.
“Nej, men om du vet vem jag menar och om hon är kvar här så kanske du kan meddela henne att jag väntar i lobbyn? Jag kan sätta mig där inne,” sa jag och pekade på ett litet sidorum med en soffgrupp. “Hälsa henne från Vaklur.”
Om det berodde på att jag var ’förtrollande’ eller inte vet jag inte, men hon log förtroligt och sa:
– Jag tror jag vet vem det kan vara. Jag provar. Får jag kanske fresta med en kopp kaffe under tiden?
Jag avböjde artigt och gick in i sidorummet. Utanför hörde jag ett otydligt mumlande från receptionisten. Sedan:
– Hon är på väg!
Jag slog mig ner i soffan och väntade. Rummet var om möjligt ännu dunklare än receptionen. Den enda ljuskällan var en lågt hängande taklampa som var så svag att det var svårt att se om den ens var tänd. Gatlyktan som skymtade i regnet utanför fönstret gav mer ljus.
Så stod hon plötsligt i dörröppningen. En svart silhuett, tillräckligt kvinnlig för att kallas ‘hon’, och även om jag inte kunde se ansiktsuttrycket, antog jag att det var avvaktande och misstänksamt. Möjligen ogillande. Hon lösgjorde sig från dörröppningen, gled in i rummet och satte sig i fåtöljen snett mittemot mig. Hon tittade inte på mig, utan på rumsnyckeln som hon fingrade på som om hon försökte lära sig hur den fungerade.
– Nå? sa hon uppfordrande. Vad vill du?
Rösten var djup, lågmäld och melodisk. Något sträv. Tonfallet var kärvt men inte aggressivt. Hon verkade spänd.
”Prata,” svarade jag.
– Receptionisten verkar trevlig. Prata med henne.
“Jag vill prata med dig.”
Hon fortsatte att studera rumsnyckeln. I det nästan obefintliga ljuset kunde man inte urskilja slingorna i hennes hår, men när hon efter en stunds tystnad plötsligt lyfte blicken mot mig, skar strålarna från hennes intensivt smaragdgröna ögon som två svetslågor genom dunklet.
– Om vad? mumlade hon dovt.
Jag lutade mig tillbaka med korslagda ben.
“Det vet du,” sa jag.
Hon fortsatte att stirra på mig en stund. Sedan sänkte hon blicken och suckade.
– Mhm, sa hon till slut. Men kanske är det inte mig du ska prata med. Gruppen misslyckades ju när vinden vände och infiltreringen tvärt stannade av. Jag var inte inblandad i det. Det måste du ta hänsyn till.
”Det är inte min sak,” sa jag. ”Jag väver. Andra dömer.”
Hon gjorde en grimas. Hennes svala, beräknande elegans förvreds en aning och fick ett krasst, nästan vulgärt uttryck.
– Det är aldrig enkelt, eller hur? sa hon.
“Vi kan göra det enkelt,” sa jag. ”Du berättar. Jag lyssnar.”
Det var tydligt att hon inte ville ge efter utan inre strider. De pågick ett tag, men till slut var det åtminstone något som lossnade:
– Det finns en plats … i utkanten av stan. Där de gör utbytena. Hur ofta vet jag inte. Jag brukar inte vara med.
Hon tystnade och gav mig en blick under lugg, som om hon testade hur långt det hon sagt skulle räcka. Jag sa inget. Efter en stund fortsatte hon motvilligt:
– I rekreationsområdet mellan kraftverket och ån. Jag vet inte vad det är för byggnad, men det ser ut som ett vattentorn, eller kanske en gammal väderkvarn utan … vingar. Där.
Jag betraktade hennes näsa. Den var ganska lång och smal, med en mjukt rundad nästipp, och såg stor ut i hennes smala ansikte. Den gav henne ett lite naivt uttryck som kontrasterade mot den mörka, aningen sträva rösten. Ljög hon? Inte om jag tolkade näsan rätt. Men hon berättade inte allt.
– Men alltså, sa hon efter en lång paus, jag kan inte säga mer. Jag kan inte …
Det där sista lät inte riktigt övertygande. Teaterreplik. Jag log och la huvudet lite på sned, på ett, som jag tror, uppmuntrande sätt. Hon vände blicken mot taket, drog efter andan och väste:
– Söndag kväll. Efter läggdags.
Jag nickade. Hon fortsatte lite beskt:
– … och på tal om läggdags …
“Du är inte riktigt min typ,” sa jag och reste mig. “Men tack ändå.”
Hon såg irriterad ut.
– Jag menade inte … jag är inte …
Jag lämnade rummet, log ‘förtrollande’ åt receptionisten och gick ut i mörkret och regnet. “Söndag,” tänkte jag. “Solens dag.”
Det regnade på söndagen. Dessutom hade solen gått ner, så det var både kolsvart och blött. Jag rörde mig vaksamt och försiktigt genom vegetationen i riktning mot den del av parken där den gåtfulla byggnaden borde finnas. Det hördes inte mycket mer än ett svagt prassel av regn och löv. Några småkryp fladdrade till lite misslynt när jag störde deras vila. Jag bad dem tyst om ursäkt.
Byggnaden var onekligen svår att klassificera. Den var för liten för att vara ett vattentorn och knappast en väderkvarn. Hade den stått ute vid kusten hade den kunnat likna ett litet fyrtorn. Färgen var dock dystert blågrå, med några bruna ränder från läckande ventiler strax under taket. Byggnaden stod mitt på en öppen plats som var svagt upplyst av någon diffus ljuskälla. Den enda synliga dörren var öppen och ett fladdrande ljussken skymtade där inifrån.
När jag försiktigt gick ut på den öppna ytan, knastrade det till under skorna. Gräset bröts sönder och pulvriserades på ett egendomligt sätt när jag trampade på det. Jag tvekade ett par sekunder, men fortsatte sedan mot byggnaden och slank till slut in genom dörröppningen.
Det fanns bara ett rum. Hela insidan bestod av ett enda utrymme. En stor del av golvytan var täckt av trälådor och pappkartonger. På andra sidan rummet från dörren räknat stod ett skrivbord med ett tänt stearinljus och framför det, med ryggen mot mig, en man som framåtlutad ägnade sig åt att granska några små askar av gråsvart plåt och vad det nu var som fanns i dem.
Jag hade rört mig extremt tyst, men något måste ändå ha fått mannen att reagera, för han stannade plötsligt upp och vände sig sakta om. Han såg på mig i några sekunder, och sa sen:
– Jaså, är det du. Det var ju illa. Jag hade hoppats på Allomsken.
Jag log lite snett mot honom, korsade armarna och lutade mig mot väggen.
“Allomsken är upptagen med att sjunga,” sa jag.
Han nickade långsamt.
– Och jag antar att …? fortsatte han.
“Ja,” sa jag.
Han gav mig en resignerad blick och började sedan långsamt plocka ihop askarna på skrivbordet, satte på locken och suckade lite. Därefter kom han bort till mig.
– Ska vi? undrade han.
Jag nickade kort.
Det regnade fortfarande där ute, men det kändes som om det var på väg att klarna upp.
Prosa (Kortnovell)
av Mats Gyllin
Publicerad 2025-04-11 07:39