Just då, i kvarterets djupaste natt,
sjöng två kvinnor för varann
invid stadens skimrande rot.
Den ena lyfte leende sin blick
mot natthimlens lugnaste hörn
i universums sköraste stund.
Just då, från himlens glesaste hörn,
strålade den bleka stjärnan lynnigt
mot detta enda håll och enda öde,
och strålarna blev en blixt, ett skott
från natthimlens mörkaste hörn
i universums skarpaste stund.
Just då, i hennes ljuvaste natt,
i stjärnskottets enda ögonblick,
släcktes hennes blick för gott.
Den andra kvinnan tystnade
under natthimlens kallaste hörn
i universums grymmaste stund.
Fri vers av Mats Gyllin
Publicerad 2025-04-30 08:36