När Jaramald och Rim sitter vid elden en sista gång innan Rim ska möta Beatrice i kyrkan i Lanzcorona och senare på det lilla Värdhuset, talar Jaramald långsamt, med blicken fast i lågorna:
"Du tror att du måste bära allt ensam, Rim. Men ensamhet har aldrig skapat ett rike. En kung utan någon att lita på blir en skugga, en man som en dag vänder sig om och ser att han står där helt själv."
Rim ser på honom, men säger inget. Han vet att Jaramald har rätt, men han har lärt sig att lita på få.
Jaramald fortsätter:
"Beatrice är inte bara en vän. Hon är inte bara en allierad. Hon är den som kommer se dig när du inte ens ser dig själv. Hon kommer inte låta dig glömma varför du slåss. Hon kommer inte låta dig driva Lancala in i ett nytt krig i tron att det skapar fred."
Rim suckar, lutar sig tillbaka. "Och vad ska jag göra då? Bara låta henne leda mig?"
Jaramald skakar på huvudet. "Nej, Rim. Ni ska leda tillsammans. För om du möter henne som en härskare, kommer hon bli din fiende. Om du möter henne som en jämlike, kommer hon bli din styrka."
Han lutar sig närmare och sänker rösten.
"När du ser henne – verkligen ser henne – så släpp stoltheten. Låt henne förstå att du inte söker en träl, utan en partner. En som kan utmana dig. En som kan stå vid din sida när stormen kommer."
Rim ser in i elden. Tankarna snurrar.
"Och om hon avvisar mig?"
Jaramald ler svagt. "Då har du ännu inte visat henne vem du är. Men när den dagen kommer… då kommer hon att välja dig, och ni kommer att välja världen."
Avslutade Jaramald och tittade in i elden. Rim förtod någonstans att ensam inte var lika stark som om man hade en livsvän vid sin sida, som alltid fanns där i både glädje och sorg...
Att leva med någon under en längre tid i glädje och sorg, såsom svarnar gör skapar ett djupt förtroende och styrka hos paret tänker Rim och tittar in i elden.
Prosa (Fabel/Saga)
av Jaramald
Publicerad 2025-05-10 17:06
Tidsljus_Timelight
Råkan kråkan
2025-05-10