När de lämnat floden bakom sig och passerar den övergivna Gamla Kvarn, känner de den isande vinden som sveper över Stensjön längre fram. Vattnet ligger stilla, nästan olycksbådande, men Rim och Beatrice vet att de inte kan stanna nu. De skyndar på hästarna uppåt längs den gamla vägen, där de snart hör de första ljuden.
Det börjar med tysta fotsteg bakom sig – nästan som skuggor som följer. Rim vänder sig hastigt, men ser inget. Beatrice är på spänn, håller sig nära sin häst. När de når en liten kulle nära sjön, stannar hon plötsligt.
“Vi är inte ensamma,” säger hon lågt.
Då hör de dem – det första ljudet som avslöjar deras närvaro: det är ett hackande, som om något slår mot sten. Från skogsbrynet träder Maraks skogsfolk fram. Smidiga, nästan osynliga i nattens mörker. Deras ögon lyser svagt, och de rör sig ljudlöst framåt.
“De har känt oss på avstånd,” säger Rim med en kall känsla i magen. “De har följt oss hela vägen.”
Skogsfolket är inte här för att förhandla. Deras närvaro är hotfull, som en skugga av Marak själv. Deras ledare, en lång gestalt med gröna smycken och långa ögonbryn, träder fram. Han lyfter sin stav, och plötsligt känns marken under dem som om den förlorar sin stabilitet.
Beatrice klämmer om blåstenen. “Vi måste stå emot,” säger hon, fast med en röst som inte är helt säker.
Skogsfolket stänger in dem, och luften är tung av hot. Beatrice känner hur marken skakar svagt under deras fötter, och skogsfolkets blickar är som svarta hål, som om de kan se rakt igenom dem. Rim håller hårt i hästens tyglar, beredd att slåss, men de är omringade – och chansen att fly känns allt mer avlägsen.
När skogsgestalterna närmar sig, hör de plötsligt ett ljud – det är inte ett brustet träd eller vinden längre. Det är ljudet av hästtramp, många hästar, som närmar sig snabbt från andra hållet. Skogsfolket ser sig nervöst omkring, och i nästa ögonblick bryts tystnaden av en befallande röst.
"Stanna!" ropar Vulko.
Det är han – Vulko – på sin svarta häst, men han är inte ensam. Bakom honom kommer hans män, klädda i mörka kläder och beredda för strid. Deras hästar stampar som ett eko mot marken, och Vulko har sin stav i handen, den som har kraften att avvärja magi och bryta förtrollningar. Han rör sig framåt med beslutsamhet, och hans ögon glöder av allvar.
"Ni ska inte röra dem," säger Vulko kallt till ledaren för skogsfolket, och hans röst har en ton av auktoritet som får de flesta att tveka.
Skogsfolkets ledare höjer sin egen stav, men Vulko kliver fram ett steg och slår sin stav mot marken. En kaskad av magisk energi sprakar till och sprider sig genom luften, som en skepnad av mörka ljus som får marken att rämna och förvandla stigen framför dem till en vägg av magisk energi.
"Ni ska inte röra dessa två," säger Vulko igen, denna gång med en ton så stark att skogsfolket, för första gången, tvekar. De börjar backa, deras ögon flackar från Vulko till varandra, och en tung stillhet följer.
"Vägen hit är stängd för er," säger han. "Och om ni vet vad som är bäst för er, så lämnar ni nu."
Beatrice och Rim står blickstilla, medan skogsfolket långsamt börjar dra sig tillbaka, deras tysta steg ljudlösa som de försvinner in i skuggorna av natten.
När skogsfolket är borta, ser Rim på Vulko med en blandning av lättnad och undran. "Hur kom du hit?"
Vulko ser på honom med ett svagt leende, som om det inte var något märkvärdigt. "Jag har mina vägar," säger han kort. "Men ni måste skynda er. Vi har ännu en lång väg att gå."
Så vänder de om och fortsätter mot Jaramalds stuga – tillsammans, men med en känsla av att det farliga ännu inte är över.
Vi behöver stanna och slå läger, säger Vulko. Ni är alldesles dygnblöta och jag antar att ni inte ätit på hela dagen säger Vulko och tittar på dem.
Vad sägs om lite grillad tjäder och mjöd från Värdshuset Kråkan?
Ja ha det var där du såg oss. sa Rim och log. Men vem är du?? Varför har du lagt ditt liv till att rädd oss?.
Vi har en stund på oss att reda ut detta under tiden vi äter. Låt oss slå läger där borta vid bäcken, sa Vulko. Jag ska berätta allt för er.
Mitt namn är Vulko, vägvisaren från hamnstaden Rin.
Vulko vänder sig långsamt mot Rim och Beatrice efter att ha stått där ett ögonblick i tystnad. Hans blick är skarp, och hans ansikte är inte lätt att läsa, men det finns en glimt av allvar i hans ögon när han talar.
"Har ni den blå stenen?" frågar han, hans röst är lugn men påtagligt allvarlig.
Beatrice ser på Rim, och en kort, nästan osynlig skugga av osäkerhet rör sig över hennes ansikte. Rim, å andra sidan, känner att han inte har något val – att svara är det enda alternativet. Han tar ett djupt andetag och nickar långsamt.
"Vi har den," säger han. "Men vi vet inte exakt vad den gör än."
Vulko ser på dem båda med en allvarlig blick. "Det ni håller i är inte en vanlig sten. Den är en del av något mycket större, något uråldrigt. Den tillhör Jaramalds gamla trollstav." Han pausar och tittar på dem med en allvarlig blick. "Det är för er, för er framtid, men ni måste förstå att den har kraft. Makt att förändra världen – men också att förstöra den om den hamnar i fel händer."
Rim känner en kall kår längs ryggraden. "Vad menar du med 'fel händer'?" frågar han, hans röst något spänd.
Vulko vänder bort blicken, som om han söker något i natten. När han ser på dem igen är hans ögon mörkare, mer allvarliga än någonsin.
"Marak," säger han. "Skulle den blå stenen hamna i hennes händer, skulle hon kunna använda den för att öppna dörrar till krafter som inte går att stänga igen. Ni vet vad hon vill. Och vad hon kan göra."
Beatrice känner hur hjärtat slår snabbare, och Rim ser på Vulko med en fråga i sina ögon. "Men vi har den här. Vad ska vi göra med den?"
Vulko andas ut och sätter sig ner, hans gest är nästan avväpnande.
"Ni måste skydda den," säger han. "Och ni måste ta er till Jaramald. Han vet mer än jag. Han vet vad den kan göra. Det är där ni får svaren."
Det är som om orden hänger i luften länge efter att han sagt dem. De vet nu att den blå stenen inte bara är en symbol eller ett föremål – det är en nyckel till något större. Och ju mer de vet, desto mer förstår de att vägen framför dem är farligare än de trott.
Det är ett tungt ansvar, och medan de ser på Vulko inser de att deras resa nu har tagit en ny vändning. Den blå stenen är inte längre bara en bit av magi – det är en av de viktigaste pusselbitarna för framtiden.
Beatrice och Rim sover bredvid varandra mätta och nöjda, med den bruna skinnväskan mellan sig där den blå stenen liggger inlindad i ett tygstycke. De vet att de måste vara på sig vakt hela tiden och att skogen är fylld av faror. Markas skogsfolk, Goroner och andra faraor som de ännu inte känner till...
Prosa (Fabel/Saga)
av Jaramald
Publicerad 2025-05-10 17:36