Du bar oss i livet
nu bär vi dig i hjärtat.
Din kärlek lämnar aldrig
den andas i oss än.
Du var vårt hem
vårt tak mot stormen
ett stilla andetag
när världen skrek.
Som en blomsterbuske
växte du genom åren
gren för gren av omtanke
rötter djupt i kärlek.
Varje vår kom ny blom
doftande, varm, levande
och alla vi som surrade kring dig
fann näring i din närhet.
Du skulle ha blommat
ännu större, starkare.
Den vackraste blomningen
låg framför dig.
Men skörden kom för tidigt
och du togs innan full prakt.
Det finaste plockas först
sägs det.
Och vi står nu kvar
utan din skugga, din värme
med en känsla av hemlöshet
i bröstet.
Vi kommer hitta vägar
nya rum att andas i
men inget hus kan bära
vad du bar i ditt hjärta.
Du var vårt hem.
Och fast du nu är borta
vet vi att du vakar
som vinden i löven
som doften av blom
en sommarnatt.
Vi älskar dig
nu och alltid.
Fri vers (Fri form)
av Sandra Frödén
Publicerad 2025-07-01 10:01
Gunilla Karlsson
Fint och igenkännande. Sorgen efter en mamma är speciell.
2025-07-03
Lustverket
Fint. Kan relatera, verkligen.
2025-07-02