Resenärerna till Solen

Solen hängde i luften som en gyllene sfär mellan två planeter.
En gång vart tusen år påbörjade den urgamla nomadracen, som kallades "Resenärerna till Solen", en resa från sin hemplanet mot denna gudomliga stjärna.
Detta var mer än en migration; det var en andlig uppstigningsrit.
Pionjärerna var varelser med två kroppar och fyra vingar.
De var de äldsta och klokaste i flocken; deras själar och kroppar hade smält samman till en enda varelse.
De var också närmast solen.
Bakom dem strömmade otaliga bevingade kroppar, fyllde himlen som en flod.
Det första stoppet på resan var över "Den Svarta Skogen".
Denna skog existerade utanför tid och rum, och det var förbjudet att jaga i eller beträda den, eftersom den hade ett eget medvetande.
Flockan cirklade i en jättelik formation över skogen för att vänta på dem som hade fallit efter.
När solen började stiga på horisonten, landade hela flockan vid sjöns strand.
I det ögonblicket dök varelser från skogens djup upp, som kallade sig "Nattens Jägare".
De var Den Svarta Skogens väktare och betraktade en del av denna urgamla resa som en egen ritual.
Det "puffande" ljudet som hördes kom inte från jägarnas vapen, utan från en beseglad magi.
Det var en magisk vibration som tyst tog livet av dem som föll, och offrade deras själar till jorden.
I ett ögonblick föll tio av de "svartögda" i flocken livlösa till marken medan de svävade i luften.
Deras fall var inte en tragedi, utan en oundviklig del av den tusenåriga cykeln.
Resten av Resenärerna till Solen lyfte ännu en gång mot skyn, ledda av sina pionjärer.
Bakom dem stod jägarna vid lägerelden, ansikte mot ansikte med skogens sanna väktare, vars jakt var förbjuden.
Medan jägarna samlade på sig sin föda mötte de skogens väktare, som bar masker och var beväpnade med svärd, och som hade stigit fram från skogens djup.
"Lagen för denna mark har brutits", sa en av väktarna, vars röst var som lövens rasslande. "Vi har sett vad som har hänt.
Blodsutgjutelse är förbjudet."
Nattens Jägare valde att kämpa istället för att kapitulera.
Men skogens väktare var snabbare och smidigare än dem.
Ljudet från skjutvapen ekade återigen i skogen. Denna gång var det jägarna själva som föll till den svarta jorden.
Resenärerna till Solen, som cirklade högt uppe i skyn, märkte det kaos de lämnade bakom sig, men de vände inte tillbaka.
Deras mål var bortom jorden.