Jag går hem genom askregn,
huvan tung, händerna frusna.
Gatlyktor flämtar,
som sista andetag i en döende stad.
Nattens långsamma förruttnelse,
timmar som faller utan botten.
Blod som fastnar i halsen,
kväver alla ord.
För du nästlar dig fast
i allt omkring mig,
sipprar i sprickorna.
För varje dag som går
sjunker jag djupare,
i drömmen du övergav.
Nu bara ett ruinlandskap,
där ditt eko ensamt härskar.
I gryningens skiftningar
rör sig ljuset tveksamt,
som om det mindes mer,
ruvandes på hemligheter.
Avtryck från dina läppar,
ett brännmärke i huden.
Rester av vår dans,
silhuetter längs väggarna.
Spåret av ett skådespel,
tiden förtär.
Jag känner, men vem är jag?
En parasit i min egen kropp.
Jag känner, men vem är jag?
När världen vittrat sönder.
Och någonstans där ute
finns du.
Som en sång utan melodi,
som en viskande röst i vinden.
Den sista låt som spelas
innan allt,
blir tyst.
Fri vers (Fri form)
av JamesDean
Publicerad 2025-08-20 02:20
Dolcehalit
Snyggt skrivet!
2025-08-20