Vi gick sakta hem i den ljumma höstkvällen
och jag sa:
-ser du månen, vad stor den är
Men du såg den inte
Vi stannade upp och du tittade dig omkring
men kunde inte se den
Först trodde jag att du skojade med mig
men du såg verkligen inte månen
-Det är så mycket buskar för, sa du
En kall kåre gick genom min kropp
och sorgen inuti mig fick ännu ett fäste
Fri vers av Cecilia Rune
Publicerad 2025-09-07 15:04
Elinor Sörensson
Så sorgligt att läsa. Starkt och mycket berörande.
2025-09-13
stormengudrun
Så sorgligt att läsa:-(
2025-09-11
Eva Langrath
En stark text om att stå nära en anhörig som förändras av sjukdom.
2025-09-10
Emanuel Sigridsson
Plågsamt äkta om att stå bredvid sjukdomens nedräkning.
2025-09-07
Sefarge
Personen ifråga var kanske rädd förvandlas till varulv? ;)
2025-09-07