Mormor och Nellie

Mormor och Nellie

Solen skiner. Nellie är varm, svettig och hungrig. De har åkt länge; först tåg och sedan buss. Nu sitter de på den lilla bryggan nedanför stugan och pustar ut. Dixi ligger och flämtar med tungan ute. Framför sig har de en korg med stora kanelbullar. Nellie har ett glas kall rabarbersaft i ena handen och en bulle i den andra. Mormor dricker kaffe. Det doftar av bullar, kaffe och hav.

En liten röd stuga; tre små rum och ett litet kök. Inget varmvatten. Vatten kokas på vedspis.

Vattnet kluckar stilla mot bryggan.

- Jag vill bada! säger Nellie.

- Nej, svarar mormor. Det är alldeles för kallt ännu. Vattnet blir inte varmt förrän om nån månad.

- Kan fiskar frysa, undrar Nellie.

Mormor sippar på sitt kaffe.

- Det vet jag inte.

- Kan fiskar bli förkylda?

- Det vet jag inte heller.

- Jag tror inte det, för de badar ju alltid, både på vintern och sommaren. På vintern skulle i så fall vattnet vara fullt av nysande och hostande fiskar. Fast det kanske det är? Stackars fiskar i så fall som måste bli sjuka varje vinter. Och ingen doktor har de heller.

Nellie tar av sig skorna och strumporna.

- Man kan väl bada fötterna i alla fall?

- Ja, vi måste nog svalka oss lite.

Nellie stoppar försiktigt ner fötterna i vattnet. Det känns iskallt, men är ändå skönt.

Dixi reser sig lojt och ställer sig intill Nellie. Hon står där en stund, tvekar. Rätt som det är tar hon ett språng rakt ner i vattnet. Hon simmar runt, stänker och plaskar som en valross. Så skuttar hon upp på bryggan igen och ruskar vattnet ur pälsen, väter ner Nellie och mormor fullständigt.

- Hurra! ropar Nellie. Nu får jag bada utan att bada! Mera, Dixi! Dixi börjar rusa runt. Hon vill att Nellie ska leka med henne. Nellie jagar efter Dixi, Dixi jagar efter Nellie. Dixi skäller och viftar på svansen. Nellie skriker och skrattar.

Solen går i moln. Det blåser till. Ut över havet börjar det mullra. Nellie ryser till. Usch, skulle det börja åska? Nellie tycker att det är otäckt med åska. Mormor samlar snabbt ihop deras saker.

- Nellie, vi går in. Det verkar som om det snart blir oväder.

Nellie och Dixi är redan på väg upp till stugan. Det droppar hårt mot Nellies huvud, och när hon ser ner på marken, har den plötsligt blivit vit. Hon försöker titta upp på himlen, och det lilla hon ser mellan det som yr i luften är att himlen ännu är blå. Nellie har aldrig varit med om ett så konstigt väder.

Åskan har kommit närmare. Det mullrar högt. Nellie börjar bli rädd. Hon kastar sig in i stugan i hasorna på Dixi, som försvinner in under kökssoffan. Mormor kommer strax efter.

- Hur kan det snöa mitt på sommaren, undrar Nellie.

- Det är inte snö, det är hagel, svarar mormor. Det är som runda, hårda iskulor som faller ner ur molnen.

- Men himlen var ju blå!

- Den var nog inte helt blå. Det fanns säkert moln högt däruppe som man inte kunde se.

De sätter sig i kökssoffan. Nellie fryser. Mormor hjälper henne att ta av de blöta kläderna och sveper en filt om henne. Nellie kryper upp i soffhörnan. Mormor tänder fotogenlampan. Det har blivit skumt i köket, nästan som på kvällen. Dixi gnyr. Blixtarna lyser upp utanför. Det känns kusligt.

- Jag är rädd, säger Nellie ynkligt.

Mormor sätter sig intill henne och lägger armen om henne.

- Det är inte så farligt. Det slutar nog snart, ska du se.
Men så kommer en blixt, och en fruktansvärd åskknall samtidigt. Hela huset skakar till. Nu blir Nellie riktigt rädd. Utifrån hörs ett stort brak. Nellie kryper nära mormor och håller om henne hårt.

Åskan rullar över ön. Haglet trummar mot taket.

Efter en stund hörs mullret allt svagare, Snart är det nästan helt tyst i stugan. Solen skiner in igen genom fönstret. Nedanför fönstret glittrar en pöl i solljuset.

Mormor suckar.

- Jag måste se till att ordna det där fönstret nån gång så det inte regnar in, muttrar hon.

Nellie hoppar ner ur soffan. Dixi vågar sig fram och ruskar dammet ur pälsen.

- Jag tror att blixten slog ner, säger mormor. Det är bäst vi går ut och ser efter om något är skadat.

I den lilla trädgården är gräsmattan vit av hagel. Runtom är marken översvämmad av vatten. I vanliga fall skulle Nellie ha velat plaska i vattnet, men hon känner sig ännu lite frusen.

De behöver inte gå särskilt långt för att se var blixten slagit ner. Över dasset ligger Nellies bästa klättertall omkullvräkt. Dasset är helt förstört.

- Vad bra! utbrister Nellie. Nu kan du äntligen ordna en riktig toalett.
- Nja, vi får väl se hur det blir med den saken, svarar mormor. Först måste vi se till att röja upp.

Mormor är tvungen att ta fram motorsågen för att få undan tallen. Nellie kastar undan grenarna. De arbetar tyst och länge, långt in på kvällen.

Solen går ner över havet. De sitter i det lilla köket och ser himlen skifta i gult, orange och en mängd andra färger som Nellie inte vet namnet på. Nellie är trött, mätt och alldeles lycklig. Hon längtar till sängen, men hon orkar inte resa sig. Innan hon vet ordet av har hon somnat, med ett saftglas i handen.

Nellie vet inte att hennes mormor sedan står och ser på henne en lång stund, ser hur hennes ögonlock rycker lite i sömnen, hur hennes händer öppnas och sluts, som försökte de greppa om något. Nellie kan inte heller veta att mormor står och tänker på hur lång tid Nellie har kvar i livet, och hur hennes egen tid blir allt kortare. Hon tänker på det, och på hur gränslöst mycket hon älskar Nellie.

Och hon är förunderligt nöjd med att vara sorgsen.