Jag bor i huset mellan tid och ljud,
där alla klockor går åt olika håll.
Ett ljus står tänt i hoppets smala roll,
men ingen vet om ljuset någonsin blir släckt.
Jag väntar inte längre på besked,
men känner luften darra på sitt håll,
som om den visste något, men hållit koll,
ett löfte gömt på vägens kalla stråk.
I skuggans rum finns stillhet utan ord,
och hjärtat räknar steg i egen takt,
som vore själva väntan min identitet.
Kanske är beredskap bara tro på ord,
på att stå kvar i stormens första vakt —
och veta: frihet känns som att vänta rätt.
Fri vers av Interlace_
Publicerad 2025-10-24 08:00