”Jonas van Holland! Är du verkligen anställd på det här bolaget!? Det har jag i varje fall börjat tvivla på den sista tiden. För jag har aldrig sett en så här dålig rapport i hela min karriär!” Erik Pedersen, som var senior manager och tillika min chef på Communicare Express AB, höll den rapport jag lyckats rafsa ihop under de senaste timmarna framför en papperskorg. ”Och vet du vad jag hade tänkt göra med den här nu? Om du kan du dra dig till minnes vad som hände i det där konsument tv-programmet med en hurtig norrlänning, som gick på SVT för massa år sen, så kan du nog gissa vad. Den här skiten håller helt enkelt inte måttet!” Så slängde han ner hela rapporten i papperskorgen. Jag såg den långsamt segla ner.
”Men var det där verkligen nödvändigt?” fick jag ur mig och tittade frustrerat på honom.
”Vad tycker du själv?” Erik pekade på mig. ”Gör om och gör rätt! Och jag hoppas att du verkligen lär dig något till dess!” Jag tittade förvånat på den dråpliga mannen framför mig. Rummet vi befann oss i var sparsmakat inrett, med en stor tavla föreställande en gädda i bakgrunden. Tavlan var det enda föremålet som stack ut, förutom ett skrivbord i mahogny och en el-sparkcykel som stod parkerad bredvid, i ett i övrigt sparsmakat rum. Väggarna utgjordes av glas och man kunde se ut över kontorslandskapet där alla mina kollegor cirkulerade. Varifrån de kunde beskåda min offentliga avrättning.
Det hade egentligen inte blivit något av mig. Eller i alla fall inte något storartat som jag under så lång tid hade drömt om när jag var liten och trodde att jag skulle bli fotbollsproffs, rockstjärna, konstnär eller åtminstone brottmålsadvokat. Istället hade jag snurrat runt i skolväsendet tills jag hade samlat ihop till en examen på den lokala högskolan. Några månader senare, efter att ha skickat iväg ett dussin jobbansökningar, lyckades jag ro iland en provanställning som kundtjänsthandläggare på finansbolaget där jag nu befann mig. Och så var jag ute i verkligheten.
”Jag gör väl om det då”, sa jag suckande, vände mig om och gick ut ur Eriks rum.
”Så ska det låta”, sa han högt medan jag försvann. ”Det finns ingen genväg till den perfekta rapporten!” Det lät nästan som han läste högt från ett evangelium. Jag tänkte oftast att det låg något skenheligt över Eriks uppenbarelse och jag längtade till den dagen då jag kunde trycka in alla mina misslyckade rapporter i munnen på honom. Tills dess att han kvävdes!
Efter att ha stånkat runt med rapporter, säljsamtal och annan bångstyrig administration en hel dag var jag på väg hem till min lilla etta - i en grådaskig förort som låg på andra sidan stan. Jag körde min Volvo och gjorde en avstickare till ett näraliggande Lidl och lämnade bilen på den öppna parkeringsplatsen. Lite desillusionerad gick jag in genom de blå dörrarna och började jaga runt bland varuhyllorna. I mitt bakhuvud hade jag planerat inköp av ris, pasta och mjölk. Efter att ha fått ihop det nödvändigaste var jag på väg till kassorna, när jag plötsligt såg ett välbekant ansikte: Petronella Eriksson. Vi hade gått i samma klass på gymnasiet. Hon stod i mitten vid en av kassaköerna och tittade ut i ingenstans.
”Petronella”, ropade jag där jag stod ett par meter ifrån. Hon vände sig om och mötte förvånat min blick.
”Men är det inte Jonas?! Jonas van Holland! Det var inte igår direkt.”
”Nej, eller hur. Man får vara glad att man ser någon man känner igen överhuvudtaget, någonstans och någon gång. Eller hur!” svarade jag henne och fick tillbaka ett kluckande fnitter. Vi följdes åt efter att ha packat ihop vårar varor och kom ut mot parkeringen.
”Så vad gör du nuförtiden då?” frågade hon nyfiket medan vi stod där ute.
”Äh, inget särskilt. Jag jobbar med försäljning och kundtjänst åt ett företag... Ja här inne i stan. Själv då?”
”Just nu står det lite stilla. Förutom att jag arbetar som receptionist på ett hotell i närheten. Hotell Sangrini, känner du till?”
”Nej aldrig hört talas. Är det kul då?”
”Nja sådär. Men det betalar väl hyran. Har varit ute och rest väldigt mycket, och så behövde jag något tillfälligt tills det att jag åker i väg igen. Jag har aldrig känt mig särskilt bunden till något om jag ska vara ärlig, vare sig det gäller bostad, jobb eller landet jag bor i.” Så tystnade hon lite. ”Men helt ärligt är det snarare mer ett vandrarhem än hotell.”
”Jaha men det är i alla fall ett jobb. Själv har jag inte rest så mycket. Var har du varit om jag får fråga?”
”Få se nu; sist var jag i Sydostasien: Vietnam, Korea, Thailand... ja hela rubbet. Men nu är jag lite sugen på Afrika. Måste bara sätta mig och planera lite bättre.”
”Verkar som att du har fullt upp med andra ord.”
”Verkligen. Och det tar ganska mycket energi att komma in i jobbet jag har nu. Många nya system och krävande kunder och det ena med det andra...”
En tystnad la sig och vi tittade på varandra tills jag var tvungen att säga något.
”Men det var väldigt kul att stöta på dig så här spontant. Vi kanske kunde växla nummer, så kan vi ses eller höras längre fram.”
”Låter som en jättebra idé.”
Efter vårt möte körde jag hem. Ute regnade det och efter att ha parkerat bilen ett par hundra meter från lägenhetskomplexet där jag bodde; fick jag springa ut med mina kassar, först in i porten och sedan uppför alla trapporna. Väl inne i min bostad packade jag upp alla matvaror i förråd och kylskåp och efterhand att jag blivit klar började jag tillaga en enkel måltid av det jag hade. Jag tittade ut genom fönstret och såg den grådaskiga torsdagskvällen komma emot mig. Ändå kände jag någonting mjukt inom mig. Jag tänkte på Petronella jag precis träffat och fick känslan av att det flög små fjärilar i min mage. En sådan där kittlande känsla som jag inte känt på väldigt, väldigt länge.
Veckan som gick hade förflutit utan någon större friktion; för första gången på länge kändes det som att det fanns ett syfte med allt jag gjorde eller tog mig för. För oavsett hur mycket mothugg jag fick av kollegor, kunder eller chefer så fortsatte jag bara att arbeta med ett leende på läpparna.
”Jonas”, sa Erik vid ett tillfälle när han kom fram till mig mitt ute i kontorslandskapet. ”Det verkar som att allt du gör blivit bättre. Alltså rapporterna hänger ihop och dessutom hör jag mestadels positiva saker från kollegor och kunder.” Han vevade med armarna på ett sätt som han oftast gjorde när han ville beskriva något. ”Som att du tagit till dig av allt jag sagt. Välkommen till familjen!”
”Fint att höra”, sa jag och log blygsamt. Som att jag bryr mig om vad du säger till mig gubbjävel, tänkte jag för mig själv.
Någon vecka senare hörde jag av mig till Petronella, och vi bestämde oss för att träffas.
”Vad härligt att du ville ses! Känner att jag inte har så stort utbyte av människorna på mitt jobb just nu. Det hade varit en frisk fläkt att ha någon att snacka med från back in the days.”
”Självklart”, svarade jag snabbt. ”Klart man ställer upp.”
Vi började träffas lite pö om pö på olika krogar runtom i staden. Inte för att jag var någon stordrickare, men det kändes som det naturligaste och enklaste sättet att ses på. Antingen var det jag som ringde eller så kunde hon höra av sig eller skicka ett SMS. ”Kommer du ihåg Hannes? Samhällsläraren vi hade i tvåan?” frågade hon en gång när vi satt vid en bardisk och hade tagit varsin White Russian.
”Ja. Hahaha!” skrattade jag. ”Vilken röv alltså. Kändes som att han var så otroligt träig och stolpig att lyssna på. Bara pratade och pratade och pratade, men kom aldrig till någon poäng med det han sa.”
”Exakt så tänkte jag också. Det var ingen hejd på karln. Han kunde hålla på i evigheter!” Och så brast vi båda ut i ett gapskratt som fick den redan gemytliga stämningen att kännas ännu mer gemytlig.
”Vet du vad som varit kul?”, sa Petronella plötsligt. ”Om vi åkte iväg på en utflykt någon dag. Bara du och jag. Så himla mysigt!” Mitt hjärta dunkade snabbare, jag kände det som att hon verkligen ville vara med just mig.
”Självklart, varför inte”, svarade jag snabbt.
”Vad bra. För jag har ett lantställe som inte används så mycket. Det tillhör min syster Donatella och mig. Hon är inte där så ofta nuförtiden, så det vore ju ett perfekt ställe för en liten picknick eller nåt. Om jag fixar lite lättare middag så skulle du kunna hämta upp mig med din bil. Funkar nästa helg?”
”Gärna för mig! Då är det bestämt.”
Jag satt åter på mitt kontor och grämde mig över att dagen inte tagit slut. Det kändes som att jag hade ett berg av ärenden framför mig - men så lite tid att ta itu med sakerna. Erik kom in och ut från sitt inglasade kontor och svassade runt för att se vad alla medarbetare gjorde. Om han inte satt framför sin dator och knappade på något ogripbart.
”Några planer till helgen?” frågade Anita, en kollega från ekonomi, under lunchrasten.
”Ja, jag tänkte åka iväg med en kompis. Hon har en sommarstuga en bit utanför stan. Så det blir väl lite käka, dricka och kanske andra roligheter.”
”Nämen vad spännande. Det verkar som att du har många järn i elden jämt.”
”Äh, det säger du väl bara.”
”Nej, jag menar det. Det verkar som att du är riktigt engagerad i det du gör. Och det tycker jag är bra.”
”Tack. Det var snällt sagt. Vad ska du själv göra?”
”Blir nog bilbingo med Bengt. Som vanligt...”
Jag parkerade min Volvo utanför Petronellas hyresbostad, som låg en halvmil bort på andra sidan stan.
”Nu är jag framme”, sa jag när jag ringde på hennes mobil.
”Så bra då. Då kommer jag strax.” Och strax var hon nere och hade satt sig bredvid mig vid passagerarsätet.
”Kul att du kunde komma”, sa jag i en skämtsam ton.
”Delat nöje.” Hon hade en stor träkorg som hon höll i knät - jag gissade att det låg något ätbart däri. ”Du det här stället ligger lite avigt till. Jag tror vi måste ut på motorvägen först och sedan ta riksvägen. Och sedan ytterligare en småväg för att komma ända fram. Men jag tänker att jag kan guida dig medan du kör, så lyssna extra noga nu så behöver du inte tänka så mycket.” Sagt och gjort började jag köra ut från bostadsområdet och ut på motorvägen. Petronella var flink på att tala om vart jag skulle köra av och på och vilken avfart jag skulle ta. Till slut åkte vi genom ett skogsområde och kom så småningom fram till en liten stuga; en sådan där pittoresk rödmålad stuga med uthus och trädgård. Vi gick ut från Volvon och började lasta ur våra saker och sedan följde jag efter Petronella medan hon låste upp.
”Välkommen till paradiset!” sa hon när hon öppnade dörren och visade mig in med en enkel gest.
”Tack så mycket”, sa jag så ödmjukt jag kunde och gick in med korgen. Huset var sparsamt möblerat; därinne fanns hall, kök och vardagsrum. Trots att det var senvår var det ganska kallt och fuktigt. Jag ställde ner korgen vid diskbänken.
”Ja det var ju en liten resa. Men det var skönt att vi äntligen kom fram. Eller hur?” sa Petronella när hon kom efter mig.
”Det kan man säga.”
Petronella var snabb på att packa upp maten som visade sig finnas i korgen; och ta fram tallrikar, glas och bestick och sedan duka upp på bordet vi hade framför oss. Hon var metodisk och snabb. Snart var allt färdigt.
”Du kan väl sätta dig här. Så kan vi börja spisa”, sa hon och pekade mot en stol som stod placerad mittemot.
”Visst”, sa jag och gick fram och satte mig. Hon hällde upp vin från en stor flaska hon hade med sig. Sedan hällde hon upp ett glas till sig själv. På tallriken hade hon lagt upp en portion Caesarsallad med vit dressing ovanpå.
”Bon apetit”, sa Petronella och satte sig på stolen mittemot.
”Ja verkligen”, skrattade jag. Vi började hugga in: åt och drack som att det inte fanns någon morgondag. Till slut kände jag hur vinet och maten började göra mig dåsig, och jag hade svårt att se konturerna av personen jag hade framför mig. Jag visste bara att jag tyckte att hon var oerhört vacker.
”Hur känns det att vara här ute då?” sa jag till slut, medan jag satt och svällde på pinnstolen.
”Jo det är ju mysigt som sagt”, svarade Petronella lite mer återhållsamt. ”Det är så roligt att du är med också! Vi har ju inte varit här tidigare.”
Uppmuntrad av spriten fortsatte jag: ”Det känns som att jag kan säga vad som helst till dig. Som att vi är bästa vänner!” Så tog jag hennes ena hand och började smeka den.
”Men JONAS!” sa hon plötsligt irriterad. ”Vad gör du!”
Jag hörde hur de sista orden kom som en kalldusch. Med ens insåg jag hur löjlig jag framstod och tittade ner i golvet. Och så tittade jag plötsligt upp igen och konturerna av personen framför mig var plötsligt skarpare. Hon var inte alls så vacker som jag föreställde mig; snarare fet, ful och överviktig. Jag kände hur vreden började växa inom mig. Och hur det kom ut ur varje cell i min kropp och jag bara sveptes med...
Erik gick fram och tillbaka i kontoret som vanligt, nästan som en liten Gestapo, och jag kunde följa hans löjliga gestalt medan jag själv satt framför min dator. Jag hade kommit hem mitt i natten och stapplat in i lägenheten. De blodiga kläderna hade jag snabbt slängt in i tvättmaskinen och därefter sjunkit ner i sängen. När jag sprungit uppför trappen hade jag varit oerhört tacksam att ingen taktlös granne öppnat dörren och sett mig i mitt tillstånd. Mitt huvud spann på högvarv när jag låg nedbäddad.
”Hur går det med de där rapporterna Jonas? Våra säljare behöver få tillgång till dem snart. Så att de kan gå vidare i möte med kund.”
”Jag ska fixa det om du bara ger mig en minut att andas...” svarade jag sammanbitet. Det var nog första gången som jag sa emot honom.
”Ja, ja. Jag försöker bara hjälpa dig att komma vidare i ditt arbete. Du ska faktiskt vara glad att du har en chef som bryr sig.” Då stirrade jag bara glasartat på honom utan att säga något mer.
På eftermiddagen satt jag och fikade med Anita i lunchrummet.
”Hur gick det i helgen då. Med din väninna? Du skulle visst ut på landet?”
”Jodå. Bara bra faktiskt. Vi hade himla kul!”
”Vad gjorde ni då?”
”Äh chillade bara... alltså det finns egentligen inte så mycket att säga mer om det. Själv då? Hur gick bilbingon?”
”Jodå. Visst gick det. Men det är väl som vanligt, ingen större förändring...”
En tystnad la sig mellan oss. Som att vi inte riktigt visste vad vi skulle säga.
”Jag hörde förresten att du hade lite gruff med Erik i morse...”
Jag började genast resa mig: ”Du jag behöver faktiskt bli klar med lite ärenden. Så om du ursäkter.”
”Men om du inte vill prata om det kan vi...” Men jag hade redan lämnat rummet.
På vägen hem åkte jag förbi Hotell Sangrini – det låg bara någon kilometer från mitt jobb. Jag hade hittat det genom en snabb sökning på nätet. När jag kom fram och parkerade såg jag att hotellet var inrymt i en stor tegelstensklump. Jag gick ut ur bilen och fram till ingången som var placerad mitt i komplexet. När jag gick in genom dörren kom jag till en lounge - och längst bort stod en ung man bakom en receptionsdisk.
”Nämen tjena. Jag var bara här i krokarna och tittade in. Du råkar inte veta om en Petronella Eriksson jobbar här?”, sa jag när jag kom fram till honom.
”Vem frågar?” svarade han tveksamt.
”Vi är gamla bekanta som nyligen tagit upp kontakten igen... Och så råkade hon nämna att hon börjat arbeta här.”
Mannen stirrade tomt på mig ett tag. ”Alltså egentligen får jag inte tala om vilka som jobbar här och vilka som inte jobbar här... men...” Så stirrade han på mig igen, som att han var tvungen att syna mig. ”Vi har ju en lista med vikarier och så. Och jag kan ärligt säga att Petronella inte är något namn som jag känner igen. Och då har jag ändå varit anställd här ett tag.” Han mötte min blick och tittade spänt på mig, jag förstod att jag inte skulle komma längre i det här samtalet. Jag tackade, vände och gick ut genom dörren. På väg hem i Volvon satt jag och sökte på Petronellas namn i mobilen - utan att få något vettigt resultat. Jag kunde komma på dussintals teorier varför jag inte fick någon träff, men inget kändes logiskt. Till slut slängde jag iväg mobilen på sätet och tänkte inte mer på det.
”Jonas!? Det måste vara minst fem-sex år sedan?” Det var Arthur, en gammal klasskamrat från gymnasietiden, som svarade på femte signalen när jag ringde upp honom.
”Tjena! Hur lever livet egentligen?”
”Jo det är väl okej, hur är det själv?”
”Det är bra. Jobbar med marknadsföring kan man säga. Här i stan. Vad gör du själv?”
”Jag har blivit snickare. Efter att ha varit arbetslös ett tag innan.” Han gav till en suck. ”Det tog hårt på mig.” Det låg något ödesmättat i hans ord och sätt att prata och jag ville inte gräva djupare.
”Säger du det. Det blev folk av dig i alla fall.”
”Den slutsatsen kan vi nog dra...”
”Eller hur... Förresten, har du någon kontakt med polarna från gymnasiet nuförtiden?”
”Nej. Du är den första som ringer. Dom flesta var snabba på att glida ifrån.”
”Det är nog inget att göra åt. Sånt är väl livet.” Jag la i en konstpaus. ”Förresten så träffade jag en gammal flamma från den tiden. Petronella Eriksson. Kom du ihåg henne?”
En lång tystnad la sig. ”Det är inget namn jag känner till”, sa han till slut korthugget.
”Va! Det var ju hon jättesnygga: långt blont hår, gick oftast i högklackat...”
”Hörde du inte vad jag sa! Jag minns inte att vi hade någon sådan i klassen! Eller någon annanstans heller för den delen...”
”Men...”
”Alltså jag tycker det är jävla jobbigt att du ringer mig för att få tag i något gammalt ragg! Jag har faktiskt mått jävligt dåligt och varit under isen i flera år. Har du ens tänkt på det!”
”Det måste gå snabbare. Jag känner att du börjar sacka efter...” Det var den femhundrafemtioelfte gången jag hörde Erik säga de där orden medan han stod bakom och flåsade mig i nacken. Jag kände hur ilskan pumpade genom mitt blod och ut i varenda cell i min kropp.
”Men för helvete! Jag orkar inte lyssna mer på dina visdomsord. Fattar du inte att jag bara vill vara i fred någon jävla gång!” Allt rann över mig på några sekunder utan att jag kunde hejda mig. ”Din mun går i ett. Blä blä blä låter det. Som att lyssna på ett näringsfattigt barn som bara skriker ut det han vill säga...” Jag plockade plötsligt upp rapporten jag hade på skrivbordet, reste mig och gick fram till Erik. Jag tog tag om hans axel medan jag knycklade ihop rapporten till en liten boll i andra handen. Innan varken jag eller han visste ordet av det hade jag tryckt in den i munnen på honom.
En halvtimme senare hade jag skrivit på ett papper om uppsägning med omedelbar verkan. De två sista veckorna av min anställning skulle jag få fullt betalt utan att vistas i lokalerna. Eftersom min tjänst inte gått över i en tillsvidare behövde det inte anges några formella skäl till uppsägningen.
Veckorna gick och jag hade lyckats skicka in mina arbetsgivarintyg till a-kassan och successivt inordnat mig i livet som arbetslös. Jag gjorde lite vad jag ville om dagarna och sökte jobb på måfå. Jag började även åka runt i min gamla Volvo; först åkte jag runt i stan och sedan började jag kringelikroka längre ut i ett försök att hitta Petronellas sommarstuga. Hur mycket jag än slirade runt via avtagsvägar och skogsområden hittade jag ingenting. Jag började känna en hopplöshet och visste egentligen inte vart jag var på vägen eller varför jag la ner så mycket tid på att leta efter något jag aldrig skulle finna.
När jag åkt hem igen - efter ännu en tur – och kommit in i lägenheten, började jag rota runt i min garderob; tills det att jag hade hittat kläderna jag bar den där gången i Petronellas sommarstuga. Jag synade dem i sömmarna för att se om det fanns kvar något blodstänk eller andra substanser. Hur noggrant och nära jag tittade kunde jag inte hitta något från den kvällen. Till slut fick jag nog och la tillbaka dem i garderoben. När jag stod där och försökte knöka in alla textilerna i garderoben tänkte jag att jag höll på att bli galen; vad var det egentligen som hade hänt? Det var den tredje augusti och jag hade varit arbetslös i precis två månader, utanför mitt fönster haglade regnet ner på gården.
Prosa (Novell)
av OliverDer
Publicerad 2025-11-15 10:07