Det är nåt visst ändå

Det är nåt visst ändå
Med att stå och laga kök i ett färskt Paris
Det finns en charm i att namnge varje droppe regn
Det bor en namnlös sorg i det ironiska faktumet att du blev berövad det du behövde
genom det du ville ha

Så du byter fönster medans gatorna utanför andas dimma i november fastän det är juli i Paris

Du hade många drömmar
Färska nya med språng i bena
Du önskade dig närhet
du fick oceaner emellan
öar stora som kontinenter
Du önskade dig värme
du fick element kallare än blöta handukar över ansiktet
Du önskade dig ro
fick skåp och dörrar som skriker när man öppnar dem
Men du stod inte bara och såg på
Du gjorde slag i saken
Du målade väggarna i färger någon annan valt
Du satte upp hyllor åt någon annans olästa böcker

Det kan ingen ta ifrån dig

Det är nåt visst ändå
Att skruva i skåp och lådor
där alla skåp är tomma och där kökslådorna rymmer bara knivar
Där varje glas bara väntar
på att väljas ut.

Det är nåt visst ändå
med att stå och laga Paris i ett färskt kök som redan gett upp
Det är nåt visst med att bygga något man inte får behålla
perfekt och skinande rent
som en orörd grav
man aldrig får vila i
Smaken av saknad blir nästan vacker och söt då

Så står du där med ditt Paris
som kokat torrt
Och en kastrull med tystnad
som spruckit i botten
Och du samlar all din kraft och vilja till att låta bli att laga
samma sörja
du lagat

hela

veckan

lång